Peter Steindl?

[Tangband]

Jag ser fram emot utläggningen angående stereosystemfelen i granntråden, som du lovat göra i denna tråd. Även om det är ett svårt ämne att ta in för en amatör som jag .

[petersteindl]

Jag ser fram emot utläggningen angående stereosystemfelen i granntråden, som du lovat göra i denna tråd. Även om det är ett svårt ämne att ta in för en amatör som jag .

Ja, det blir skönt att få det undanstökat. Jag hoppas det kommer skingra en massa frågetecken på området. Det tar dock energi att få fram och jag behöver en del lugn och ro. Det blir som ett fundament man kan bygga sitt hus på.

Det spårar ur i var och varannan tråd med spekulationer och rena tokigheter och annat ovidkommande. Allt detta vill jag försöka råda bot på. Återgivning av akustisk inspelad musik via högtalare i hemmamiljö är ett veritabelt aber.
Ja, det vet du nu, eftersom du faktiskt, dels spelar instrument vad jag förstått och du har gjort inspelningar som du spelar upp hemma. Även om du spelar på lägre nivå, som jag förstår att du gör, så antar jag att den akustiska upplevelse som finns i kyrkan, d v s helt utan ditt eget lyssningsrum, där du upplever dig själv varandes i kyrkan knappast åstadkoms hemma i ditt vardagsrum. Transformationen från kyrkans rumsvolym på kanske 3.000 m^3 till vardagsrummets 80 m^3 är enorm, men vi vänjer oss snabbt till lyssningsmiljö och bra är väl det, men då man hört den transformationen fulländad så att ens eget lyssningsrum beter sig som om det vore 3.000 m^3 eller 15.000 m^3 som större konserthus så blir det en sällsam upplevelse utöver det vanliga. Sedan skall det även kunna låta som man befinner sig i en jazzklubb på 500 m^3 eller 200 m^3 utan att ens förnimma sitt eget rum. Det är min ambition. Det kräver extravaganta insatser och en extremt stor portion kunskap som verkar bli en slags livsuppgift att suga in och förstå. Vi får se om tiden räcker till. Jag har annat ännu mycket väsentligare kunskaper att suga in på annat område för att nå tillräcklig total förståelse.

Efter vissa obligatoriska saker som måste göras hoppas jag få tiden över till att avsluta mitt inlägg som blir i denna tråd.

Mvh
Peter

[Bill50x]

[quote="petersteindl"Efter vissa obligatoriska saker som måste göras hoppas jag få tiden över till att avsluta mitt inlägg som blir i denna tråd. [/quote]
Men vaf... du är ju pensionär, du har väl all tid i världen

/ B

[petersteindl]

Efter vissa obligatoriska saker som måste göras hoppas jag få tiden över till att avsluta mitt inlägg som blir i denna tråd.

Men vaf... du är ju pensionär, du har väl all tid i världen

/ B

Ja, jag är numera en glad friherre, men har företag och anställda. Ännu har jag inte behövt göra antikrundan eller tjacka CP-moppe.

Mvh
Peter

[petersteindl]

Jag postar en del av det inlägg som jag nu hunnit granska lite. Jag hoppas att det ger något. Det är en början som jag tror kan komma rätt i tiden etersom detta spörsmål diskuteras i annan tråd.

Omkring år 2011 diskuterades det på forumet huruvida hörseln kunde användas som objektivt mätinstrument. Då började jag skriva detta inlägg. Det blev snabbt 23 A4 sidor som legat vilande. Sedan har det varit vilopaus på detta inlägg.
För att beskriva lite angående hur man vetenskapligt går till väga då man vill kartlägga vad man hör och hur man hör och använder hörseln som mätinstrument så vill jag göra detta inlägg som ett slags intro till psykofysiken och psykoakustiken.

Objektivitet är i sammanhanget = mätning av en fysikalisk storhet. Sker subjektiva lyssningstester och resultatet av dessa kan beskrivas som ett universellt subjektivt resultat så kan man räkna sådant subjektivt resultat som om det är ett objektivt resultat. Man handskas då med det subjektiva resultatet såsom det vore ett objektivt resultat. Det är en väsentlig del inom psykofysiken d v s att kunna handskas med subjektiv lyssning för att få fram subjektiva lyssningsresultat och kvantifiera dessa som objektiva mätningar. Ur sådana subjektiva lyssningsmätningar kan man få fram mätkurvor med tillräckligt hög noggrannhet på det som hörs.

En mätkurva som representeras på papper brukar vara 2-dimensionellt d v s en yta eller en linje i ett XY-diagram. Magnitud på Y-axeln som funktion av tid på X-axeln är ett exempel. Då pratar man om att man studerar en parameter i tidsdomänen där parametern har någon form av Magnitud exempelvis Amplitud. Amplituden ändrar sig i tiden.

En annan domän man vill studera är frekvensdomänen, typ frekvenskurva eller spektral kurva. Magnitud som funktion av frekvens är ett sådant exempel. Då studerar man en parameter i frekvensdomänen. Man kan exempelvis åskådliggöra Amplitud som funktion av frekvens.

Genom att göra impulsmätning i tidsdomän och ha full kontroll på fasen så kan man med matematikens hjälp pendla mellan tidsdomän och frekvensdomän. Man kan alltså mäta impulssvar i tidsdomän och representera en Amplitudkurva som funktion av frekvens, en så kallad tonkurva eller frekvensgång, som är ett förlopp i frekvensdomän.

Det finns även tredimensionella representationer där man exempelvis har Amplitud på Y-axeln, frekvens på X-axeln och tid på Z-axeln. Ett typiskt sådant diagram är vattenfallsmätning.

Inom psykoakustiken kartlägger man olika saker som ger andra typer av kurvor. Ofta är man exempelvis intresserad av riktningshörande. En kurva kan uttryckas genom matematiska formler som datorn räknar ut efter att ha matat in samplade värden från flera försökspersoner vid någon form av testförfarande. Varje test är i form av ett insamlat sample. En Input ges och samplas med hörseln och beskrivs på ett eller annat sätt och denna beskrivning är dess Output. Sedan skall möjliga samband mellan Output och Input på något sätt beskrivas och analyseras. Finns samband så finns korrelation mellan Input och Output. Det betyder inte att det finns kausala samband som följer en lag om orsak och verkan där orsaken är input och verkan är output. En lag om orsak och verkan är deterministisk. Är orsaken bekant så kan man räkna ut verkan. Verkan följer en lag i form av en matematisk fysikalisk formel. Om detta samband kan återupprepas vid försök på olika tidpunkter så är sambandet tidsinvariant, d v s samma input vid olika tillfällen ger samma output givet att alla parametrar är lika vid olika tidpunkter. Om resultatet inte blir samma vid olika tidpunkter trots att inga parametrar har förändrats så råder inte tidsinvarians. Jag kan redan här upplysa om att man kan konstatera att hörseln är både olinjär och inte tidsinvariant. Detta beror på hur Input väljs. Som försöksledare måste man ha tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att kunna utföra försöksuppställningar med testpersoner där man kan ringa in testsituationer och testmetodik som ger resultat med tidsinvarians. Kan resultaten vid test inte upprepas så har testen inget vetenskapligt värde, annat än för att studera just tidsinvarians och sådana studier görs också.

Först måste man i sedvanlig ordning beta sig igenom facknomenklatur och deras definitioner. Ofta kan det vara bra att ställa frågor till sig själv och själv försöka svara på dessa frågor. Det stimulerar tankearbete och insikt och ger ofta en inblick över ens egen kunskapsbrist. Man finner helt enkelt inte rätt ord och kan inte sätta ner text på pränt som man själv anser bör finnas med. Då hjälper Google och artiklar och böcker skrivna av de som kan ämnet.
Jag börjar med följande till synes enkla fråga.

Vad är mätning?

Det är populärt att länka till Wiki, andra citerar NE. Nu drar vi igång.

Mätning är i den klassiska fysiken en förhållandevis enkel företeelse varvid man med vald metod bestämmer en storhet hos ett system (dess massa, vikt, hastighet, temperatur, tryck, …) med i princip godtycklig noggrannhet och utan närmare hänsyn till mätning av de övriga storheterna. Läran om mätning kallas metrologi eller mätteknik.

Citatet handlar om mätningar inom den klassiska fysiken och där fungerar denna definition naturligtvis alldeles utmärkt men det krävs en ingrediens till efter det att man valt storhet. På engelska:

Measurement is the process or the result of determining the ratio of a physical quantity, such as a length or a mass, to a unit of measurement, such as the metre or the kilogram. The science of measurement is called metrology.

Det ser helt korrekt ut. Det är den engelska versionen på temat Measurement. Det är precis vad mätning handlar om inom det område som kallas den klassiska fysiken. Här införs termen unit of measurement som på svenska är måttenhet. En fysikalisk storhet väljs och man mäter dess Magnitud i dess måttenhet och då fås en kvantitet. Man har kvantifierat en storhet och beskriver denna kvantifiering som Magnitud gånger Måttenhet, exempelvis 123,49 kg.

Jag vill tillägga att man skiljer på storhet och enhet. Storheter är exempelvis massa eller temperatur. Storhetsymbolen för massa är m. Enheten för massa är kilogram som är en standardiserad måttenhet enligt ett internationellt måttenhetssystem SI. Kilo betyder tusen (1000) och 1 kg är därmed 1000 gram. Enheten i SI är dock kg.
Storhetssymbolen för temperatur är T eller t beroende på vilken enhet som väljs. Enheten för temperatur T är grad Kelvin (K) och för temperatur t är det Grad Celsius (°C).

Man bör redan här bekanta sig med storhet och storhetssymbol kontra enhet och dess måttenhet som används vid mätning. Detta drillades från första lektion på KTH. Har man fel i ekvationen på enhet som beskriver viss storhet så kan man glömma allt och börja om från början.

Fortsätter man läsa lite längre ner på Wikis sida så står det följande vad gäller den klassiska definitionen. Därefter radas det upp ytterligare definitioner av mätning inom andra områden. Det är nämligen så att olika områden gör mätningar på olika sätt och därför ser definitionerna lite olika ut.

In the classical definition, which is standard throughout the physical sciences, measurement is the determination or estimation of ratios of quantities. Quantity and measurement are mutually defined: quantitative attributes are those possible to measure, at least in principle.

Det handlar om kvantifiering av storhet där kvantifieringen mäts och uttrycks med standardiserad enhet.
OBS! Man bör som sagt beakta att definitionerna i dessa citat endast gäller inom den klassiska fysiken. Inom andra vetenskapliga områden behöver inte detta vara tillämpbart om inget annat sägs. Då man pratar om mätningar så måste man ställa upp villkoren för sin mätteknik och det första villkoret är, inom vilket område mätförfarandet överhuvudtaget är tillämpbart. Finns ekvationerna redan framtagna så innefattar de det man kallar randvillkor. Randvillkor är villkoren där differentialekvationer gäller. Utanför randvillkoren gäller inte ekvationen. Det är oerhört viktigt att ha samtliga villkor klart för sig då man vill göra mätningar. Exempel: Vid akustisk mätning av högtalare som är objektet där objektet mäts i rum så bör man ställa upp randvillkor för mätproceduren. Rumsresonans ingår inte i högtalaren/objektet och sätter på så sätt vissa randvillkor för att inte få med rumsparametrar vid mätning av vissa parametrar gällande högtalaren. Om objektet är högtalare inklusive rummet så ändras randvillkoren.

mätning, serie åtgärder varmed en egenskap hos en företeelse, ett objekt eller ett ämne kan uttryckas med siffror på ett sådant sätt att relationer mellan empiriska företeelser representeras med relationer mellan tal. Mätning gör det möjligt att tillämpa matematik i empiriska sammanhang, t.ex. att formulera samband mellan variabler (storheter) som matematiska ekvationer, och att tillämpa kvantitativa metoder.
[...]
En grundförutsättning för mätning är att egenskapen är mätbar, vilket kräver att den kan särskiljas som fysikalisk storhet. En egenskap som är föremål för mätning kallas för mätstorhet. Ett annat villkor för mätning är att det finns mätdon av sådan utformning att ett efterfrågat storhetsvärde kan bestämmas.
Vid mätningen jämförs storleken på mätstorheten med referensvärdet på en storhet av samma slag som mätstorheten.
Jämförelsen mellan storhetsvärde och måttenhet resulterar i ett mätvärde. Detta kan vara identiskt med mätresultatet men kan också behöva korrigeras för att ta kända systematiska fel i beaktande innan det slutliga mätresultatet uttryckt genom produkten av mätetal och måttenhet blir fastställt.

Referensvärdet utgör mätningens måttenhet (Nu kommer kunskapen om enhet in i bilden). Om referensvärdet ändras så blir det generalfel och det är därför referensen på 1 meter som referensvärde, som finns i Paris, tidigare varit så viktig att hållas konstant. Sedan 1983 har man ändrat detta referensvärde på 1 meter så att den kan hållas mer konstant.

Detta är ett förfarande enligt det som kallas för DIREKT mätning och tillämpas inom det område som kallas den klassiska fysiken. Man mäter DIREKT på den egenskap man vill bilda sig en uppfattning om, d v s den egenskap man vill undersöka.

Inom vissa områden kan inte direkta mätningar utföras, som t.ex. inom psykoakustiken, därför gör man INDIREKTA mätningar istället eftersom den egenskapen man vill belysa inte är direkt mätbar. All form av mätning på perception sker genom INDIREKT mätning.

INDIREKTA MÄTNINGAR

Innan jag kliver in på mätningar inom psykoakustiken ger jag först några exempel på definitioner på annan typ av mätning inom andra områden än inom den klassiska fysiken. Wiki radar upp dessa i samma veva som definitionen på mätning inom klassisk fysik enligt citatet ovan.

Denna typ av mätning används inom representationsteori.

In the representational theory, measurement is defined as "the correlation of numbers with entities that are not numbers".

The most technically elaborate form of representational theory is also known as ADDITIVE CONJOINT MEASUREMENT.

In this form of representational theory, numbers are assigned based on correspondences or similarities between the structure of number systems and the structure of qualitative systems. A property is quantitative if such structural similarities can be established. In weaker forms of representational theory numbers need only be assigned according to a rule.

The concept of measurement is often misunderstood as merely the assignment of a value, but it is possible to assign a value in a way that is not a measurement in terms of the requirements of additive conjoint measurement. One may assign a value to a person's height, but unless it can be established that there is a correlation between measurements of height and empirical relations, it is not a measurement according to additive conjoint measurement theory.

Här introduceras begreppet ”ADDITIVE CONJOINT MEASUREMENT”. Jag tror att det är på sin plats att vi får titta på vad det betyder, så då får vi googla lite.

The theory of conjoint measurement, also known as conjoint measurement or additive conjoint measurement is a general formal theory of continuous quantity. It was discovered 1960.

The theory concerns the situation where at least two natural attributes, A and X, non-interactively relate to a third attribute, P. It is not required that A, X or P be already known to be quantities. Via specific relations between the levels of P, it can be established that P, A and X are continuous quantities.

Hence the theory of conjoint measurement can be used to quantify attributes in empirical circumstances where it is not possible to combine the levels of the attributes using a side-by-side operation or concatenation#.
#(Concatenation=sammanlänkning, kedja, serie)
The quantification of psychological attributes such as attitudes, cognitive abilities and utility is therefore logically plausible. This means that the scientific measurement of psychological attributes is possible. That is, like physical quantities, a magnitude of a psychological quantity may possibly be expressed as the product of a real number and a unit magnitude.

Detta är mätningar som utförs där mätvärdet som fås fram är en ISOMORF representation av något annat som är likadant fast i annan struktur/domän men som man på adekvat sätt inte kan mäta genom direkt mätning. Man får därför gå en omväg via en annan struktur/domän.

Nu har vi ett nytt ord igen. Vad betyder isomorf? Det är i detta sammanhang en viktig företeelse eftersom perception och mätning därutav bygger på ISOMORFI.

ISOMORFI betyder "samma form", och är ett uttryck som används inom bland annat matematiken för att beteckna en viss slags likhet mellan olika strukturer. Två sfäriska föremål av helt olika ursprung kan exempelvis kallas isomorfa ur ett visuellt perspektiv.

En isomorfi eller isomorfism är inom matematiken en sorts intressant avbildning mellan objekt. Ordet "isomorfism" kan användas då två komplexa strukturer kan avbildas på varandra på ett sådant sätt att för varje del av den ena strukturen så finns det en motsvarande del i den andra, där "motsvarande" betyder att de två delarna spelar liknande roller i sina respektive strukturer.

Om det existerar en isomorfi mellan två strukturer kallas de två strukturerna ISOMORFA.

Isomorfa strukturer är "samma" på en viss nivå av abstraktion. Om man ignorerar de specifika identiteterna hos elementen i de underliggande mängderna och namnen i de underliggande relationerna är de två strukturerna identiska.

Jag skall ge ett exempel. Föreställ dig att du har en upplevelse av något slag. I det här fallet begränsar vi oss till en hörselupplevelse. Upplevelsen finns så att säga inuti dig. Det är en slags bild av den yttre världen men som ger dig en upplevelse av något slag. Detta är din upplevelsevärld och det är din personliga perception.

Denna perception utgör en struktur/domän. Ingen annan människa än du själv har tillgång till denna struktur.

Hur kan man utföra mätningar på denna struktur? Det går ju inte med direkt mätning. Däremot kan du med ord förklara din upplevelse. Din förklaring är inte din upplevelse, men det är en förklaring av din upplevelse. Denna distinktion är väsentlig att förstå.

Förklaringen av upplevelsen utgör nämligen en annan struktur/domän än själva upplevelsen.

Då har vi två saker. Dels har vi upplevelsen i sig som finns i sin struktur/domän dels har vi förklaringen till upplevelsen som finns i en annan struktur/domän. Om dessa båda är så pass lika att de sammanfaller så är de isomorfa. De uttrycker samma sak fast i olika strukturer/domäner.

Här gäller det att utföra experiment på sådant sätt att det som skall upplevas begränsas till en mätbar storhet t.ex. horisontell vinkel eller längd eller volym. Du upplever kanske ljudkällan som lite diffus och med rätt stor volym. Nu skall du lokalisera ljudkällan och ange en vinkel och då anger du den vinkel som motsvarar vinkeln mellan dig och den punkt som du upplever som medelpunkt i ljudkällan eller som ljudets ”masscentrum”. Du anger en specifik vinkel som exempelvis motsvarar 37 grader till höger och noll grader vertikalt.

Då har vi lyckats åstadkomma en mätuppställning som mäter en upplevelse i upplevelse-strukturen/domänen och en rapportering av denna upplevelse genom att uttrycka upplevelsen i form av fysikaliska enkla storheter som lätt går att kvantifiera och detta sker i rapporterings-strukturen/domänen.

Om kännetecknen i dessa skilda strukturer/domäner stämmer överens med varandra så föreligger isomorfi dem emellan!

Eller annorlunda uttryckt, för att kunna göra mätningar inom perception så måste det föreligga isomorfi mellan båda dessa strukturer. Om mätningarna skall vara kvantitativa, så är isomorfi ett NÖDVÄNDIGT VILLKOR.

Nu har vi åter ett nytt begrepp; NÖDVÄNDIGT VILLKOR. Vad gäller villkor så talar man om nödvändigt villkor och tillräckligt villkor.

Nödvändigt villkor och tillräckligt villkor är uttryck, som allmänt används vid omskrivning av så kallade "om, så-satser", inom ett flertal vetenskapliga områden, särskilt inom matematik och logik.

Satsen "Om en svan är vit, så är den vacker", kan formaliseras till följande ekvivalenta omskrivningar:
Det är ett tillräckligt villkor att en svan är vit för att den skall vara vacker.
Endast om en svan är vacker, så är den vit.
Det är ett nödvändigt villkor att en svan är vacker för att den skall vara vit.

Satsen "Om N = 2n - 1 är ett primtal så är n ett primtal", är ekvivalent med:
Det är ett tillräckligt villkor att N är ett primtal för att n skall vara ett primtal.
Endast om n är ett primtal så är N ett primtal.
Det är ett nödvändigt villkor att n är ett primtal för att N skall vara ett primtal.

Satsen: Om och endast om det udda primtalet p = 4n + 1, så kan det skrivas som summan av två heltalskvadrater, är ekvivalent med:
Det är ett tillräckligt och nödvändigt villkor att det udda primtalet p = 4n + 1, för att det skall kunna skrivas som summan av två heltalskvadrater.

Nedan citerar jag den engelska Wiki gällande isomorfi eftersom den använder ordet MAPPING och det är precis vad det handlar om vid perception eftersom mapping är det fenomen som inträffar på neural nivå i vårt nervsystem. Något som används inom abstrakt algebra kan även användas inom perception.

In abstract algebra, an ISOMORPHISM is a kind of MAPPING between objects that shows a relationship between two properties or operations. If there is an isomorphism between two structures, then we call the two structures isomorphic. Isomorphisms are studied in mathematics in order to extend insights from one phenomenon to others: if two objects are isomorphic, then any property that is preserved by an isomorphism and that is true of one of the objects is also true of the other.

Det som är helt essentiellt är att man sätter mätdefinitionerna så att det man egentligen vill studera i varje mätpunkt korrelerar till mätresultatet och därmed väljer man att mäta i just dessa punkter. Dessa mätpunkter representerar ett tal/nummer. Man mäter alltså indirekt något annat än det man egentligen vill studera. Sedan härleder man och sätter upp modeller som skall ge samma resultat som mätningarna har visat och som om mätningarna vore utförda på ett direkt sätt.

Ett exempel, om försökspersonen som håller huvudet stilla i en vinkel som definieras som rakt fram (0,0 d v s 0 grader horisontellt , 0 grader vertikalt) säger att denne upplever att ljudet kommer från en punkt 27 grader till höger och i samma höjd som sitt eget huvud, genom att peka på en punkt där denne upplever ljudet komma ifrån så är detta resultat inte det man egentligen vill studera, utan man vill studera själva perceptionen som är den invärtes upplevelsen och man vill få kunskap om varför personen upplever ljudet komma från nämnda punkt. Inom psykoakustiken vill man ta reda på hur hörseln fungerar för att på så sätt kunna sätta upp modeller som är kvantifierbara samt upprepbara. Då kan en formalisering ske. Formalisering = att sätta upp matematiska formler. Att formalisera innebär att man upprättar en serie mätpunkter så att man kan binda ihop dessa till en kurva som följer någon matematisk formel som gör det möjligt att beräkna attributen eller egenskaperna hos det man undersökt.

Man gör modeller och försöker lära sig hur det går till när yttre (HRTF, ITD, ILD)och inre processer i nervsystem och hjärna arbetar och man vill kartlägga processerna. Då mäter man upplevda värden och sedan tar man sig bakåt in i hörselsystemet och försöker komma med de rätta förklaringarna. Själva mätdata t.ex. 27 grader till höger och 0 grader vertikalt utgör ett mätetal/nummer i rapporteringen men förklarar ingenting om de bakomliggande processerna eller uttrycker den egentliga upplevelsen. Däremot kan man utforma mätningarna på sådant sätt att man kan härleda sig till hur de interna och möjliga externa processerna fungerar/arbetar som ledde fram till just den mätpunkten om 27 grader till höger och noll grader vertikalt (27,0).

I princip kan man säga att vid den här typen av mätning, som gäller perception och exempelvis hörseln, så får man fram samband i form av korrelation mellan Input och Output, men ej kausalitet. För att ringa in kausalitet så sätter man upp modeller av hörseln som satisfierar den uppmätta korrelationen. Därefter kollar man modellen som man satt upp med annan Input för att se om korrelation fortfarande föreligger enligt beräknade data från modellen med dess matematiska fysikaliska ekvationer där randvillkor måste ingå. Då man gjort så några gånger och fått korrelation i samtliga fall är det dags att sätta upp kausalitet i form av uppsatt modell. Ofta får man ändå förlita sig på hypoteser gällande funktionaliteten hos nervsystem och hjärna. Ibland är hypoteserna korrekta d v s sanna, ibland falska. Då får man förfina eller ändra eller modifiera hypotesen.
Som läsaren kanske förstår så bör hela proceduren innefatta en mängd kompetenta personer som kompletterar varandras kunskapsområden. Input sköter matematiker, fysiker, ingenjörer, akustiker, informationsteoretiker och labassistenter på tekniska högskolor eller universitet bäst. Mellanstadiet sköter psykofysiker, psykoakustiker, audiologer, psykologer, neurovetenskapsmän, läkare/medicinare etc bäst. Output behöver psykologer, beteendevetare, dataexperter, matematiker, informationsteoretiker, osv. Alla skall jobba i team och någon är ansvarig ledare och denne bör vara någon som har hum om alla områden och då ligger psykoakustiker eller psykofysiker närmast.

Nästa exempel på annat område än den klassiska fysikens område där mätning definieras är inom informationsteori:

Information theory recognizes that all data are inexact and statistical in nature. Thus the definition of measurement is: "A set of observations that reduce uncertainty where the result is expressed as a quantity."

This definition is implied in what scientists actually do when they measure something and report both the mean and the statistics of the measurements. In practical terms, one begins with an initial guess as to the value of a quantity, and then, using various methods and instruments, reduces the uncertainty in the value.

Note that in this view, unlike the representational theory, all measurements are uncertain, so instead of assigning one value, a range of values is assigned to a measurement. This also implies that there is not a clear or neat distinction between estimation and measurement. Ascertaining the degree measurement error is also a basic facet of metrology, and sources of errors are divided into systematic and non-systematic.

Nu har vi kommit fram till en något mer närliggande frågeställning som ibland kommit upp på forumet.
F/E-lyssning
Vad är det? Räknas det som mätning?

F/E-lyssning bygger på det man kallar NOLLHYPOTESEN. Och vad är nu det?
Låt säga att man utformar en mätning/kontrollförfarande för att kontrollera en så kallad nollhypotes där:
Nollhypotesen, i detta fall, fastslår/förutsäger att objektet inte kan detekteras med hjälp av hörseln.
Då kan man försöka vidimera nollhypotesen. Men som den är utformad så går det aldrig att vidimera en nollhypotes. Därför blir uppgiften istället att försöka falsifiera nollhypotesen d v s uppdraget är att om möjligt motbevisa nollhypotesen.
Detta kan enkom ske med hjälp av mätning där man på förhand gjort en väl vald och dokumenterad mätuppställning där mätinstrumentet är hörseln.

Vad jag förstått av Bayesianska metoder/modeller så ligger det nära till hands att inhämtande av data genom sådan metod leder till modeller där mätförfarandet kan sorteras in under informationsteorins mätmodell.

Det finns således många olika sätt att göra mätningar på och de olika metoderna väljs nogsamt för att ge de resultat som är användbara inom varje specifikt område. Då man studerar området som innefattar perception så måste man välja vilka typer av mätmetoder som kan användas inom just det specifika område man vill studera.

Vill man veta hur människans hörselprocess fungerar så ligger varseblivningen hos denna process internt i det centrala nervsystemet och i hjärnan och där finns ännu inga metoder för direkt mätning. Inom medicin och inom neurofysiologi kan det dock idag göras vissa direkta mätningar. Inom psykoakustiken får man däremot gå tillväga med helt andra mätmetoder.

Jag skall nu försöka redogöra för metoder inom psykoakustiken man valt att arbeta med.
Psykoakustiken sorterar in under området gällande människans perception.

Perception – Mätning

När man gör experiment där hörseln ingår så bör man först ha grundläggande definitioner på plats som berör just det område som skall studeras.

Det första man behöver bestämma sig för är randvillkoren d v s inom vilka villkor som definitionerna skall gälla då man med sina sinnen undersöker perception/varseblivning. Detta sker inom Psykofysiken och inom just detta område gällande hörselsinnet kallas det Psykoakustik.

Den första restriktionen man måste göra är att avgränsa perception till att endast omfatta den del som är medvetet och varseblivet vid perception/varseblivning. Det betyder att medvetandet måste vara med i processen och ingå i undersökningarna. Denna restriktion kallas för ett nödvändigt villkor.

Man delar in villkor i nödvändiga villkor och tillräckliga villkor. Ett villkor kan vara nödvändigt och tillräckligt. Oftast är ett villkor nödvändigt men ej tillräckligt. Då får man ta reda på vilka andra villkor som ytterligare behövs för att de tillsammans skall utgöra tillräckliga villkor.

Eftersom man vet att medveten varsebliven perception är ett nödvändigt villkor så behöver man inte skriva ut ordet ”medvetet eller varseblivet” hela tiden för att det skall tas för givet och förstås att det faktiskt rör sig om en medveten varsebliven händelse.

Inom olika vetenskapliga fakulteter som behandlar perceptuella fenomen ser man på saken från olika perspektiv d v s man studerar saken ur sitt perspektiv och därmed väljer man de modeller som passar för att åskådliggöra objektet ur sitt perspektiv. T.ex. Akustiken har sitt synsätt – Psykoakustiken har sitt och deras perspektiv skiljer sig åt.

Inom Psykoakustiken görs till att börja med den fundamentala distinktionen mellan:

Punkt 1.) Kognition d v s frågeställning 1; Vad är perception?

och

Punkt 2.) Den Naturvetenskapliga tekniska d v s den klassiska fysikens frågeställning; Frågeställning 2: Hur uppstår medveten varsebliven perception d v s vilken input krävs?

Den här uppdelningen är fullkomligt essentiell för studium av perception!

PUNKT 1 MED FRÅGESTÄLLNING 1; VAD ÄR PERCEPTION?

Den första frågan berör perceptionens egentliga väsen eller dess innersta natur eller dess substans.
Svaret på denna fråga behandlar de fakta, som i själva ögonblicket vid perception då varseblivning inträffar framstår såsom en medveten varseblivning hos den person som är den varseblivne och detta inträffar på sådant sätt att det varseblivna i sig är det medvetna hos den varseblivne. Sug på den. Läs detta igen! Här finns distinktioner.

Här har man valt att definiera det varseblivna och den varseblivne.
En frågeställning blir:

VILKET ÄR SAMBANDET DEM EMELLAN?

Redan här bör man se upp eftersom varseblivning indikerar att något har blivit varseblivet.
Men vad har blivit varseblivet? Vad är detta något för någonting?
Och var finns denna varseblivning? Externt utanför människan eller internt inuti människan eller något annat?

Jo, det perifera eller det centrala nervsystemet har blivit varse om viss information d v s informationen som registrerats d v s koden av informationen finns i nervsystemet. Varseblivning i sitt begynnelsestadium innebär att NERVSYSTEMET har registrerat någon form av yttre retning hos receptorerna. Detta är ett nödvändigt men ej tillräckligt villkor för perception. Men detta innebär dock inte att informationen blivit till medveten varseblivning (än så länge).

Om man istället tittar på medveten varseblivning så innebär det att delar av, eller allt som det centrala nervsystemet registrerat även blir till upplevd medveten händelse d v s upplevelse.

Andra delar av den registrerade koden i nervsystemet kan helt enkelt vara undermedvetet eller finnas i form av förmedveten information eller möjligtvis subliminal information d v s omedveten varseblivning. Perception kan på så sätt styra i det omedvetna. Det är något som ligger där under ytan och pyr och styr ens handling utan att man egentligen tänker på det eller är medveten om det. Man gör saker automatiskt enligt ett inlärt mönster. Det sitter i ryggmärgen som man ibland säger.
För den oinvigde vill jag nämna att ryggmärgen faktiskt ingår i det Centrala Nervsystemet (CSN) tillsammans med hjärnan. Annat nervsystem är det Perifera Nervsystemet

Definitionsmässigt används ordet ”SUBJEKT” betecknande den som blivit varsebliven d v s den varseblivne. För det varseblivna, används ordet ”OBJEKT” och dem emellan råder ömsesidig korrelation.

Om ni inte tidigare märkt att jag ibland skriver ljudkälla och ibland skriver ljudobjekt och att jag skiljer på dessa två betydelser så bör det kanske nu framgå varför. Det kan kanske verka förvirrat att se båda orden i samma text, men de betyder olika saker.
Definitionen av ljudobjekt är att det är det varseblivna, medan ljudkälla är det fysiska, den fysikaliska ljudalstraren och dessa behöver inte överensstämma med varandra. Exempelvis skall ljudobjekten vid fantomprojicering av fantomljudkällor vara skilt från de reella ljudkällorna om ljudkällorna exempelvis är högtalare.

Så, LJUDOBJEKTEN är det varseblivna hos SUBJEKTET under förutsättning att det råder ömsesidig korrelation dem emellan. Det betyder att det ena subjektet under inga omständigheter kan ha det andra subjektets ljudobjekt även om ljudkällan är en och samma för båda subjekten och även om båda subjekten beskriver sina ljudobjekt identiskt lika. Vart och ett subjekt har sina egna objekt och mellan subjektet och objektet skall det råda ömsesidig korrelation.
Exempel: Jag kan aldrig uppleva din upplevelse och du kan aldrig uppleva min upplevelse även om vi har lika upplevelse av samma sak.

Ok, nu har vi kommit en liten bit på väg i begynnelsen av introduktionen inom psykofysiken som är en del av psykoakustiken d v s inom den vetenskap där hörseln studeras med hjälp av mätningar där hörseln ingår som mätinstrument. Låt oss fortsätta bena ut begreppen så att grundläggande fakta kan läggas på bordet och förstås och därmed också kan användas.

När orden ”SUBJEKT” och ”OBJEKT” används på definitionsmässigt tillbörligt korrekt sätt så blir en slutsats att, det medvetet varseblivna som fenomenet perception utgör, kräver en ömsesidig samstämmighet av Subjektet ifråga och av Objektet ifråga.
Denna ömsesidiga samstämmighet kallas i enkelhet för Subjekt–Objekt–förhållandet. Det är alltså ett direkt förhållande som existerar mellan Subjekt och Objekt. Detta stipulerades redan på 1920-talet.

Utan Subjekt existerar inget medvetet varseblivet d v s ingen perception. Ej heller existerar något medvetet varseblivet utan Objekt.

För att gå händelserna lite i förväg så att man inte fastnar i det abstrakta så måste klara begrepp introduceras så att ett entydigt förhållande uppstår mellan subjekt och objekt. Kognition mäts ju inte genom att mäta nervimpulser. Man mäter alltså inte så som man mäter inom naturvetenskapen inom den klassiska fysiken, utan den kognitiva delen av perception mäts indirekt genom rapportering av upplevelse. Har man då inte definierat förhållandet mellan ”den som upplever” och ”det upplevda” så finns det definitionsmässigt inget entydigt att mäta eller att använda sig av vid utvärdering av resultatet och då kan man glömma all form av mätning inom psykoakustiken eftersom det kognitiva är en essentiell avgörande del och man kan i så fall glömma all form av mätning där det kognitiva ingår d v s all form av perception. Men eftersom det existerar en entydig definition av förhållandet mellan ”den som upplever” och ”det upplevda” så kan man utföra mätningar på det upplevda d v s på perception.

Redan här vill jag ta tillfället i akt och säga att hörseln är det man studerar genom att använda hörseln som mätinstrument. När man väl lärt sig hur mätinstrumentet fungerar så har man lärt sig hur hörseln fungerar.

Som redan har nämnts, så är en annan viktig slutsats att det utan något subjekt inte existerar någon perception och det existerar heller ingen perception utan objekt.
OBJEKTET ÄR SÅ ATT SÄGA PERCEPTIONEN I SUBJEKTET.
För den som insett och förstått detta förstår även att objektet är knutet till subjektets nervsystem och hjärna d v s objektet existerar överhuvudtaget inte utanför subjektet. Objektet är nämligen själva perceptionen och den är kognitiv.

Om t.ex. Ljudobjektet överensstämmer med Ljudkällan så föreligger ingen skillnad mellan perception och det fysikaliska som perceptionen skall bygga upp eller simulera fram. Ljudhändelse och Hörselhändelse är då samma sak. I händelse av noll skillnad dem emellan är de såsom isomorfa avbilder gentemot varandra. Dem emellan föreligger då isomorfi.

Stereofonisk ljudåtergivning å andra sidan är raka motsatsen. Man vill i sådana fall inte att Objektet d v s den medvetet varseblivna perceptionen skall överensstämma med Ljudkällorna d v s med de båda högtalarna.

Används centerkanal och centerhögtalare så skall även ett objekt i centrum d v s rakt framför subjektet inte överensstämma med ljudkällan (centerhögtalaren) under förutsättning att det finns djupledsinformation i inspelningen för då skall nämligen objektets position befinnas ligga bakom ljudkällan med upplevt korrekt avstånd. Däremot sammanfaller ljudkällans och objektets riktning d v s vinkeln dem emellan är noll.

Ok, nu har vi behandlat lite av den kognitiva delen av perception enligt frågeställning 1 och jag hoppas att jag lyckats klargöra något i alla fall.

Summering på frågeställning 1 enligt punkt 1: All perception har som nödvändigt villkor att det finns Subjekt samt därtill tillhörande Objekt och att det vid varje enskild upplevelse föreligger ömsesidigt kognitivt förhållande dem emellan.

Om t.ex. subjektet Erik upplever objektet X och berättar detta för subjektet Laban som inte upplever objektet X, men som ändå accepterar att objektet X nog är såsom subjektet Erik upplever det, så är det så att X inte gills som objekt för subjektet Laban. Subjektet Laban har nämligen inte upplevt objektet X och perception har därmed inte inträffat för Laban.

Ett subjekt kan alltså inte extrapolera sitt objekt till att gälla något annat subjekt. Varje enskilt objekt måste höra ihop med ett subjekt för att perception skall kunna anses ha uppstått. Om jag t.ex. inte upplevt objekt X, vilket jag omöjligtvis kan göra, så har jag de facto inte haft den perceptionen oavsett om Erik haft den perceptionen och det är så oavsett om jag accepterar att Erik haft rätt eller inte. Detta är en mycket viktig del inom perception och mätning därav. Jag kan uppleva Objektet Y och det kan vara så att Y=X men det behöver inte vara så och oftast är det inte så och egentligen är det aldrig så om mätning görs tillräckligt snävt och noggrant.

Exempel: Om man gör ett test där hörseln ingår och man har 10 Subjekt och endast ett av dessa Subjekt de facto upplever perception och hör Objektet, så är det också så att de övriga 9 Subjekten inte har hört Objektet och därmed inte har fått någon perception. Att då extrapolera och påstå att de övriga Subjekten hört Objektet är förbjudet och ett no-no inom vetenskap som rör perception. 10 Subjekt kan ha tio Objekt men där alla tio Objekten är olika och därmed skiljer sig från varandra.
I så fall uppstår genast frågan, vilket av dessa Objekt är rätt? Är det så att något Objekt överhuvudtaget är korrekt? Hur mäter man det i så fall? Vad menas i så fall med ”korrekt”. Det är även så att om ett Subjekt utsätts för upprepade mätningar så kan Subjektet uppfatta olika Objekt vid varje enskild mätning. Vilket Objekt är då rätt? Sådana problem har man att brottas med inom mätteknik och speciellt vid mätning av perception.

En annan följd av detta är att testledaren aldrig på ett direkt sätt kan mäta subjektens perception. Detta är oerhört viktigt att förstå. Testledaren måste själv personligen ingå i testet och själv personligen ge rapport om sin egen medvetna varseblivning av objektet vilket alltså innebär att testledaren måste rapportera sin egen perception d v s sitt objekt för att fenomenet perception skall gälla.
Nu går jag över till frågeställning 2 enligt den fundamentala distinktion jag skrivit ovan i detta inlägg.

PUNKT 2 MED FRÅGESTÄLLNING 2

HUR UPPSTÅR/ FRAMBRINGAS MEDVETEN VARSEBLIVEN PERCEPTION d v s VILKEN INPUT KRÄVS?

Denna frågeställning behandlar omständigheterna kring perception.

Eftersom perception är bundet till fysiologiska processer hos organismer så kan frågan omformuleras för att beskrivas lite mer utförligt, nämligen:

Vilka omständigheter måste vara givna både inuti och utanpå den undersökta organismen så att det uppstår ett varseblivet bestämt och entydigt objekt i denna organisms sensoriska värld?

Denna mer allmänhållet specifika frågeställning är just den frågeställning som behandlas inom denna vetenskap som kallas Psykoakustik där Psykofysiken ingår med sin specificerade och standardiserade mätmetodik. De undersökta organismerna är de och endast de människor som är direkt medverkande försökspersoner vid hörselundersökningar. Ingen annan organism åsyftas än de medverkande försökspersonerna. Detta är strikt och lyder enligt Subjekt–Objekt förhållandet. Görs försök på djur så försvåras proceduren eftersom djuren inte på samma sätt som människan kan beskriva sin upplevelse. Testledaren måste istället studera djurens beteende. Beteendeforskare krävs då.

På grund av etiska skäl då det inte är tillbörligt att göra vissa undersökningar på människor så undersöks även andra organismer än människor. Sedan dras slutsatser, om det går, som man anser kan appliceras på den mänskliga hörseln eller som syftar till att kasta ljus över den mänskliga hörseln. Ofta är Subjekten som då ingår i undersökningar då hörseln skall utforskas exempelvis katter, fladdermöss och/eller ugglor. Dessas hörsel anses särskilt intressant. Även här används Subjekt–Objekt förhållandet. Varje enskilt djur är en individ med sitt specifika Subjekt–Objekt förhållande.

De yttre omständigheterna ifråga är de retningar/stimuli, på engelska; cues, (i de allra flesta fall utförs retningarna med hjälp av akustiska ljudvågor mot trumhinnorna) som föreligger hos de direkt medverkande försökspersonerna d v s Subjekten.
Det som respektive Subjekt anser sig höra är respektive Subjekts Objekt som är just det som är av intresse vid studierna av hörselns perception d v s av medveten varseblivning av ljud.

Så, nu har vi förhoppningsvis kommit ytterligare en liten bit på väg i förståelsen av psykoakustiken.

Vi får nu kliva in på det område som kallas hörselhändelser och hörselns rum/rymd.

Det är egentligen redan nu i detta skede som man bör definiera vad ”LJUD” egentligen är. Jag har ju tidigare gått in på den frågan.

Är fenomenet ”ljud” ett kognitivt fenomen som uppstår neurofysiologiskt eller är ”ljud” ett naturvetenskapligt fysikaliskt fenomen tillhörande den klassiska fysiken?
Eller är de samma sak?
Inom vilken domän existerar fenomenet ljud?
Är ljud det man hör?
I så fall är ju ljudet själva objektet ifråga och då tillhör fenomenet ljud den kognitiva världen. Detta är i så fall helt obestridligt och ett faktum.

Eftersom man inom Psykoakustiken har kommit till vetskap om att hörselhändelser d v s det man hör och normalt kallar för ljud väldigt ofta skiljer sig från de akustiska ljudvågor som når trumhinnorna så använder jag olika begrepp för dessa båda världar så att de lätt kan särskiljas.

Det rör sig alltså om två helt skilda begrepp som jag i detta inlägg försökt redogöra för enligt punkt 1 och 2.

Vill man tänka lite filosofiskt evolutionistiskt angående detta så kan jag säga att i begynnelsen i denna vetenskap så tog man mer eller mindre för givet att det inte var någon skillnad på upplevt ljud och fysikaliskt ljud och att allt upplevt ljud härrör från fysikaliska ljudhändelser. Därmed valde man börvärde i mätningarna som visade sig inte stämma överens med uppmätta värden d v s med verkligheten. Då korrigerade man börvärdet. Därefter gjordes det nya mätningar och kanske även mätuppställningen behövde korrigeras eller förändras eller i alla fall anpassas till det nya antagna börvärdet.

Detta med att särskilja mellan punkt 1 d v s det kognitiva och punkt 2, det fysikaliska är helt grundläggande inom Psykoakustiken/Psykofysiken.

I vilken domän/struktur man sedan väljer att förlägga fenomenet ”LJUD” som begrepp är upp till var och en, bara man håller reda på och särskiljer dessa båda världar/domäner.

1966 valde Jens Blauert att använda orden ”Schallereigniss” och ”Hörereigniss”. På Engelska heter det ”Sound Event” respektive ”Auditory event”. På svenska heter det ”ljudhändelse” och ”hörselhändelse”. Han valde alltså 1966 att använda sig av den Tyska nomenklaturen på definition av ljud enligt DIN, nämligen: Mekaniska vågor i ett elastiskt medium, speciellt inom frekvensområdet hos människans hörsel mellan 16 Hz och 20 kHz.

Jens Blauerts bok Räumliches Hören (Spatial Hearing: The Psychophysics of Human Sound Localization) trycktes och gavs ut år 1974 på Tyska och översatt till Engelska år 1997.

30 år efter bokens utgivning på Tyska, och i och med neurofysiologins intrång inom psykoakustiken, så har Blauert skrivit att han nog får överväga att vända på steken vad gäller fenomenet ”LJUD”. Då skulle i så fall fenomenet ”LJUD” förläggas till själva hörselupplevelsen d v s till den kognitiva delen och tillhöra ljudobjektet, den del som beskrevs i del 1 istället för den fysikaliska ljudkällan och akustiska ljudvågor vara kvar tillhörandes den klassiska fysiken enligt del 2 d v s utanför den kognitiva sfären och självklart utanför nervsystemet. Det blev en separation mellan det kognitiva och det fysikaliska eftersom skillnaden dem emellan var för stor.

Kända Nobelpristagare inom området samt Professorer och forskare inom neurofysiologin förlägger fenomenet ”LJUD” till nervsystemet och den kognitiva upplevelsen. Jag har för min egen personliga del själv valt att följa neurofysiologins nomenklatur på min väg mot förståelsen av fenomenet ”LJUD”. För mig var det lättare att förstå fenomenet Ljud då. Dock kan jag mycket väl använda Blauerts nomenklatur från 1966.

I slutändan så kan det bli så att det finns konvergens mellan själva Ljudkällan och Ljudobjektet då Ljudobjekten är reella. Det betyder att den reella Ljudkällans vibrationer är LJUD, men där de akustiska ljudvågorna i luften inte är LJUD och Ljudobjekten är LJUD. Hur det går till kan jag inte gå in på i detta inlägg, det blir i senare behandling av fenomenet LJUD. För att Ljudobjektet skall byggas upp så finns det en hel del feedback inblandat där nervsystem och inneröra ingår.

Fortsättning följer . . .

Mvh
Peter

[Tangband]

Väldigt intressant läsning

[JM]

Omkring år 2011 diskuterades det på forumet huruvida hörseln kunde användas som objektivt mätinstrument. Då började jag skriva detta inlägg. Det blev snabbt 23 A4 sidor som legat vilande. Sedan har det varit vilopaus på detta inlägg.
För att beskriva lite angående hur man vetenskapligt går till väga då man vill kartlägga vad man hör och hur man hör och använder hörseln som mätinstrument så vill jag göra detta inlägg som ett slags intro till psykofysiken och psykoakustiken.

Mvh
Peter

Förstår inte hur du skiljer två ljudföreteelser från varandra på ett vetenskapligt sätt.

Antag du med försökspersoner skall avgöra vilken av två sångare som är bäst. Bägge sångarna hör till de bästa i världen men en av dem är alltid lite bättre.
Sångarna är belägna i ett rum med träpanel på väggarna (15x7x15 m i höjd,bredd och längd) avskilt från försökspersonerna med ett ljudtransparent skynke. I rummet finns en fixerad stol för aktuell försöksperson att lyssna i. På andra sidan skynket finns ett kryss på golvet där aktuell sångare alltid står. Sångarna och försökspersonerna byter plats i stolen respektive på krysset enligt ditt förslag. Sångare och försökspersoner kan aldrig se varandra.

Din uppgift är att konkret beskriva hur du vetenskapligt påvisar vilken sångare som är bäst. Ange även minsta antalet testningar och försökspersoner för att nå det vetenskapliga resultatet. Begränsningar?

JM

[petersteindl]

Omkring år 2011 diskuterades det på forumet huruvida hörseln kunde användas som objektivt mätinstrument. Då började jag skriva detta inlägg. Det blev snabbt 23 A4 sidor som legat vilande. Sedan har det varit vilopaus på detta inlägg.
För att beskriva lite angående hur man vetenskapligt går till väga då man vill kartlägga vad man hör och hur man hör och använder hörseln som mätinstrument så vill jag göra detta inlägg som ett slags intro till psykofysiken och psykoakustiken.

Mvh
Peter

Förstår inte hur du skiljer två ljudföreteelser från varandra på ett vetenskapligt sätt.

Antag du med försökspersoner skall avgöra vilken av två sångare som är bäst. Bägge sångarna hör till de bästa i världen men en av dem är alltid lite bättre.
Sångarna är belägna i ett rum med träpanel på väggarna (15x7x15 m i höjd,bredd och längd) avskilt från försökspersonerna med ett ljudtransparent skynke. I rummet finns en fixerad stol för aktuell försöksperson att lyssna i. På andra sidan skynket finns ett kryss på golvet där aktuell sångare alltid står. Sångarna och försökspersonerna byter plats i stolen respektive på krysset enligt ditt förslag. Sångare och försökspersoner kan aldrig se varandra.

Din uppgift är att konkret beskriva hur du vetenskapligt påvisar vilken sångare som är bäst. Ange även minsta antalet testningar och försökspersoner för att nå det vetenskapliga resultatet. Begränsningar?

JM

JM, vilken konstig nivå på diskussion du väljer. Jag vet inte om du skojar? Varför ställer du sådan fråga? Om du själv inte vet och har en sådan uppgift på ditt skrivbord, så kan du gärna konsultera mig. Jag ka skriva ett konsultavtal som vi kan komma överens om och godkänna med underskrift.

Först får du börja med att definiera ditt uttryck 'att vara bäst'. Vad är det? Vad skall sångarna tävla i för gren? Vem som kan läsa en text snabbast? Vem som kan sjunga starkast? Vem som kan sjunga högst? Här har du skillnaden på ljudstyrka och frekvens, du som gärna använder uttrycket "frekvenslik" på ljudstyrka i frekvensdomänen. Säg att en referens på 'att vara bäst'skulle vara Jussi Björling. Säg att måttenheten skulle vara ditt favorituttryck "frekvenslik". Vem av dessa två sångare vinner i tävlingen i att vara "frekvenslik". Är det den sångare som sjunger starkast eller är det likhet i frekvens du vill åt, exempelvis röstomfång i antal oktaver?

Definiera gärna om du anser 'att vara bäst' är en egenskap eller en storhet. Det är ju tydligen en form av värdering som du anser det vara och med någon form av värdeskala som någon eller du som uppdragsgivare sätter och då finns det en så kallad måttenhet på den värdeskalan. Vad vill du ha för måttenhet? Frekvens, ljudstyrka, tid d v s att sjunga snabbast, eller någon annan måttenhet. För att det skall kunna mätas och därmed kunna vara en storhet som kan värderas på vetenskapligt sätt så måste man kunna mäta med någon form av måttenhet som kan kvantifieras. Denna enhet måste ha en referens. Vad är referensen på den enhet som du väljer. Du vill få det till att storheten "bäst" skulle ha en enhet som kan mätas på något objektivt sätt, eller?Om du väljer att 'att vara bäst' är en storhet och inte en egenskap så får du definiera dess enhet och enhetsskala. Din uppgift vittnar om att du inte riktigt är hemmastadd i den här typen av termer. Är du säker på att detta är ditt ämnesområde? Resonemangen blir ju lätt infantila med din typ av frågeställning.

Bestäm vad som du anser vara en storhet och bestäm med vilken måttenhet denna storhet skall mätas i. Det skall ju ske en kvantifiering. Vad storhet och enhet är för något har jag gått in på i mitt långa inlägget innan. Om du läser mitt inlägg så finner du att storheten 'att vara bäst' värdeskala inte existerar i den objektiva världen. Det finns ingen objektiv referens och ingen måttenhet. 'att vara bäst' går inte att mäta utan ytterligare definitioner. För att en värdering skall vara vetenskaplig skall det finnas en Storhet vars måttenhet är mätbar. Du bör ha en form av hypotes där sådant ingår. Det är en väsentlig del i vetenskapen som du verkar ha missat eller glömt. Din frågeställning är i sig en helt ovetenskaplig frågeställning. Hur vill du göra vetenskap av det?

Om man på något sätt skulle göra någon form av hemsnickrad värdering av 'att vara bäst' så skulle man, om möjligt, helt sonika definiera storheten 'att vara bäst' på sådant sätt att det blir en objektiv sanning om det skall vara vetenskapligt.

Populärvetenskapligt kan man helt enkelt sonika ställa frågan Vilken sångare tycker du är bäst? som försökspersonerna får svara på och den som får flest röster i 'att vara bäst'vinner. Kan tänka mig att dagspressen gärna kan få till en löpsedel som säljer blaskan. Det kan dock finnas en intressent av spörsmålet. Säg att du är VD på ett skivbolag och du söker en säljande artist. Du vill nu undersöka vem av dessa två sångare som skulle kunna sälja mest skivor. Din hypotes är att den sångare som just nu är mest populär kommer framdeles sälja mest. Storheten är 'att vara bäst' och enheten blir 'popularitet hos konsument' och måttstockens referens är ABBA eller Luciano Pavarotti beroende på genre. Då kan du göra en marknadsundersökning och den sångare som är mest populär är bäst för ändamålet enligt din hypotes.

Om båda sångarna är okända så blir din hypotes istället att den sångare som anses vara bäst av förståsigpåare kommer bli mest populär i stugorna och sannolikt kränga mest skivor. Då tar man in en jury av förståsigpåare, exempelvis från Sikta mot stjärnorna, som får lyssna på sångarna och ge sin syn på vem de anser vara bäst enligt deras värdeskala. Din hypotes kan dock endast falsifieras om en annan VD på ett annat skivbolag tecknar avtal med den andra artisten. Enheten blir då antal sålda skivor och om den andra artisten säljer mest så var hypotesen felaktig. Men någon vetenskaplighet föreligger knappast.

Som sagt, någon vetenskaplighet som kan anses vara objektiv finns inte i begreppet 'att vara bäst'. För övrigt vet jag inte vad du vill ha sagt?

Man skulle i och för sig kunna anse att storheten 'att vara bäst' är amorft med störst aktivitet i belöningscentra i hjärnan. Måttenheten blir i så fall antalet aktionspotentialer per tidsenhet, och om man vill spinna vidare, även multiplicerat med en viss tid som utgör ett tidsfönster. Det blir i så fall en form av energi istället för maxvärde. Då kan man mäta om varaktigheten av belöning i belöningscentra är olika hos sångarna efter det att de slutat sjunga. Referensen bör då i så fall vara antal aktionspotentialer per tidsenhet vid spontan aktivitet utan stimulans. Det får anses vara ett slags nollvärde. Under förutsättning att sådan mätning kan göras med hög precision och utan biverkningar hos subjekten/försökspersonerna så kan det vara ett alternativ. Men personerna kan i ord redogöra för sin upplevelse där frågorna är ställda på sådant sätt att en mätbar kvantifiering kan göras. Nu är det så att pudelns kärna ligger lite förborgat i denna uppgift och i hela situationen över människans situation gällande valfrihet och determinism. Det kommer jag in på så småningom. Men, om det finns en klar och entydig diskrepans mellan aktivitet i hjärnan och upplevelse så har man, tror jag, falsifierat materialismens hypoteser och borgat för determinismens fall. Jag lovar, du får troligtvis Nobelpris för sådan upptäckt. Behöver du hjälp med någon uppgift? I så fall kan jag stå till förfogande. Viss ekonomisk ersättning kommer jag naturligtvis begära.

Mvh
Peter

[JM]

Omkring år 2011 diskuterades det på forumet huruvida hörseln kunde användas som objektivt mätinstrument. Då började jag skriva detta inlägg. Det blev snabbt 23 A4 sidor som legat vilande. Sedan har det varit vilopaus på detta inlägg.
För att beskriva lite angående hur man vetenskapligt går till väga då man vill kartlägga vad man hör och hur man hör och använder hörseln som mätinstrument så vill jag göra detta inlägg som ett slags intro till psykofysiken och psykoakustiken.

Mvh
Peter

Förstår inte hur du skiljer två ljudföreteelser från varandra på ett vetenskapligt sätt.

Antag du med försökspersoner skall avgöra vilken av två sångare som är bäst. Bägge sångarna hör till de bästa i världen men en av dem är alltid lite bättre.
Sångarna är belägna i ett rum med träpanel på väggarna (15x7x15 m i höjd,bredd och längd) avskilt från försökspersonerna med ett ljudtransparent skynke. I rummet finns en fixerad stol för aktuell försöksperson att lyssna i. På andra sidan skynket finns ett kryss på golvet där aktuell sångare alltid står. Sångarna och försökspersonerna byter plats i stolen respektive på krysset enligt ditt förslag. Sångare och försökspersoner kan aldrig se varandra.

Din uppgift är att konkret beskriva hur du vetenskapligt påvisar vilken sångare som är bäst. Ange även minsta antalet testningar och försökspersoner för att nå det vetenskapliga resultatet. Begränsningar?

JM

JM, vilken konstig nivå på diskussion du väljer. Jag vet inte om du skojar? Varför ställer du sådan fråga? Om du själv inte vet och har en sådan uppgift på ditt skrivbord, så kan du gärna konsultera mig. Jag ka skriva ett konsultavtal som vi kan komma överens om och godkänna med underskrift.


Mvh
Peter

Min tanke var att du genom att besvara min skolboksenkla teoretiska frågeställning utifrån din filosofiska psykologi klargjort teorin mha ett praktiskt exempel.
Denna lära du hänvisar till kan på något sätt objektifiera matematiskt perceptionsbedömningar om jag uppfattat dig rätt.
Jag har aldrig läst några forskningsrapporter baserade utifrån dessa teorier men desto fler inlägg om att teorin inte håller.
Ditt svar ovan ger för mig klar information om ditt kunskapsläge.

Således finns inom psykologin huvudsakligen bara ett sätt att kontrollerat mäta subjektiva upplevelser - mha dubbel blind/trippelblind studier. Resultaten går att rangordna. Resultaten ger information om eventuell sannolikhet men ej kausalitet.

Inom neurofysiologin finns nu spännande möjligheter att mer objektivt mäta ner på nervcellsnivå hur vi hör. Tex lokalisationen av ett ljud i horisontalplanet sker reflexmässigt i hjärnstammen. Nu vet vi att mycket speciella nervceller samarbetar med flera andra typer av nervceller för att med hög precision lokalisera ljud långt innan någon kognitiv förståelse av ljudet sker. Det är inte nervimpulserna som är viktigaste variabeln utan transmittorsubstanserna. Här finns många trix att kvantifiera hörandet.

JM

[petersteindl]

Förstår inte hur du skiljer två ljudföreteelser från varandra på ett vetenskapligt sätt.

Antag du med försökspersoner skall avgöra vilken av två sångare som är bäst. Bägge sångarna hör till de bästa i världen men en av dem är alltid lite bättre.
Sångarna är belägna i ett rum med träpanel på väggarna (15x7x15 m i höjd,bredd och längd) avskilt från försökspersonerna med ett ljudtransparent skynke. I rummet finns en fixerad stol för aktuell försöksperson att lyssna i. På andra sidan skynket finns ett kryss på golvet där aktuell sångare alltid står. Sångarna och försökspersonerna byter plats i stolen respektive på krysset enligt ditt förslag. Sångare och försökspersoner kan aldrig se varandra.

Din uppgift är att konkret beskriva hur du vetenskapligt påvisar vilken sångare som är bäst. Ange även minsta antalet testningar och försökspersoner för att nå det vetenskapliga resultatet. Begränsningar?

JM

JM, vilken konstig nivå på diskussion du väljer. Jag vet inte om du skojar? Varför ställer du sådan fråga? Om du själv inte vet och har en sådan uppgift på ditt skrivbord, så kan du gärna konsultera mig. Jag ka skriva ett konsultavtal som vi kan komma överens om och godkänna med underskrift.


Mvh
Peter

Min tanke var att du genom att besvara min skolboksenkla teoretiska frågeställning utifrån din filosofiska psykologi klargjort teorin mha ett praktiskt exempel.
Denna lära du hänvisar till kan på något sätt objektifiera matematiskt perceptionsbedömningar om jag uppfattat dig rätt.
Jag har aldrig läst några forskningsrapporter baserade utifrån dessa teorier men desto fler inlägg om att teorin inte håller.
Ditt svar ovan ger för mig klar information om ditt kunskapsläge.

Således finns inom psykologin huvudsakligen bara ett sätt att kontrollerat mäta subjektiva upplevelser - mha dubbel blind/trippelblind studier. Resultaten går att rangordna. Resultaten ger information om eventuell sannolikhet men ej kausalitet.

Inom neurofysiologin finns nu spännande möjligheter att mer objektivt mäta ner nervcellsnivå hur vi hör. Tex lokalisationen av ett ljud i horisontalplanet sker reflexmässigt i hjärnstammen. Nu vet vi att mycket speciella nervceller samarbetar flera andra typer av nervceller för att med hög precision lokalisera ljud långt innan någon kognitiv förståelse av ljudet sker. Det är inte nervimpulserna som är viktigaste variabeln utan transmittorsubstanserna. Här finns många trix att kvantifiera hörandet.

JM

Dina enkla skolboksexempel är bevis för att du inte förstått det mest grundläggande inom vetenskaplig testmetodik. Sådana exempel skulle inte finnas i skolböcker. Det är naivt nonsens du plockar fram.

Teorier? Jag vet inte vad du pratar om för teorier?? Jag redogör för psykofysiskt arbetssätt och testmetodik. Det är det som används inom psykofysiken och sådan metodik redogör de också för. Om du inte gillar deras metodik så är det definitivt inte till mig du skall skicka dina klagovisor till. Du får vända dig till psykoakustiker, typ Blauert eller de andra som jobbar i ämnet. Prova, så får du se vad du får för svar.

Det finns en stringens i deras arbeten som jag vill föra fram. Mig veterligen har du aldrig gjort ett psykoakustiskt forskningsarbete som du redovisat. Mig veterligen har du heller aldrig utvecklat några produkter inom ljudåtergivning.

Att vetenskapliga tester inom perception skall ske dubbelblint är ett nödvändigt villkor. Svårare än så är det inte. Att du hakar upp dig på sådana självklarheter förstår jag inte. Det är skåpmat och allmängods i sammanhanget.

Jag arbetar inte som vetenskaplig forskare med psykoakustik eller med akustik. Har heller aldrig gjort. Det hindrar mig inte från att läsa andras arbeten i form av böcker och artiklar och att göra prover och simuleringar. Det kallas för kunskapsintagande och lärdom i ett ämne som om möjligt skall mynna ut i produkter där produkterna skall åstadkomma ett ljudmässigt och handhavandemässigt resultat där jag sätter dess bör-värden. Om andra gillar dem eller inte är inte min ensak. Mina produkter representerar mitt tänk och min produktutveckling. Det är mitt levebröd.

Jan Mogard, som jag ser det har du en ganska otäck agenda. Jag ser inget positivt i dina framföranden. Du verkar vara hatisk mot psykoakustiken och psykofysiken. Det är något som inte stämmer med din framtoning.

Hur lokalisering sker medelst Interaural Time Difference är bekant sedan 1951 ungefär. Det är inget nytt. Jag har tagit upp detta fenomen i flera av mina tidigare inlägg och lokaliseringsprocesserna gällande Interaural Time Difference är inte kognitivt utan sker snabbt, men om man inte direkt kan ta ut en riktning mot ljudkällan så får man t.ex. röra på huvudet för att få mer Input från olika vinklar i förhållande till huvudets riktning.

Nu går du in på transmittorsubstanserna och jag är mycket medveten om dess betydelse, men utsöndring av transmittorsubstanser är knappast något man kvantitativt mäter. Inte som jag sett. Det finns ingen noggrannhet i det. Det är ju aktiviteten i post-synapsiska nervceller som man mäter och det är aktionspotentialer.

Du skriver att; Resultaten ger information om eventuell sannolikhet men ej kausalitet i psykofysiska tester. Jag vet inte om du kopierat det från mitt tidigare inlägg men det är just det jag skriver.

Jan Mogard (JM) den dagen du gör bot och bättring och släpper ditt hat mot psykoakustiken och andra så är du välkommen in i rinken. Jag har annat att syssla med än att svara på infantila nonsensfrågor. Varför startar du inte en tråd som heter Jan Mogard? och skriver om dig och dina idéer där istället?! Jag har mitt och du må ha ditt.

För övrigt håller jag med Sprudel i sin kommentar till dig JM i en annan tråd.

Din agenda är illa dold, och den förhindrar dig tyvärr att producera kvalitativa inlägg av en nivå som du troligtvis är kapabel till. Tipset är att skippa de till politisk retorik hörande efterslängarna och insinuationerna.

Mvh
Peter

[JM]

Kolla noga i mina inlägg i denna tråd så har jag inte nämnt "psykoakustiken/fysiken" vid namn utan subjektiv perception av ljud.
Jag trodde vi hade en dialog om perceptioner och subjektiva mätningar.
Men tydligen är vi överens om att subjektivt ljud mäts med dubbel/trippel studier. Bra.
Möjligen hade jag missuppfattat vad du menade med innehållet i ditt långa inlägg.

JM

[Kronkan]

Peter, tyvärr har jag inte hunnit läsa allt det som du och andra skrivit.

Det finns inom beteendevetenskap olika vetenskapliga metoder som grovt är indelade i kvantitativa och kvalitativa metoder.

De kvantitativa metoderna har naturvetenskapen sätt som grund och använder sig av statistik. Frågan om dubbelblinda test är aktuell. Genom att både försöksledaren och och testpersonen inte känner till exempelvis vilken högtalare man lyssnar på, eller vilken medicin man får så skall man få säkrare data. Om man vill uttala sig hela befolkningen, typ politiska åsikter så kan man göra urval/samplingar. Ibland gör man signifikanstest. Metoderna har alltid hög struktur. Fasta frågeformulär med skalor typ. Man väger och mäter.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvantitativ_forskning


Sedan finns det kvalitativa metoder. De har låg struktur. Typ öppna frågor. Man behöver inte heller göra urval. Man djupintervjuvar exempelvis äldre om musik. Syftet är inte att i procent kunna uttala sig utan man kategoriserar vilka olika typer av tankar. Alltså man vill veta hur man kan uppfattats saker och ting. Detta enbart som exempel.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvalitativ_forskning


........

När Peter beskriver sin kunskap om ljud så är den sprungen ur kvantitativ vetenskap.

Men när han utvecklar sin produkt så kan han nog också använda kvalitativa metoder. Man lyssnar hur det låter utifrån en öppen fråga.
Samtidigt finns det också vid konstruktionen av systemet kring äggen ett kunskapsområde som är hämtat från en mera naturvetenskaplig disciplin.

Men att äta puddingen är ju en annan sak än att förstå hur värme förändrar kemiska ämnen.

.......

[petersteindl]

Angående mitt långa inlägg ovan i tråden så är texten gällande mätning och hur hörseln används som mätinstrument.

Man kan mäta specifika parametrar objektivt med exempelvis oscilloskop, eller voltmeter eller med någon analysator som kan analysera olika saker. Då mäter man i princip en sak i sänder. Varje sak är en Storhet. Varje Storhet har en måttenhet. Då man mäter en sak i sänder så kallas det för ett reduktionistiskt förfarande. Man reducerar saken till en och endast en parameter som man vill analysera. Det gör man för att kunna ha en kontrollerad Input som man mäter och då har man även en kontrollerad referens för sin måttstock. Ibland kan en Insignal användas för att analysera olika storheter med olika måttenheter. Med en impuls t.ex.

Men då man lyssnar på musik så är det en sammansatt upplevelse av många olika variabler samtidigt. Hörseln paketerar allt på en gång. Det kan man kalla en synnerligen komplex mätning. Efter paketeringen av den totala energin i form av Input av stimuli så har hörseln och våra andra sinnen förmågan att gå vidare från subjektiv mätning till subjektiv testningsprocedur. Ett test innebär bara att man jämför mätning med någon given referens. Det ingår i så fall minst 2 saker att hålla reda på. Subjektivt kan man tycka att kaffe A är godare än kaffe B. Kaffe B kan vara något man drack för ett år sedan eller något som finns i koppen bredvid eller en idébild över någon form av gissat eller spekulerat kaffemedelvärde. Man kan tycka att A var det godaste kaffe man druckit. Noggrannheten och signifikans och andra parametrar är i det läget helt betydelselösa och ovidkommande. Det är stundens upplevelse. Det är fortfarande en typ av test. Test är jämförelse av något. Man kan tycka att äpplen är godare än surströmming. Det är också en form av test. Det är en jämförelse. Man kan tycka att man hellre vill måla om köket än att köpa nya högtalare. Det är också ett test som skett med jämförelse. Man testar tid och plånbok och sambo med olika stimuli. Med mätning väger man då resultatet med sin egen inre måttstock utifrån sin egen inre referens och jämför mätningen med referensen.

Men testen kan vara differentiell där man med hörseln exempelvis jämför A med B och lyssnar efter skillnaden. Det är lite som en balanserad signalöverföring i jämförelse med jordrelaterad signalöverföring. Säg att man i A har 5,01 volt RMS i jämförelse med jord, medan i det balanserade systemet har man i B 4,99 volt RMS relativt jord. Skillnaden dem emellan är 0,02 volt RMS och således väldigt liten differens som kan tyckas oväsentlig i sammanhanget. Men eftersom vår inre referens även kan innefatta differenser d v s differentiella referenser så kan helt plötsligt en differens på 0,02 volt RMS vara 10 ggr så stor som vår inre referens är som råkar vara 0,002 volt RMS. Vi har alltså en helt annan zoom på de olika inre måttstockarna. Upplevelsen av differenser kan skilja markant mellan olika subjekt medan de olika subjekten har ungefär samma upplevelse på det absoluta. Det är inget konstigt. Sådant kan tränas upp. Det är då man kan tycka att den andre personen överdriver skillnader. Men det är bara den differentiella referensen som är annorlunda.

Så, nu har vi gått in lite på mätning och dessutom på testning.

Nu kan man mäta med olika noggrannhet och repeterbarhet. Oftast vill man då ha en viss form av reduktion av ovidkommande parametrar som kan störa mätning.
Testning är i sig en störande parameter vid mätning. Säg att du mäter 10 olika punkter med 10 olika mätinstrument samtidigt i ett system och skall observera mätresultaten samtidigt och i varje tidsögonblick genom att ensam titta på alla mätinstrument och ha koll. Det går inte. Men om du kollar på ett och endast ett av mätinstrumenten så går det. Du får alltså ta in 9 personer till som var och en kollar respektive mätinstrument. Så, reduktion är nyckelordet gällande mätning och testning. Då är det så att i psykologiska tester är det svårt att nollställa olika ovidkommande parametrar som stör både mätning och test.

Hörseln däremot analyserar helheten i sitt utvärderingssystem. Då vi ger ett omdöme på en värdeskala så blir det helheten som bedömts samtidigt och parallellt. Vill vi bedöma varje sak för sig så sker det seriellt var och en parameter för sig. Slutligen kommer vi till den punkt som kallas: "And the verdict is!": Tummen upp eller tummen ner?! (Det är åtminstone i dagens mytologi angående romartiden då Kejsaren bestämde om död eller liv för de kämpande som förlorade kampen.) Bra eller dåligt? Detta avgör vår inre måttstock med vår inre referens. Det kan göras med 1 lyssning på kort tid där alla olika parametrar värderas parallellt samtidigt. Det är svårt med objektiva mätinstrument som mäter en sak i taget och inte har en susning om övriga parametrars referenser. Därvidlag är våra sinnen så totalt överlägsna objektiva mätinstrument som mäter fysikaliska fenomen som vi skall tolka med en viss värdering över hur vi kan tänkas anse det låta.

Vetskapen om vad som testas är en parameter som kan vara störande och påverka resultatet så att andra parametrar styr än själva Input. Därför används metoden blindtest där testpersonerna inte vet vilket testobjekt som testas. Ibland får testpersonerna inte heller veta vad som testas. De skall följa testprocedur och fylla i frågeformulär. Men det är trots detta så att en testledare kan styra testets utgång i en eller annan riktning. Därför kan det vara på sin plats att även testledaren inte vet vilket testobjekt som subjektet testar för stunden. Då har man en tredje person som blandar mellan testobjekten på vägen till testpersonerna. Blandandet är kontrollerat av den tredje personen och hemlig för testledaren. Då har man ytterligare reducerat tänkbar påverkan. Man menar att resultatet blir mer objektivt och får förhoppningsvis större sanningshalt vid repeterbarhet. Det är inte så att försöksledaren skall borga för testets repeterbarhet där testet får olika resultat beroende på testledare. Då anser man att det är något som är fel med testmetodiken.

Skall mätning och test uppfylla vissa krav där man har givna normer, regler, lagar och standardiserade mätprocesser enligt någon internationell mätstandard så måste man uppfylla dessa under förutsättning att man vill få den där kvalitetsstämpeln som standardisering innebär. Det är då man kommer in på den stämpel som vi kallar vetenskaplighet. För att kalla sitt arbete vetenskapligt så skall arbetet synas av andra på vetenskapligt sätt och även godkännas. Då fås en stämpel, ett sigill på arbetet. Man skall dock betänka att ett forskningsresultat som inte har detta sigill kan vara korrekt och till och med bättre än många andra forskningsrapporter utförda så att de kunnat uppnå vetenskapligt sigill. Men sigillet är trots allt en kvalitetsstämpel. Det kan dock även där slinka igenom grodor och fejkade forskningsresultat. Även om man inte har vetenskapssigillet på sin rapport så kan den vara betydligt seriösare gjord och betydligt mer modigt gjort än om man skulle använt en traditionell vetenskaplig metod med syfte att få sigillet.

Nu har jag snabbt snuddat vid MÄTNING - TESTNING - KVALITET PÅ DESSA.

I vardagslivet använder våra sinnen mätning på all stimuli. Det mesta går till att trygga kroppsfunktioner i återkopplade system. Kroppstemperatur, hjärtslag, andning, rörelse av händer och fötter osv. Hörseln detekterar alla ljudtryck men sorterar bort det mesta. Synen likaså. Dynamiska förlopp registreras och analyseras. Fara eller något annat. Plötsligt doftar det nybakade kanelbullar från köket. Sådant registrerar i alla fall jag som nästan spontant beger mig in i köket för att snylta. Jag behöver inte ens tänka. Det går nästan som per automatik. Ungefär som i skämtteckningar och animationer av Walt Disney. En del kanske kallar det reptilinstinkt?

Varför tar jag upp allt detta och ett ganska långt inlägg dessförinnan? Jo, jag anser att man bör utöka sina fundamentala kunskaper på det psykologiska området eller åtminstone skänka det en tanke innan mer djupgående analys tar vid. Den djupgående analysen kan lätt bli alldeles för abstrakt om inte man samtidigt känner igen något vid analysen som man därigenom kan förstå lite bättre och koppla ihop med. Att koppla ihop olika tankegångar kan ofta ge betydligt mer stimulerande resultat än att traggla sig framåt längs en tråkig väg.

Jag vill poängtera att mätning är insamling av information som sedan sorteras i hjärna och CNS och antingen slängs eller registreras information under viss tid i form av minne som ibland kan vara kort och ibland kan vara under en livstid. Alla våra sensoriska system samlar kontinuerligt in information i ett ständigt brus och därmed finns vår personliga mätutrustning alltid inloggad i världen så länge vi är vakna eller vid någon form av medvetande. Det är en mycket liten del av den insamlade informationen som blir varsebliven för medvetandet. Däremot har någon del i mätsystemet CNS blivit varsebliven informationen för CNS och kan på så sätt sortera informationen i det tysta utan att vi ens tänker på det.

Mätning med våra 5 vanliga sensoriska system, hörseln, synen, känseln, smaken och lukten sker som sagt kontinuerligt. Väldigt lite behöver registreras vidare. Det mesta går obemärkt förbi. Kontinuerliga mätningar behövs dock eftersom det måste finnas signaler som vårt inre system kan detektera som fara. Det är en mycket stor mängd olika processer inblandade som sker kontinuerligt och parallellt i vårt inre.

Våra 5 vanliga sensoriska system kallas sensoriska modaliteter. Modalitet är en typ av energi som ett sinnesorgan är specifikt anpassad till att svara på. Sinnesorganen är specialiserade att verka på stimuli för specifika receptorer. För hörseln är modaliteten 'ljud'. En del av modaliteter har sub-modaliteter, känseln har t.ex. temperatur. Det finns alltså många olika typer av sensorer inom varje modalitet.

Stimuli omvandlas till aktionspotentialer. Stimuli orsakar en process vars mekanism bygger på transduktion. Det finns både primära- och sekundära sinnesceller.
Primära sinnesceller: Exempelvis luktsinnesceller. De är specialiserade nervceller med eget axon som leder till CNS och en dendrit med sinnesreceptorer. Luktsinnet är ett primärt modalt sinnessystem. Även känseln är ett primärt modalt sinnessystem.
Sekundära sinnesceller: Exempelvis smaksinnesceller. De kan inte själv skapa en aktionspotential. Stimuli förändrar permeabiliteten av närliggande nervceller som i sin tur sätter igång smakprocessen. Systemet är ett sekundärt modalt sinnessystem. Även synen och hörseln är sekundära modala sinnessystem.

Transduktion hos våra sinnen är ett annat ord för processen kodning och ny kodning från stimuli till upplevelse. All information från stimuli är kod på ett eller annat sätt. Hittade precis denna video då jag sökte efter definition på Sensory Transduction. Jag rekommenderar att se den. Den är mycket bra. Det ger en viss fingervisning och en introduktion över vad vi är för mekaniska, elektrokemiska levande organismer som kallas människor. Varje människa har dessa processer. Därvidlag är det i princip ingen skillnad mellan olika friska människor. Däremot är våra referenser olika och vår historia över tidigare stimuli som Input.



MÄTNING kan sedan bli till TESTNING då vi vill och/eller registrerad och upplevd och memorerad information i form av lagrat minne som kan vara en inre referens som måttstock vid TESTNING, men även som inre referens som direkt påverkar interna kognitiva processer. Kognition betyder igenkänning. Kognitiva processer bygger på minnesfunktioner av tidigare stimuli som känns igen där de tidigare stimuli agerar referens för ny upplevelse. Det är en alldeles speciell minnesfunktion som egentligen inte tar extra tid utan snarast speedar upp varseblivningsprocessen och tillför noggrannhet i det varseblivna medvetna.

Jag återkommer med fortsättning av den inre resan mot upplevt ljud där hörseln är mätsystemet och där mätsystemet analyseras som funktionalitet och som process inom de vetenskaper som kallas psykofysik och psykoakustik.


Tänkte slutligen inflika med följande roliga lilla video från svt.se: https://www.svt.se/kultur/malin-broman-spelar-atta-stammor-sjalv-samtidigt Väldigt annorlunda, kul och bra snickrad video, tycker jag. Imponerande.

Mvh
Peter

[petersteindl]

DEL 2 – EN FORTSÄTTNING FRÅN TIDIGARE INLÄGG.

I detta inlägg kommer jag till största del att använda Blauerts nomenklatur från 1966 för att förhoppningsvis minimera eventuell förvirring.
1. År 1966 valde Jens Blauert att använda orden ”SCHALLEREIGNISS” och ”HÖREREIGNISS”.
2. På Engelska heter det ”SOUND EVENT” respektive ”AUDITORY EVENT”.
3. På svenska heter det ”LJUDHÄNDELSE” och ”HÖRSELHÄNDELSE”.
Han valde då att använda sig av den Tyska nomenklaturen på definition av ljud enligt DIN, nämligen: Mekaniska vågor i ett elastiskt medium, speciellt inom frekvensområdet hos människans hörsel mellan 16 Hz och 20 kHz.

Oavsett vilket alternativ man definitionsmässigt väljer att bruka gällande fenomenet ljud, så måste båda dessa världar/domäner inom psykoakustiken hållas tydligt isär från varandra för att vettiga undersökningar skall kunna göras och för att psykofysiska mätresultat överhuvudtaget skall kunna uppnås.

Fysikaliska Fenomen – LJUDHÄNDELSE

Termer som ljudkälla, ljudsignal eller akustisk ljudvåg används alltid för att beskriva fysikaliska fenomen som uppträder utanför det centrala nervsystemet och tillhör således den naturvetenskapliga grenen akustik, som tillhör den klassiska fysiken och sorterar in under punkt 2 i mitt tidigare inlägg.

Den underliggande förmodan hos Blauerts tidigare val är att en frisk normalt hörande människa generellt sett anses höra något när denne befinner sig i ett medium där vibrationer och vågor kan förekomma vars frekvens ligger mellan 16 Hz och 20 kHz. Detta betyder inte att dessa vibrationer eller vågor i sig är det som hörs. Man kan med mikrofon och mätinstrument akustiskt mäta vad som finns i en punkt. Olika subjekt kan däremot höra olika saker. Det föreligger då en diskrepans mellan LJUDHÄNDELSE och HÖRSELHÄNDELSE och frågeställningen uppkommer som sagt om vad som i så fall är rätt. Vilket värde har börvärdet?

Det är i allmänhet förmodat att hörselhändelser d v s det man hör, orsakas, bestäms och frambringas av fysikaliska ljudhändelser, d v s från ljudvågor från ljudkällor, som medför mekaniska retningar/stimuli mot trumhinnorna, men så är inte alltid fallet. Psykoakustiska mätningar visar klart på att det föreligger diskrepans mellan uppmätt stimuli på trumhinnorna och upplevt ljud.

Det faktum att en ljudhändelse inte nödvändigtvis producerar motsvarande hörselhändelse samt att inte varje hörselhändelse kan kopplas ihop med en ljudhändelse måste exkludera den förklaringsmodell att det ena på ett kausalt sätt leder till det andra.

Exempel på detta är McGurk-effekten och ljudhändelse med röster från centerkanal på film som återges konstant från en och endast en centerhögtalare och hörselhändelsen flyttar sig beroende på var personerna finns på bild och inte beroende på centerhögtalarens position. Detta är exempel på stor diskrepans mellan ljudhändelse och hörselhändelse. Ljudhändelsen är oförändrad, men hörselhändelsen ändras hela tiden beroende på talarnas position i bild. Synen kommer in och ändrar hörselhändelsen. I det fallet blir synen som perception dominant. Stänger man av bilden så faller ofta hörselhändelsen pladask in i centerhögtalaren och låter som en dålig centerhögtalare. Vår visuella perception kommer in i hörselns perception och ställer till det, eller snarast rättar till det d v s styr ljudobjekten i hörselhändelsen. Detta kan ske i det centrala nervsystemet genom att vissa nerver från synen konvergerar mot vissa nerver från hörseln. Synen blir på så sätt dominant.

Steindls Hypotes: Det verkar som att detta fenomens kausalitet är på grund av synnervens förmåga till inhibition av nervimpulser som sker i synapser mellan hörselnerver beroende på specifik transmittorsubstans som antingen är hämmande (inhibitorisk) eller stimulerande för postsynaptiska aktionspotentialer. Inhibitorisk transmittorsubstans kan aktiveras från synnerven så att hörselnervens signal gällande lokalisation trunkeras d v s stoppas upp från att aktivera nerven efter synapsen. Post-synaptic activity blir noll i den nerven. Hörselhändelsen förläggs då till synhändelsen d v s ljudobjektet ändras på grund av synen där synobjektet och hörselobjektet smälter samman, precis som sig bör då objektet är samma.
Den sedvanliga tron att enkom ljudhändelser alstrar hörselhändelser är förståelig men ändock felaktig. Det intressanta i detta fall är att man med viljestyrka kan anstränga sig för att koppla bort synens dominans. I andra fall typ, McGurk-effekten så går det inte att med viljestyrka ändra synens dominans. McGurk-effekten kallar man det inflytande som ett synkront visuellt intryck från ett ansikte t.ex. läppslutning har på perceptionen av en akustisk talsignal. Effekten är uppkallad efter Harry McGurk den ena av två författare till den grundläggande artikeln för detta fenomen. En förklaringsmodell utgår ifrån "informationstillförlitlighetshypotesen" som säger att man förlitar sig på den modalitet som ger mest tillförlitlig information. Talperception är då multimodal.

En noggrann beskrivning inom detta område kan jag i skrivandets stund inte gå djupare in på följande:
 Särskilda precist definierade Ljudhändelser och särskilda precist definierade Hörselhändelser inträffar tillsammans eller i följd, den ena efter den andra, endast under speciella villkor och betingelser.
 Psykoakustiska mätningar utförs med tanke på dessa speciella villkor och betingelser.
 Det bör också tilläggas att Ljudhändelser och Hörselhändelser är relaterade till varandra och associerade till varandra samt klassade i relation till varandra.
 Ljudhändelser och Hörselhändelser är distinkta med avseende på tid, rum och andra attribut/kännetecken.

Konceptet med vårt rumsliga hörande uppnår sitt syfte genom korrelationen mellan Ljudhändelser och Hörselhändelser.
Orden attribut och kännetecken används synonymt. Attribut är från engelskan och kännetecken är från tyskan. Jag använder mestadels ordet kännetecken eftersom jag finner det ordet mindre abstrakt.

Nedan radar jag upp vissa fundament som råder inom psykoakustiken
1. Eftersom konceptet med rumsligt hörande inbegriper, förutsätter och innebär att Hörselhändelser har den inneboende egenskapen att vara naturligt rumsligt distinkta, så blir det tautologiskt att det inte existerar något ickerumsligt eller ickespatialt hörande, åtminstone gällande reella ljudkällor och fantomprojicerade ljudobjekt återgivna med högtalare. Med hörlurar förändras situationen helt.

2. Konceptet med vårt rumsliga hörande omsluter sambanden mellan lokalisation av Hörselhändelser och andra parametrar som inkluderar de speciellt tillhörande Ljudhändelserna, men även andra parametrar som t.ex. de som relateras inom neurofysiologin till vår hjärna.

3. Lokalisationsbarheten av Ljudhändelser d v s lokalisation och positionering av ljudobjekt är mer eller mindre precisa. En sinustons riktning återgiven i ett rum kan lätt uppfattas som rumsligt diffus. Ett distinkt klickljud i ett ekofritt rum kan uppfattas väldigt precist lokaliserat.

4. Hörselhändelser kan inträffa från positioner utan att synen finns med och även uppfattas som kommande inifrån vår kropp.

5. Helheten av samtliga tänkbara positioner som hörselhändelser kan uppfattas komma från, innefattar det man kallar Auditory Space d v s hörselns rum/rymd. Med detta uttryck förstås ett matematiskt samband mellan den mängd punkter som hörseln kan definiera vinkel och avstånd emellan.

6. Ljudkällan är det fysikaliska objektet som tillhör Ljudhändelsen.

7. Hörselhändelsen tillhör det man kallar för Objektet eller ett sensoriskt objekt.
7a. Vid kognition är det sensoriska objektet det som definieras som Objekt enligt tidigare definition.

Om Ljudhändelsens och Hörselhändelsens positioner inte sammanfaller, så kan man fråga sig vilken av dem som är falsk. Jag återkommer ofta till denna fråga eftersom den är essentiell och det är denna fråga som förhoppningsvis skall få ett svar.

Hörselhändelser måste också kunna inträffa från andra positioner än från den position som högtalarna/ljudkällorna står i. Detta fenomen kallas för fantomprojicering som stereo bygger på. Ljudkällorna/högtalarna d v s Ljudhändelserna skiljer sig helt från Hörselhändelsen d v s ljudkällorna vid fantomprojicering skiljer sig från Ljudobjekten. Ljudkällorna är höger och vänster högtalare, rösten i mitten är ljudobjektet. Vilken av dessa positioner är i så fall falsk? Ja, nu blir det svårare att svara på frågan. Är ljudobjektet sant eller är ljudobjektet falskt?

Om ljudobjektet d v s rösten i mitten anses vara falsk och man inte kan lokalisera högtalarna så måste man bestämma sig för om det i så fall är det falska man eftersträvar. I så fall är hela ljudbilden vid stereolyssning en totalförljugen värld som inte har något gemensamt med ljudkällorna d v s högtalarna gällande lokalisation. Om ljudobjektet d v s rösten i mitten istället anses vara korrekt och sant så blir slutsatsen diametralt motsatt d v s det är korrekt att inte höra ljudkällorna. Vad är rätt? Är Hörselhändelsen det korrekta eller är det Ljudhändelsen? Eftersom allt är frågan om kod så måste man söka källkoden. Källkoden är korrekt. Om källkoden är den Hörselhändelse man hade vid inspelningstillfället om man var där i inspelningslokalen då musiken spelades in så är källkoden att finna i form av aktionspotentialer i hjärnan och centrala nervsystemet och speciellt de neurala korrelat som anses ge upphov till medveten varseblivning. Om källkoden kan återskapas i Hörselupplevelsen vid ljudreproduktion så är man i så fall hemma. Då infinner sig den upplevda Ursprungsljudhändelsen d v s Ursprungshörselhändelsen, kort och gott.

Mycket mer kan sägas och ältas om detta men nu tänkte jag komma in på mätning inom Psykoakustiken.

Systemanalys av hörselexperiment och mätning

Generellt inom hörselexperiment presenteras en precist definierad Ljudhändelse för Subjektet där Ljudhändelsen har en på förhand känd spatial (rumslig) och temporal (tidsmässig) struktur. Subjektet beskriver Hörselhändelsen med avseende på de kännetecken som bedöms som intressanta och som man anser bör inträffa under de villkor som förutbestämts. Inom Psykofysiken är det oftast läge och avstånd till Objekten samt Objektets dimension och utsträckning man vill studera. Observera, Objekten är den kognitiva delen av perception. Det handlar alltså inte om fysikaliska objekt utan det upplevda Objektet. Beskrivningen av Hörselhändelsen kan vara verbal, men kan också vara i form av någon action som t.ex. att trycka på en knapp eller att peka på något eller att skriva anteckningar eller besvara ett frågeformulär.

Det är essentiellt att Beskrivningen av Hörselhändelsen tillåter kvantitativa bedömningar av de hörselkännetecken som bedöms intressanta och därför studeras. Objektet är ju tillhörande hörseln.

Man särskiljer på två skilda typer av hörselexperiment. Det ena är då experimentledaren ingår som Subjekt s.k. självförsök. Det andra är då det finns ett eller fler Subjekt där man själv som experimentledare inte ingår som Subjekt. Experiment som görs på en själv är endast användbara för preliminär evaluering.

I experiment där endast andra personer är Subjekt så är Hörselhändelserna som uppfattas perceptivt enkom indirekt tillgängliga för experimentledaren genom Subjektens beskrivning av Objektet.

Genom Subjektens beskrivning av Objektet så dras slutsatser, att med en viss sannolikhet så har Subjektet ifråga upplevt denna givna Hörselhändelse. Det är underförstått att det tas för givet att Subjekten talar sanning. Experimentledaren kan aldrig mäta eller registrera Subjektens hörselupplevelse direkt. Därför kallar man den här typen av experiment för experiment enligt ”Black box” principen. Man vet inte vad som finns i lådan men man vet vad som kommer ut ur lådan. Undantag är neurofysiologiska mätningar och medicinska mätningar och experiment där man har möjligheter att direkt kunna mäta de attribut/kännetecken man vill studera. Mig veterligen så kan man inte göra sådana undersökningar ännu, d v s man skall kunna mäta hjärnaktivitet och utifrån denna aktivitet veta exakt vad subjektet upplevde.

Man applicerar systemteori där denna symboliska ”Black box” i sitt enklaste utförande har 3 portar. En Input port och 2 Output portar.
Se Bild 1.


Bild 1. Den svarta lådan tjänar endast som ett symboliskt sätt att visa på funktionella förhållanden och skall inte ses som en fysiologisk modell av subjektet. Fysiologiska modeller byggs upp då man anser sig ha tillräckligt med kunskap för detta.

Man antar att en Ljudhändelse med godtyckligt kännetecken s0, som är av speciellt intresse i undersökningen, finns på Input porten.

På Output 1 porten antar man finns en Hörselhändelse med spatiala kännetecken h0, men dessa kännetecken är dock endast observerbara genom introspektion. Man antar att h0 existerar. Denna Hörselhändelse visar sig på dess position i den rymd man kallar hörselns rum/rymd, på engelska ”Auditory space”. Denna plats och denna rymd är endast undantagsvis innanför Subjektets egen kropp, hörlurslyssning undantaget.

På Output 2 porten registreras Beskrivningen av Hörselhändelsen h0 med beskrivningskännetecken b0 , d v s b0 är beskrivningen som beskriver h0 som skall vara en Hörselhändelse relaterat till en given Ljudhändelse s0. Nu skall korrelationen mellan h0 och s0 via b0 mätas fram.

De två streckade lådorna i black boxbilden som utgör systemelement indikerar det faktum att h0 och b0 inte definieras som varande identiska.

Om mer än ett hörselexperiment skall utföras, oavsett om det är ett eller fler Subjekt så kan man särskilja och indela följande grundmängder av kännetecken på Input och Output.
1.) INPUT: Mängden av kännetecken hos Ljudhändelser S0 med dess beståndsdelar s0.
2.) OUTPUT 1: Mängden av kännetecken hos Hörselhändelser H0 med dess beståndsdelar h0.
3.) OUTPUT 2: Mängden av kännetecken hos Beskrivningshändelser av Hörselhändelser B0 med dess beståndsdelar b0.

Dessa grundmängder står i visst förhållande till varandra. Uppsättningarna H0 och B0 är båda en funktion av mängden S0. Detta kan matematiskt uttryckas som H0=f(S0), B0=f(H0) och B0=f(S0).

Inom Psykoakustiken är själva målet med hörselexperiment att komma fram till kvantitativa utsagor av dessa mängder eller delmängder. Innan dessa mål kan uppfyllas så är vissa mellanliggande steg nödvändiga. Om det finns kvantitativa utsagor/uppgifter att hämta så förutsätts det att mätningar utförs.

Generellt sett definieras Mätning som: TILLDELNING AV TAL/NUMMER TILL OBJEKT ENLIGT KONSEKVENT FASTLAGDA REGLER.
Konsekvent fastlagda regler i denna kontext betyder att tilldelningen av tal/nummer måste ske på sådant sätt att isomorfa förhållanden råder mellan kännetecknen hos Objekten ifråga som formar, gestaltar och skapar grundmängden kännetecken och deras tillordnade tal/nummer.

(Isomorfa förhållanden har beskrivits i tidigare inlägg.)

I varje specifik händelse så väljs mängden tal/nummer, som bildar en uppsättning tal/nummer, på sådant sätt att talen/numren kan korreleras till beståndsdelarna av grundmängden eller av delmängder på ett sådant sätt att varje beståndsdel kan tilldelas sitt specifika tal/nummer.

En sådan uppsättning tal/nummer kallas för mätskala. Beståndsdelarna i denna mätskala används för att beskriva beståndsdelarna av grundmängden på ett kvantitativt sätt.

Inom teorin för mätteknik och beskrivande statistik så görs distinktion mellan mätskalor av olika komplexitet. Man delar in skalor i 4 typer, Nominalskala, Ordinalskala, Intervallskala och Kvotskala. Egentligen existerar även en 5e typ som kallas Absolutskala men den används vad jag sett inte inom Psykoakustiken, så jag hoppar över den.

Nominalskala: Denna skala baseras endast på identitet. Det man mäter delas endast in i grupper utan inbördes ordning. T.ex. kan Hörselhändelser ordnas i två skilda grupper numrerade 1 och 2, beroende på om de är impulsiva eller kontinuerligt upprätthållna. Någon annan betydelse har inte numreringen. Man kan beräkna typvärde, men inte median eller aritmetiskt medelvärde.

Ordinalskala: Anger identitet d v s som nominalskalan, men ger även en ordning i typ av följd eller rankning. T.ex. En grupp av n Hörselhändelser kan tilldelas tal/nummer från 1 till n som svarar mot ökat avstånd mellan Subjekt och Objekt. Ett högre tal/nummer motsvarar större avstånd, men skillnaden i sträckan mellan Subjekt och Objekt behöver inte vara lika, vilket betyder att stegen på den numrerade skalan inte behöver vara ekvidistanta. Med denna typ av mätskala är det möjligt att beräkna typvärde och median, men inte aritmetiskt medelvärde.

Gemensamt för dessa två mätskalor är att variablerna endast kan mätas som kvalitativa variabler eller kategorivariabler. Dessa variabler är således inte kvantitativa variabler.

Intervallskala: Anger identitet som nominalskalan och en ordning i typ av följd eller rankning som ordinalskalan samt att denna mätskala medger summering eller subtraktion mellan variabler.
I denna mätskala har attributen/kännetecknen av en specifik beståndsdel som motsvarar värdet noll inte kravet att verkligen ha absolutvärdet noll. Som vanligt brukar temperaturskalan enligt Celsius anges som exempel. Noll grader Celsius har ju inte det absoluta temperaturvärdet noll. 20 grader Celsius är 10 grader varmare än 10 grader Celsius och 30 grader är ytterligare 10 grader varmare. Däremot är det inte riktigt att påstå att det en dag är dubbelt så varmt som föregående dag eftersom nollpunkten är godtycklig och det finns negativa temperaturvärden. För variabler mätta enligt denna mätskala är det möjligt att beräkna både typvärde, median och aritmetiskt medelvärde.

Kvotskala: Denna skala innehåller komplexiteten hos de tre föregående mätskalorna men den innehar även absolutvärdet noll vilket medför att man i denna mätskala även kan utgå från kvoter.
Exempel: Distansen mellan två Hörselhändelser tilldelas värdet noll när ingen skillnad i distans mellan Objekten kan uppfattas av Subjektet. Distansen som tilldelas värdet 2 är dubbelt så stor som distansen som tilldelats värdet 1 osv. Endast för variabler som mäts enligt en kvotskala är det meningsfullt att multiplicera och/eller dividera mätvärdena.

De variabler som kan mätas enligt en intervallskala eller kvotskala kallas kvantitativa variabler. Det är också möjligt att beräkna spridningsmått som standardavvikelse och varians.

Den övervägande majoriteten av fysikaliska mätningar inom klassisk fysik baseras på kvotskalan.
Den mätskala som valts att användas fastställer vilka matematiska formler som kan användas på mätresultaten.

I samband med representationen av Subjektet, enligt Bild 1, så kan man etablera tre fundamentala uppsättningar av mätskalor.

1.) Ljudhändelseskala: En mätskala bestående av Ljudhändelser S med beståndsdelarna (talen/numren) s.

2.) Hörselhändelseskala: En mätskala bestående av Hörselhändelser H med beståndsdelarna (talen/numren) h.

3.) Beskrivningsskala: En mätskala bestående av Beskrivna Hörselhändelser B med beståndsdelarna (talen/numren) b.

I Bild 2 visas de tre grundmängderna och deras tillhörande mätskalor visas i de slutna fälten. Även förhållandet mellan beståndsdelarna i de skilda grundmängderna visas i bilden.

Bild 2. Här framgår sambanden mellan grundmängderna och mätskalorna vid hörseltester

Det finns tre grundmängder och till dem tillhör respektive mätskala vilket ger tre mätskalor. I bilden har de ett begränsat område. Även relationerna mellan de olika mängderna finns angivna med hjälp av pilar.

Vi kan nu definiera följande funktioner.

1.) Skalfunktioner: Dessa är de mätföreskrifter som anger hur tilldelningen skall ske av kännetecknen hos grundmängdens beståndsdelar till numren/talen som bildar mätskalan.

2.) Psykofysiska funktioner: De representeras av de lodräta pilarna i bilden. De beskriver förhållandet mellan beståndsdelarna av grundmängderna beträffande deras kännetecken samt deras respektive motsvarande förhållanden mellan mätskalorna.

I praktiken så har varje mätning en begränsad noggrannhet. Det nummer/tal som enligt vald mätregel motsvarar kännetecknen hos beståndsdelen i grundmängden kan endast anges inom viss gräns där gränsområdet är mer eller mindre stort.

När mätningar repeteras så står det klart att reproducerbarheten är limiterad och det är också avhängigt vilken upplösning på mätskalorna som används. Man använder mätskalor som har så hög upplösning att det klart framgår att reproducerbarheten är begränsad och då tar den statistiska modellen i mätförfarandet över för att beräkna och bestämma det matematiska sambandet av mätresultaten. Då man repeterar mätning vid varje enskild mätpunkt så framgår det att varje Subjekt på varje mätpunkt har spridning av Objekten. Denna spridning kan skilja stort mellan olika Subjekt. I hörselundersökningar finns problem med mätnoggrannhet och reproducerbarhet som uppkommer på flera ställen.

Bild 3 belyser problematiken och visar dessa ställen.

Bild 3: Psykofysisk mätapparat. Mätning av den psykofysiska funktionen h = f(s)

Vi tar exemplet där vi antar att vi skall bestämma den psykofysiska funktionen h = f(s) som representerar förhållandet mellan de uppmätta värdena på de specifika kännetecknen hos Ljudhändelserna och de uppmätta värdena på de specifika kännetecknen hos Hörselhändelserna. Det är alltså relationen mellan Ljudhändelser och deras motsvarande Hörselhändelser/Objekt.

Nere till vänster i Bild 3 så ser vi mätning av ljudhändelsens specifika kännetecken s0 vid Input som sker med hjälp av fysikaliska mätinstrument som motsvarar den bestämda mätanvisningen som realiserar s = f(s0). Hörselhändelsens kännetecken h0 som uppstår vid Output port 1 är inte direkt tillgänglig för mätning. Dess mätning sker indirekt på följande sätt: Man ser Subjektet som ett schema som kan delas in i två inflikade delar kopplade i följd.

Den första av dessa delar är det mottagande elementet som upplever det medvetet varseblivna d v s Objektet. Den andra delen är det beskrivande elementet som skall beskriva Hörselhändelsernas kännetecken. Subjektet i experimentet får en beskrivning enligt förutbestämda konsistent fastlagda mätregler att ge en numerisk beskrivning av Hörselhändelsens kännetecken som anses intressant eller åtminstone att ge sådan information där man kan härleda fram ett tal/nummer. Metoderna som möjliggör detta kallas för Psykometriska metoder. Output b0 som är mätvärdet representerar en numerisk beskrivning av h0. Därför kan man sätta b0 = h.

Försökspersonen d v s Subjektet fungerar som Objekt som är det första mottagande systemelementet och ger den medvetet varseblivna Hörselupplevelsen samtidigt som försökspersonen fungerar som det psykofysiska mätinstrumentet som finns i det andra efterföljande systemelementet i schemat och är den beskrivande delen av den medvetet varseblivna Hörselhändelsen.

Om man studerar experimentsituationen med avseende på mätnoggrannhet och reproducerbarhet så ser man att onogrannheten vid mätningar av h = f(s) uppstår två gånger. En gång i det fysikaliska mätinstrumentet och oberoende av detta en gång i det psykofysiska mätinstrumentet.

Begränsning i reproducerbarhet inträffar också två gånger, dels i det fysikaliska mätinstrumentet dels i det psykofysiska mätinstrumentet. Dock är det så att ur reproducerbarhetshänseende så är dessa båda mätningar inte oberoende av varandra. Ljudhändelserna och Hörselhändelserna står i relation till Input och Output. Om s0 varierar så varierar h0. Den typen av fel yttrar sig som pendlande fluktuationer i mätpunkterna.

Denna relation är ganska komplicerad men i praktiken kan man ändå förenkla relationen genom några antaganden.

1.) Reproducerbarheten av Ljudhändelser och noggrannheten vid mätning av dessa är så stor att s0 kan anses som konstant genom ett helt hörselexperiment.

2.) Den psykofysiska mätproceduren är på förhand vald och Subjektet är instruerat på så sätt att det psykofysiska mätinstrumentet i stort sett kan anses vara invariant från en experimentomgång till nästa och även mellan olika Subjekt.

Invarians är essentiellt för konsistenta mätvärden och för att isomorfi skall anses råda.

Så, nu har vi förhoppningsvis kommit en liten bit längre på vägen mot åtminstone en viss liten insikt att psykoakustiken med dess psykometriska mätmetoder som används inom psykofysiken inte är så enkla att genomföra och förhoppningsvis kanske någon kan förstå att det utförs en stor mängd seriöst arbete inom psykoakustiken, på högskolor, universitet, hörselinstitut och medicinska institut. Många av deras resultat är direkt nödvändiga inom audiologin som skall behandla patienter med nersatt hörsel.

Som avslutning på detta inlägg vill jag inflika med mina egna funderingar och iakttagelser gällande hörseln som perception och Ljud som fenomen.

Själv vill jag, till skillnad från Blauert och många andra, göra följande uppdelningen angående fenomenet LJUD,
1. dels till att vara en FYSIKALISK LJUDHÄNDELSE A hos en LJUDKÄLLA A1, t.ex. en cymbal,
2. dels till att vara en UPPLEVD LJUDHÄNDELSE a i form av LJUDOBJEKT a1 d v s samma cymbal.

Detta gäller perception av reella akustiska ljudkällor, typ akustiska musikinstrument, röster och ljud från en monohögtalare.
LJUDKÄLLAN alstrar LJUD. Detta LJUD ser jag som KOD. Det är ursprungskod d v s KÄLLKODEN alstrat från ljudkällan. Jag behandlar LJUD som KOD. Detta för att jag har lättare att förstå processer om jag går över till att analysera KOD. Denna KOD är till sin natur ANALOG och signalen är tidskontinuerlig.
Transporten av KODEN från FYSIKALISK LJUDHÄNDELSE till UPPLEVD LJUDHÄNDELSE d v s från LJUDKÄLLA till LJUDOBJEKT ser jag som en transmission av KOD i flera olika transportlänkar med flera impedansomvandlingar på vägen samt flera NYA KODNINGAR av källkoden längs transportsträckan. Genom impedansanpassningar i hörselns olika delar och i luften så finns koppling mellan A och a. De är kopplingsmässigt inte fristående från varandra utan är hopkopplade precis som man kopplar en kabel från förförstärkare till slutsteg där kabeln är en transmissionslänk som överför signalkod. I hela kopplingen finns dessutom feedbacksystem, vilket inte vore möjligt om de är fristående från varandra. Akustisk impedans ingår i systemet från A1 till a1.

Transport av ljudets KÄLLKOD sker:

• Först i form av akustiska ljudvågor i luften som fortskrider från LJUDKÄLLA A1 till lyssnarens trumhinnor via:
a Huvudet och kroppens inverkan. NY KODNING SKER. => KÄLLKOD ÄNDRAD.
b Ytteröronens inverkan. NY KODNING SKER. => KÄLLKOD YTTERLIGARE ÄNDRAD.
c Örongångens inverkan. NY KODNING SKER. => KÄLLKOD ÄNNU MER ÄNDRAD.
d Destination trumhinna. KÄLLKOD FÖRNYAD OCH HELT FÖRÄNDRAD.
! MEN DET VI HÖR ÄR KÄLLKODEN OFÖRÄNDRAD! d v s på något sätt sker en AVKODNING, helst så att LJUDOBJEKT a1 = LJUDKÄLLA A1.

För att korrekt avkodning skall kunna ske och a skall bli så lik A som möjligt, så krävs det att AVKODAREN känner igen all NY KODNING. Annars kan inte korrekt avkodning ske. All igenkänning kan enkom ske om det finns ett minne av något slag inblandat i processen. Detta är en viktig parameter att beakta vid ljudåtergivning d v s vid avkodning av den inspelade koden som på vägen till UPPLEVD LJUDHÄNDELSE A får ny kod i varje led inklusive från rummet samt inte minst från lyssnaren själv enligt punkter a till d.

• Därefter sker transmission via transformering i mellanörat med impedansomvandling.
• Därefter sker ytterligare transmission via transformering och impedansomvandling i innerörat fram till de hårcellerna i organet Corti som är det minsta organet i människan.
• Sedan uppstår nervimpulser i hårcellerna genom transduktion som efter cellernas första synaps transporteras som aktionspotentialer vidare i centrala nervsystemet och runt i hjärnan. OBS! Här har dessutom en form av biologisk sampling skett där den analoga tidskontinuerliga signalen till hårcellerna med ANALOG KOD har blivit till tidsdiskret signal med DIGITAL KOD i någon form. A/D-OMVANDLING har skett i hårcellerna. Någon AVKODNING har ännu inte skett. OBS!

I I nervsystemet är KODEN som skall ge a1 och a digital och signalen tidsdiskret.
II a1 och a är dock ANALOG upplevelse och tidskontinuerligt, precis som den FYSIKALISKA LJUDHÄNDELSEN A och LJUDKÄLLAN A1.
III Digital KOD ger alltså analogt Ljudobjekt, till synes utan D/A-omvandling!

• Nu uppstår problemet och frågeställningen: Hur kan en digital kod ge en analog upplevelse? Även om perfekt avkodning skett i hjärnan där signalen är tidsdiskret och koden digital, så återstår ändå Digital till Analog omvandling! Var i systemet är denna D/A-OMVANDLARE? Vad jag sett, så har varken någon bok eller artikel i ämnet tagit upp sådan frågeställning: Hur blir en digital kod till en analog upplevelse? Det saknas något i ekvationen som jag ser det!
• Jag har dock funnit en möjlig lösning och en tänkbar förklaring på denna gåta.

Nåväl, efter att koden snurrat runt omkring i nervsystemet och i hjärnan på något sätt, infinner sig ”Magikern Hokuspokus” och medveten varseblivning av fysikalisk analog ljudhändelse A från Ljudkälla A1 har utifrån digital kod uppstått i form av upplevd analog tidskontinuerlig Ljudhändelse a från Ljudobjektet a1.

Signalöverföringen av KOD från A till a behandlar jag inte som ljud utan som en transportsträcka av fysikalisk Ljudhändelse A där ljudet skall transporteras i form av akustiska ljudvågor i luften, mekanisk kolvrörelse i mellanörat och vågrörelse i vätska i innerörat samt transmission av nervimpulser i CNS och hjärna, där en mängd impedansomvandlingar sker på vägen. Från A till a är överföring av LJUD en logistikprocess. Det som gör det speciellt är att det finns en mängd återkopplingar i systemet och även en dold/gömd D/A.

MvH
Peter

P.S. Bilderna är från Blauerts bok Spatial Hearing: The Psychophysics of Human Sound Localization.

[hcl]

Tack för att du tar dig tid att sammanfatta och skriva, om inte annat så för att det illustrerar att ljud, musik och hörande är tämligen komplicerat redan på nivån ljud och bur dessa ljud uppfattas med hörseln.

Om man dessutom specificerar sig till ljud som en eller flera individer frambringar och som kan anses bära musikalisk information, d.v.s. där de ordnats enligt en struktur som vi ofta ngt löst benämner som musikalisk så tillkommer ytterligare krav på motsvarande tolkningsfunktionalitet (hos ljuduppfattaren d.v.s. lyssnaren). Alltså, utöver att kunna detektera och tolka själva ljuden korrekt så behöver även dessa tolkade ljud tolkas som ett musikaliskt sammanhang d.v.s. med en musikalisk struktur, som sannolikt också kräver ett lager eller tolkningsfunktionalitet som p.s.s. som tolkning av resp ljud behöver byggas upp i hjärnan och vars funktion, för en lyckosam tolkning kan antas ställa något hårdare krav på hur den till lyssnaren infallande tryckvågformen är beskaffad. Vad jag far efter är att musikalisk förståelse av ljud bärande musikalisk information sannolikt kräver en mer precis återgivning av dylika ljud för att dessa ljud skall kunna tolkas så korrekt som möjligt d.v.s. tolkas till musikalisk stimuli hos lyssnaren.

[MacBruce]

Jag ser fram emot utläggningen angående stereosystemfelen i granntråden, som du lovat göra i denna tråd. Även om det är ett svårt ämne att ta in för en amatör som jag .

Ja, det blir skönt att få det undanstökat. Jag hoppas det kommer skingra en massa frågetecken på området. Det tar dock energi att få fram och jag behöver en del lugn och ro. Det blir som ett fundament man kan bygga sitt hus på.

+1! Dina "utläggningar" är verkligen uppskattade. Jag sparar dem i "läsarvy" för att kunna läsa dem i lugn och ro. Förstår att de inte snyts ur näsan utan är frukten av gediget arbete.

[petersteindl]

Tack för att du tar dig tid att sammanfatta och skriva, om inte annat så för att det illustrerar att ljud, musik och hörande är tämligen komplicerat redan på nivån ljud och bur dessa ljud uppfattas med hörseln.

Om man dessutom specificerar sig till ljud som en eller flera individer frambringar och som kan anses bära musikalisk information, d.v.s. där de ordnats enligt en struktur som vi ofta ngt löst benämner som musikalisk så tillkommer ytterligare krav på motsvarande tolkningsfunktionalitet (hos ljuduppfattaren d.v.s. lyssnaren). Alltså, utöver att kunna detektera och tolka själva ljuden korrekt så behöver även dessa tolkade ljud tolkas som ett musikaliskt sammanhang d.v.s. med en musikalisk struktur, som sannolikt också kräver ett lager eller tolkningsfunktionalitet som p.s.s. som tolkning av resp ljud behöver byggas upp i hjärnan och vars funktion, för en lyckosam tolkning kan antas ställa något hårdare krav på hur den till lyssnaren infallande tryckvågformen är beskaffad. Vad jag far efter är att musikalisk förståelse av ljud bärande musikalisk information sannolikt kräver en mer precis återgivning av dylika ljud för att dessa ljud skall kunna tolkas så korrekt som möjligt d.v.s. tolkas till musikalisk stimuli hos lyssnaren.

Än så länge har jag endast försökt förklara lite om hörseln som ett sinne med viss funktion, d v s det är det funktionella jag är intresserad av att belysa lite mer. Jag börjar med lite definitioner, fast ur lite annan synvinkel än att traggla akustiska ljudvågor i luften med ekvationer.

Hörseln är ett synnerligen intressant sinne.
Smak och känsel är extremt kroppsrelaterat. Känseln är på kroppens yta, smaken är strax innanför. Det är ingen egentlig riktning från någonstans eller upplevelse av en källa externt på avstånd.
Doftsinnet är också en upplevelse som är lite speciell. Ett slags gränsland mellan extern och intern upplevelse av källan. De nybakade kanelbullarna i köket är inte enkom kanelbullar belägna i näsan. Vi kan skönja extern källa med doften, men vi har svårt att plocka riktning, om vi inte vet platsen för doftkällan dessförinnan. Enklast är att jämföra med hunden. Den plockar doftriktning på ett övertygande bra sätt. Det kan den om dess doftsinne på något sätt har en förfinad kvantitativ linjäritet. Det är alltså hundens interna måttstock med referens som aktiveras. Enligt undersökningar räcker det med enkom en endaste doftmolekyl som exempelvis kommer från ett lik långt under vattenytan på en sjö för att en vältränad vovve skall detektera den och veta att det är just denna molekyl som efterfrågas. Kudos till alla vovvar.

Människans doftsinne är inte anpassat för spårning men kan i nödfall användas för spårning i sådana fall då källan varken syns eller hörs d v s för synen och hörseln. Man måste då förflytta sig för att detektera om doften intensifieras eller avtar. Det bygger på att man förflyttar sig som detektor. Ibland kan källan förflytta sig.

Man kan också träna känseln för spårning av vibrationer i fast materia t.ex. annalkande hästar från flera 100 meters avstånd skulle jag tro, kanske t.o.m. en km om inga andra störande vibrationer finns i marken. Det bygger på att ljudvågor färdas mycket fortare i fast materia än i luften. Ljudkällan som åstadkommer vibrationer i marken är då rörlig och har därmed en riktning. Ljudtrycksnivån på de akustiska ljudvågorna i luften från marken och hästhovarna är för svaga för att höras på sådana avstånd. Ljudvågorna i form av mekaniska vibrationer i marken fortskrider med hög fart i marken och vibrationerna registreras med känseln som sinne. Ljudvågor i form av mekanisk vibration i betongväggar kan lätt fortplantas i hus och vibrera luften i lägenheter bredvid och även på större avstånd. Man kan även lägga örat intill väggen och höra.

Nu kanske det är på pass att ge en ganska annorlunda ljudupplevelse gällande musik på högsta nivå som människan skapat utan att hörselns som sinne varit intakt. Här var han ännu inte stendöv, men han blev. Det hindrade honom inte att skriva några av hans mest betydelsefulla verk. I filmen är det Beethoven som tappade sin hörsel och blev döv på grund av viss sjukdom. Scenen är fantastisk och ger en lite mer nyanserad bild av människans skaparförmåga gällande våra olika sinnen. Filmens autenticitet känner jag inte till, men det finns en hel del dokumenterat gällande Beethovens dövhet och skapande trots detta.




Synen ser föremål på avstånd och det är ett sinne specifikt för detektering av externa "källor" eller snarast föremål där vi på något sätt kan göra avståndsbedömning till externa föremål. Synen hos människan ser i viss vinkel framåt och fungerar bäst då det är ljust. Det som vi ser som föremål är ljusreflexer från en ljuskälla typ solen eller en lampa. Informationen fortplantar sig med ljusets hastighet och kan anses vara omedelbar I presens om det vi ser är händelser runt omkring på jorden. Tittar vi upp i himlen så det dock det förgångna vi ser eftersom avstånden är mycket stora och ljusets hastighet har ett fast värde som dock är väldigt hög hastighet och den yppersta referensen för hög hastighet i sådana sammanhang.

Hörseln är till för att höra externa reella ljudkällor. Hörseln kan höra i mörker och detektera inkommande registrerbar information från alla vinklar runt om även bakifrån. Informationen fortplantar sig som akustiska ljudvågor i luft bestående av förtätningar och förtunningar av luftmolekyler som ger fortskridande vågrörelse och satisfierar vågekvationen. Den låga hastigheten av akustiska ljudvågor i luft medför vissa speciella egenskaper, exempelvis att samtidighet inte kan anses råda mellan källa och mottagare. Frekvensen varierar som funktion av ljudvågornas hastighet. En reflex av ljud kommer senare än direktljudet. En ljusreflex av solljuset från ett träd kommer samtidigt till människan som solens direkta ljus. Det är reflexerna från trädet som bestämmer trädets form och gestalt. Det är alltså inte på grund av interferens mellan direktljus från solen och reflexer från trädet som bestämmer hur trädets gestalt är. Ordet GESTALT är ett mycket bra och användbart ord för sinnesupplevelser, speciellt synen och hörseln. Med ljud blir situationen annorlunda på grund av vågors interferens med varandra.

Det får bli en synnerligen kortfattad summering över viss egenskap som skiljer mellan våra sinnen, nämligen extern kontra intern upplevelse samt riktning till extern upplevelse.

Eftersom hörseln har förmågan att detektera detekterbar information i form av externa akustiska ljudvågor kommande från alla olika vinklar runtom, det kallas 4π steradianer, så har hörseln en unik förmåga hos våra sinnen.

Steradian är från grekiska ordet stereos och betyder solid. Steradian är den härledda SI-enheten för rymdvinkeln. Enhetssymbolen är sr.

En steradian (sr) är rymdvinkeln hos en kon som har sin spets i medelpunkten (centrum) av en sfär och som skär av ett stycke av sfärens yta som motsvarar en area lika med arean av en kvadrat vars sidor har samma längd som sfärens radie. Måttet används så, att en rymdvinkel med spets i medelpunkten av en sfär med radien r och som skär av ett område ("sfärsektor") med arean A av sfären tilldelas rymdvinkelmåttet. En halvsfär har rymdmåttet 2π. En högtalare placerat mot vägg strålar i 2π, beroende på frekvens och det är på grund av ljudvågors låga utbredningshastighet. En högtalare på golv mot vägg strålar i π och en högtalare i hörn strålar i π/2 steradianer.
Den översta bilden är animerad. Titta på den i några sekunder. Synd att den inte också illustrerar π/2 steradianer som motsvarar högtalare i hörn.







Ovanstående bilder är helt essentiella inom psykoakustiken.

Om hörseln dessutom har möjligheten att detektera riktning till ljudkällan som alstrar de akustiska ljudvågor som hörselsinnet detekterar, så blir hörseln användbar för detektering av ljudkällor. Denna detektering av externa ljudkällor kallas Lokalisering, där lokaliseringen fungerar på alla olika vinklar runtom människan. Det ger hörseln som sinne en unik särställning från våra andra sinnen. Men det finns många fler betydande unika särställningar hos den mänskliga hörseln som jag återkommer till.

Eftersom denna egenskap med 4π steradianers detektionsförmåga är så pass unik så blir det naturligt att ge fenomenet med hörselns lokaliseringsförmåga extra analys och det görs inom psykoakustiken. Då introducerar man rymdgeometri. Jag kommer visa några bilder som kan illustrera visa geometriska egenskaper och referenssystem. Man kommer ganska snabbt in på vektoranalysen och då kan det vara bra att ha ett hum om vad geometriska koordinatsystem innehåller.
Jag vill först börja med att visa denna bild som används inom astronomi och är troligtvis en väldigt förenklad bild, men ändock. Nollreferensen är här i norr N. Om du själv är observatören så tittar du rakt mot N.



Befinner du dig på ekvatorn så står solen i Zenit mitt på dagen. Det plan som skär observatören på mitten och skapar symmetri mellan det vi kallar höger och vänster heter i bilden Celestial Meridian. En stjärna på himlen är som en punkt på denna sfäriska enhetsglob. Läget på stjärnan kan beskrivas med vektorer. Längs med Horisonten kallas vinkeln Azimut. Från Azimutvinkeln och på ett plan som skär zenit fås Altituden. Detta plan kallas Azimutplan. Detta plan har en vinkel i förhållande till Meridianen.

Om vi istället går till människan så kan vi lägga in 3 plan enligt ett specifikt koordinatsystem.



Det som här kallas Sagittal plane motsvarar planet Celestial Meridian. Det delar in mellan höger och vänster. Coronal plane delar in mellan bak och fram. Transverse plane delar in mellan upp och ner. OBS! Dessa plan kan parallellförskjutas! Parallellförskjutning är inte samma som att vinkla planet! I planens skärningspunkt är Origo som är referensen i koordinatsystemet.

Sagittal plane kallas ibland även longitudinal plane. Det är ett anatomiskt plan som delar kroppen i höger och vänster sida. OBS! än så länge skriver jag inte höger och vänster halva!

Införs istället begreppen Median plane eller mid-sagittal plane så beskriver planet Sagittal plane genom Mid line. På svenska heter detta plan Medianplan. Med Medianplan så blir höger och vänster halva lika stora, under förutsättning att bilateral symmetri råder. I bilden är detta Sagittalplan = Medianplanet.

Vill man ha mer medicinska uttryck så visar jag även dessa bilder.





Inom medicin har man sin egen vokabulär som mer entydigt beskriver riktningar på parallellförskjutningar av dessa plan eller koordinater av parallellförskjutning av planen. Här framgår det att en förskjutning av Medianplanet sker Lateralt.
En Lateralförsjutning är inte en vinkelförskjutning!

I psykoakustiken är det högst väsentligt att skilja på lateralförskjutning med kartesiskt koordinatsystem kontra att bestämma viss vinkel i sfäriska koordinater!!

LATERALFÖRSKJUTNING INNEBÄR LATERALIZATION – ATT BESTÄMMA VINKEL ÄR LOCALIZATION.

Dessa båda begrepp måste hållas isär om man skall förstå vad det pratas om inom psykoakustiken. I stort sett samtliga tester med hörlurar innebär Lateralization, oavsett om det egentligen Localization man är ute efter. Psykoakustiker vet om detta, men lekmän brukar inte ha en aning om detta eller om skillnaden eller ens om att lateralisering är ett existerande begrepp. Det gäller att se upp och vara vaksam då man läser psykoakustiska artiklar. Man bör förstå skillnaden och förstå att man inte kan applicera tester med lateralization på det vi uppfattar som localization. Detta gäller speciellt då man kommer in på stereofoni och fantomprojicerade av ljudobjekt som skall representera reella ljudkällor.

I bilderna kan man parallellförskjuta Transverse Plane så att Origo hamnar mitt i Huvudet eller från trumhinna till trumhinna.



Här har man infogat ett parallellförskjutet plan i förhållande till Medianplanet. Det i sidled parallellförskjutna planet kallas här Parasaggital plane. Det är ett Lateralplan. Det är Lateralförskjutet gentemot Medianplanet.

I Blauerts bok visas bilden nedan. Det är vanligtvis det använda koordinatsystemet inom psykoakustiken. Den är dock problematisk vid psykometriska tester inom psykoakustiken med hörlurar.



Här definieras horisontalplanet precis som inom astronomin. Horizon = horisont = horisontalplan. Forward = Norr i det astronomiska koordinatsystemet. Sedan definieras referensen [0,0] med vinklarna Azimuth φ och Elevation δ som motsvarar Altitude inom astronomi. Längden på denna Enhetsvektor, som är en måttenhetsvektor, är alltid 1 eftersom det utgör en slags referens. Det är så det funkar i vektoranalysen där man handskas med enhetsvektorer. Koordinatsystemet blir ett sfäriskt koordinatsystem med sfäriska koordinater. Enhetsvektorn r kan exempelvis sättas till 1 meter. Därefter kan ljudkällans verkliga avstånd bestämmas i jämförelse med 1 meter. Man måste alltså ha ett måttsystem med kvotskala som mätskala om sådana mätningar skall användas. Se tidigare inlägg.

Jag avslutar detta inlägg genom att gå händelser lite i förväg. Nedan är en bild på Lateralization. Det man snabbt kan se är att man vid Lateralization övergår från en tvådimensionellt betraktelse på ett horisontalplan d v s en yta till en endimensionell mätprocedur vars mätdata presenteras längs en linje där denna linje är linjen man kan dra mellan öronen och där man sätter Origo på mittpunkten mellan öronen. Ljudkällorna som representeras av punkterna på positionerna H1 till H4 ger ickeidentiska öronsignaler på respektive öra. Därför sprids punkternas positioner ut. Det är skillnaden mellan öronsignalerna som leder till detta fenomen.

Det bör inte vara så svårt att förstå att då man går från att representera punkter på en yta till att representera samma punkter längs en linje så trunkeras en hel dimension bort ur ekvationen och bort ur koden där koden har totalt förändrats och att gå tillbaka d v s från punkter längs en linje d v s en dimension till punkter på ett plan d v s en yta med 2 dimensioner ger inte entydiga lösningar och låter sig inte göras. Processen är inte entydigt reversibel. Korrekt avkodning kan ej ske.

Som slutord, då man gått igenom de mest grundläggande faktorerna med ljud, så inser man att den koden tar flera lager i anspråk. Överlagrat på koden Ljud finns informationskod som exempelvis kan vara musik, men också tal som är kod på ytterligare annat lager eller snarast på flera lager. Musik i form av noter som spelas med instrument eller sjungs som toner utan språk upptar några lager av kod. Lägger man till tal så blir det ytterligare lager av överlagrad kod på ljudet. I princip skulle jag säga att Opera är höjdpunkten av olika lager av kod d v s komplexiteten är mycket stor. Jag tror att ingen kan tillgodogöra sig en opera första gången man hör den. Man vet inte ens vad de sjunger om och man kan inte tyda orden. Man hör inte ens orden. Man vet inte vad det handlar om. Hela innehållet blir tämligen meningslöst. Det man kan njuta av är solisternas prestationer som består i vissa av dessa lager som musiken kodats i. Efter det att man läst partituret och kan historien så hör man vad som sjungs och förstår skådespelarprestationen som också är lager av kodad information. Därefter kan man tillgodogöra sig operan och helt plötsligt hör man vad som sjungs trots att de akustiska ljudvågorna mot respektive trumhinna är identiskt som tidigare. Det är alltså något nytt som tillkommit som inte finns i inspelningen. Det kallas kognition. Utan kognition, glöm allt vad perception innebär. Då Musiken får en Gestalt så har musiken manifesterats. Innan dess, eller med diffus Gestalt så har manifestation inte ägt rum på ett fulländat sätt. Detta är dock helt och hållet överkurs än så länge och att helt gå händelser i förväg.

Mvh
Peter

[petersteindl]

Jag ser fram emot utläggningen angående stereosystemfelen i granntråden, som du lovat göra i denna tråd. Även om det är ett svårt ämne att ta in för en amatör som jag .

Ja, det blir skönt att få det undanstökat. Jag hoppas det kommer skingra en massa frågetecken på området. Det tar dock energi att få fram och jag behöver en del lugn och ro. Det blir som ett fundament man kan bygga sitt hus på.

+1! Dina "utläggningar" är verkligen uppskattade. Jag sparar dem i "läsarvy" för att kunna läsa dem i lugn och ro. Förstår att de inte snyts ur näsan utan är frukten av gediget arbete.

Kul att se att någon uppskattar att jag skriver och förhoppningsvis också det jag skriver. Jag vet inte vad läsarvy är för något. Hur sparar man i läsarvy? Vad är läsarvy?

Mvh
Peter

[MacBruce]

Kul att se att någon uppskattar att jag skriver och förhoppningsvis också det jag skriver. Jag vet inte vad läsarvy är för något. Hur sparar man i läsarvy? Vad är läsarvy?

Mvh
Peter

Läsarvy är ett sätt att formatera en webbsida, så att den blir läs- och utskriftsvänlig. Hur man gör det, är väl tämligen lika, oberoende av vilken webbläsare man använder, även om "knappen" kan se olika ut. På Firefox sitter den i adressraden: den lilla rektangeln till höger i bilden nedan. Bara att trycka på den, så formateras sidan omedelbart. Vill man ha tillbaka det ursprungliga utseendet, trycker man en gång till på knappen.

[petersteindl]

Kul att se att någon uppskattar att jag skriver och förhoppningsvis också det jag skriver. Jag vet inte vad läsarvy är för något. Hur sparar man i läsarvy? Vad är läsarvy?

Mvh
Peter

Läsarvy är ett sätt att formatera en webbsida, så att den blir läs- och utskriftsvänlig. Hur man gör det, är väl tämligen lika, oberoende av vilken webbläsare man använder, även om "knappen" kan se olika ut. På Firefox sitter den i adressraden: den lilla rektangeln till höger i bilden nedan. Bara att trycka på den, så formateras sidan omedelbart. Vill man ha tillbaka det ursprungliga utseendet, trycker man en gång till på knappen.

Jag använder Chrome och jag hittar ingen sådan funktion i Chrome. Vet du om det finns dylikt i Chrome?

Mvh
Peter

[MacBruce]

Kul att se att någon uppskattar att jag skriver och förhoppningsvis också det jag skriver. Jag vet inte vad läsarvy är för något. Hur sparar man i läsarvy? Vad är läsarvy?

Mvh
Peter

Läsarvy är ett sätt att formatera en webbsida, så att den blir läs- och utskriftsvänlig. Hur man gör det, är väl tämligen lika, oberoende av vilken webbläsare man använder, även om "knappen" kan se olika ut. På Firefox sitter den i adressraden: den lilla rektangeln till höger i bilden nedan. Bara att trycka på den, så formateras sidan omedelbart. Vill man ha tillbaka det ursprungliga utseendet, trycker man en gång till på knappen.

Jag använder Chrome och jag hittar ingen sådan funktion i Chrome. Vet du om det finns dylikt i Chrome?

Mvh
Peter

Tyvärr har jag ingen bekantskap med Chrome. Googlade lite — man får olika svar på "läsvy" och "läsarvy" ("reader view" på utrikiska) — och fann bl.a länkarna nedan. Det är tydligen ett tillägg som man kan installera i Chrome. Men det finns andra bud också i samma ämne, bl.a för mobilen.

https://chrome.google.com/webstore/detail/reader-view/ecabifbgmdmgdllomnfinbmaellmclnh

https://pcforalla.idg.se/2.1054/1.662729/surfa-chrome-android

[petersteindl]

Detta inlägg blir kort. Jag tänkte rekommendera följande föreläsning av Gerald Edelman.



Den är inte enkel att följa men inte omöjlig. Det handlar om medvetandet, det ämne som han fick 1972 års Nobelpris för. Se hela. Sök förstå. Han använder kanske vokabulär som ni inte är förtrogna med, men det är fackspråk.

Man behöver inte kunna medvetandets funktioner, men det är essentiella processer inom perception. Det handlar om mapping och gestalt, saker jag tagit upp. Det är första gången som jag överhuvudtaget sett eller hört att det pratas om analog tidskontinuerlig signal/kod kontra tidsdiskret kod. Det är spännande, tippar att han snuddar vid ämnet i någon av de tjocka böcker jag har som jag ännu inte läst. Jag har läst några populära böcker som jag gillade.

Det räcker med att få en kortfattad inblick i ämnet så att man förstår vidden av medveten perception. Medvetandet är essentiellt i frågan.

Mvh
Peter

[JM]

Detta inlägg blir kort. Jag tänkte rekommendera följande föreläsning av Gerald Edelman.

[ YouTube ]

Den är inte enkel att följa men inte omöjlig. Det handlar om medvetandet, det ämne som han fick 1972 års Nobelpris för. Se hela. Sök förstå. Han använder kanske vokabulär som ni inte är förtrogna med, men det är fackspråk.

Man behöver inte kunna medvetandets funktioner, men det är essentiella processer inom perception. Det handlar om mapping och gestalt, saker jag tagit upp. Det är första gången som jag överhuvudtaget sett eller hört att det pratas om analog tidskontinuerlig signal/kod kontra tidsdiskret kod. Det är spännande, tippar att han snuddar vid ämnet i någon av de tjocka böcker jag har som jag ännu inte läst. Jag har läst några populära böcker som jag gillade.

Det räcker med att få en kortfattad inblick i ämnet så att man förstår vidden av medveten perception. Medvetandet är essentiellt i frågan.

Mvh
Peter

Tyvärr Peter här har du inte hängt med vad som gäller.

Gerald Edelman fick Nobels pris i medicin efter skarp forskning inom immunologin ffa på antikroppar och inget annat.
https://en.wikipedia.org/wiki/Gerald_Edelman

Därefter drabbades han av den inte helt ovanliga Nobelprissjukan likt Linus Pauling mfl.
Dvs han lämnade immunologin och började spekulera kring medvetandet och hjärnan där han inte hade någon större kompetens eller erfarenhet. Men i egenskap av Nobelprisvinnare attraherade han många icke kritiska individer. Att få Nobelpris förstärker sannolikt redan befintliga omnipotenta narcissistiska egenskaper.
I sin föreläsning understryker han att det är bara spekulationer. Han argumentering är häpnadsväckande. Han visar bla två undersökningar av hjärnan med en prototyp MEG apparat (avancerad EEG) där resultaten är icke konklusiva och just detta att resultaten är icke konklusiva tar han som argument för sina spekulationer. Mer specifika neurovetenskapliga termer lyser med sin frånvaro.
https://rationalwiki.org/wiki/Nobel_disease

Dessutom fick han Mb Parkinson. Tyvärr får många parkinsonpatienter demens och då vanligen frontallobsdemens. Frontallobsdemens kännetecknas av försämrat omdöme och förövrigt initialt få andra symptom förknippade med demens. Har genom åren träffat flera patienter med frontallobsdemens. Många har varit mycket duperande och skickliga på att dölja sina kognitiva tillkortakommanden.
Kan ha påverkat hans skogstokiga spekulationer.

JM

[Kronkan]

Skall man argumentera i sakfrågor att någon har en grav personlighetsstörning samt vara dement.

Jag har sett videon i morse och vill inte i sak ta ställning även om frågeställningarna kring medvetandet är ytterst spännande.

Det som är påtagligt dock är att vi upplever gestalter annars skulle vi inte kunna höra ord.

[jonasp]

Det handlar om medvetandet, det ämne som han fick 1972 års Nobelpris för.

Vad jag kan förstå fick han Nobelpriset för sin forskning på immunförsvaret och antikroppar, dessutom tillsammans med en annan forskare. Jag ser påståendet i citatet ovan som direkt felaktigt.

https://www.nobelprize.org/prizes/medic ... 2/summary/

[Kronkan]

Det här med att vi uppfattar världen i gestalter är lättare att förstå om vi tänker på syn. Här är exempel:



Det hela är svårare att förstå när det gäller hörsel. Men vi hör ju gestalter och kan följa enskilda instrument i en jazzorkester. Vi kan också välja vilket instrument vi följer, typ. Vi hör språk inte som ett helt jämnt flöde av ljud utan det bildas gestalter av ord.

Samtidigt är det så att vi hör rent fysiskt med två öron, ett huvud, örongångar m m. Våglängder spelar en tydlig roll här.

Hittar ingen liten enkel video om just ljud och hörande. Så en till om gestalt och perception i allmänhet d v s mest syn.

[petersteindl]

Det handlar om medvetandet, det ämne som han fick 1972 års Nobelpris för.

Vad jag kan förstå fick han Nobelpriset för sin forskning på immunförsvaret och antikroppar, dessutom tillsammans med en annan forskare. Jag ser påståendet i citatet ovan som direkt felaktigt.

https://www.nobelprize.org/prizes/medic ... 2/summary/

Aha, där ser man. Tackar! Bra, då vet jag. I alla de böcker och skrifter och artiklar jag läst och de är skrivna och publicerade fram till 2010 ungefär så har jag dragit slutsatsen att den som låg längst fram med förklaringsmodeller om medvetandet på neural nivå var Gerald Edelman. De framstående hänvisar ofta till Edelman. Det framgick rätt tydligt i många böcker på området att ingen var i närheten av att kunna falsifiera hans hypoteser. Han var i the Forefront gällande vetenskapliga arbeten inom consciousness. Alla har hypoteser på området. Många har falsifierats men Edelmans hypotes om re-entrance har vad jag sett inte falsifierats. Så länge den inte har det och det inte finns något som anses bättre eller är bättre eller mer korrekt så håller Edelmans hypotes, anser jag.

Edelman's Nobel Prize-winning research concerned discovery of the structure of antibody molecules. In interviews, he has said that the way the components of the immune system evolve over the life of the individual is analogous to the way the components of the brain evolve in a lifetime. There is a continuity in this way between his work on the immune system, for which he won the Nobel Prize, and his later work in neuroscience and in philosophy of mind.

In his books, Edelman proposed a biological theory of consciousness, based on his studies of the immune system.

Edelman's theory seeks to explain consciousness in terms of the morphology of the brain. A newborn baby's brain comprises a massive population of neurons (approx. 100 billion cells) and those that survive the initial phases of growth and development will make approximately 100 trillion connections with each other. A sample of brain tissue the size of a match head contains about a billion connections, and if we consider how these neuronal connections might be variously combined, the number of possible permutations becomes hyper-astronomical - in the order of ten followed by millions of zeros.

Neural Darwinism
Edelman's theory of neuronal group selection, also known as 'Neural Darwinism', has three basic tenets—Developmental Selection, Experiential Selection and Reentry.

Developmental selection -- the formation of the gross anatomy of the brain is controlled by genetic factors, but in any individual the connectivity between neurons at the synaptic level and their organisation into functional neuronal groups is determined by somatic selection during growth and development. This process generates tremendous variability in the neural circuitry—like the fingerprint or the iris, no two people will have precisely the same synaptic structures in any comparable area of brain tissue. Their high degree of functional plasticity and the extraordinary density of their interconnections enables neuronal groups to self-organise into many complex and adaptable "modules." These are made up of many different types of neurons which are typically more closely and densely connected to each other than they are to neurons in other groups.

Experiential selection -- Overlapping the initial growth and development of the brain, and extending throughout an individual's life, a continuous process of synaptic selection occurs within the diverse repertoires of neuronal groups. This process may strengthen or weaken the connections between groups of neurons and it is constrained by value signals that arise from the activity of the ascending systems of the brain, which are continually modified by successful output. Experiential selection generates dynamic systems that can 'map' complex spatio-temporal events from the sensory organs, body systems and other neuronal groups in the brain onto other selected neuronal groups. Edelman argues that this dynamic selective process is directly analogous to the processes of selection that act on populations of individuals in species, and he also points out that this functional plasticity is imperative, since not even the vast coding capability of entire human genome is sufficient to explicitly specify the astronomically complex synaptic structures of the developing brain.[23]

Reentry
Main article: Reentry (neural circuitry)
—the concept of reentrant signalling between neuronal groups. He defines reentry as the ongoing recursive dynamic interchange of signals that occurs in parallel between brain maps, and which continuously interrelates these maps to each other in time and space. Reentry depends for its operations on the intricate networks of massively parallel reciprocal connections within and between neuronal groups, which arise through the processes of developmental and experiential selection outlined above. Edelman describes reentry as "a form of ongoing higher-order selection ... that appears to be unique to animal brains" and that "there is no other object in the known universe so completely distinguished by reentrant circuitry as the human brain."

Edelman and Gally were the first to point out the pervasiveness of degeneracy in biological systems and the fundamental role that degeneracy plays in facilitating evolution.

Edelman founded and directed The Neurosciences Institute, a nonprofit research center in San Diego that between 1993 and 2012 studied the biological bases of higher brain function in humans.
He served on the scientific board of the World Knowledge Dialogue project.

Edelman was a member of the USA Science and Engineering Festival's Advisory Board

Andra bra arbeten/böcker/artiklar på området som jag läst är från Antonio Damasio, Joseph LeDoux, Eric Kandel, John C. Eccles, B. Libet, Baars, Daniel Dennet, Richard Dawkins m.fl. Inga andra har förklaringsmodeller som kunnat mäta sig med Edelmans.

Skall man uppnå en viss förståelse gällande perception så går det inte att undvika eller bortse från medvetandets filosofi - vetenskap. Man måste dit. Även Max Tegmark är inne på det gällande sina ämnen t.ex. Cosmos och AI. Tegmark är också en av forskarna inom Consciousness som jag tycker är spännande.

Mvh
Peter

[hifikg]

Skall man argumentera i sakfrågor att någon har en grav personlighetsstörning samt vara dement. ...

Om det är relevant och sant så... ja, varför inte?

[petersteindl]

Detta inlägg blir kort. Jag tänkte rekommendera följande föreläsning av Gerald Edelman.

[ YouTube ]

Den är inte enkel att följa men inte omöjlig. Det handlar om medvetandet, det ämne som han fick 1972 års Nobelpris för. Se hela. Sök förstå. Han använder kanske vokabulär som ni inte är förtrogna med, men det är fackspråk.

Man behöver inte kunna medvetandets funktioner, men det är essentiella processer inom perception. Det handlar om mapping och gestalt, saker jag tagit upp. Det är första gången som jag överhuvudtaget sett eller hört att det pratas om analog tidskontinuerlig signal/kod kontra tidsdiskret kod. Det är spännande, tippar att han snuddar vid ämnet i någon av de tjocka böcker jag har som jag ännu inte läst. Jag har läst några populära böcker som jag gillade.

Det räcker med att få en kortfattad inblick i ämnet så att man förstår vidden av medveten perception. Medvetandet är essentiellt i frågan.

Mvh
Peter

Tyvärr Peter här har du inte hängt med vad som gäller.

Gerald Edelman fick Nobels pris i medicin efter skarp forskning inom immunologin ffa på antikroppar och inget annat.
https://en.wikipedia.org/wiki/Gerald_Edelman

Därefter drabbades han av den inte helt ovanliga Nobelprissjukan likt Linus Pauling mfl.
Dvs han lämnade immunologin och började spekulera kring medvetandet och hjärnan där han inte hade någon större kompetens eller erfarenhet. Men i egenskap av Nobelprisvinnare attraherade han många icke kritiska individer. Att få Nobelpris förstärker sannolikt redan befintliga omnipotenta narcissistiska egenskaper.
I sin föreläsning understryker han att det är bara spekulationer. Han argumentering är häpnadsväckande. Han visar bla två undersökningar av hjärnan med en prototyp MEG apparat (avancerad EEG) där resultaten är icke konklusiva och just detta att resultaten är icke konklusiva tar han som argument för sina spekulationer. Mer specifika neurovetenskapliga termer lyser med sin frånvaro.
https://rationalwiki.org/wiki/Nobel_disease

Dessutom fick han Mb Parkinson. Tyvärr får många parkinsonpatienter demens och då vanligen frontallobsdemens. Frontallobsdemens kännetecknas av försämrat omdöme och förövrigt initialt få andra symptom förknippade med demens. Har genom åren träffat flera patienter med frontallobsdemens. Många har varit mycket duperande och skickliga på att dölja sina kognitiva tillkortakommanden.
Kan ha påverkat hans skogstokiga spekulationer.

JM

Upplys gärna vad du anser gälla du som anser dig ha hängt med. Du kallar det för skogstokiga spekulationer, det som andra framstående forskare i ämnet ser upp till. De enda du gör är att spekulera negativt om andra. Du får gärna komma med något eget. Hans arbeten om consciousness gjordes innan han blev sjuk. Han fick cancer och Parkinson och dog då han var 84 år.

Är du lika hånfull mot Stephen Hawking?

JM, det kläder dig inte att vara så fruktansvärt negativ i dina spekulationer om andra och speciellt om personer som verkligen åstadkommit något. Vad har du själv att komma med inom medvetandets vetenskap?

Mvh
Peter

Edit: tagit bort utskriven identitet då vederbörande har bett om detta tidigare gånger. // Redaktör'N

[petersteindl]

. . .

JM, det kläder dig inte att vara så fruktansvärt negativ i dina spekulationer om andra och speciellt om personer som verkligen åstadkommit något. Vad har du själv att komma med inom medvetandets vetenskap?

Mvh
Peter

Edit: tagit bort utskriven identitet då vederbörande har bett om detta tidigare gånger. // Redaktör'N

Så här har JM själv tidigare undertecknat sina inlägg, detta i svar till Ted_B.

Visa att du har omdöme och ta bort ditt inlägg.
Jag och mina kollegor jobbar redan som djur och har inga marginaler för fler patienter.


Leg Läkare

Så här till lagoqirra.

. . .

http://www.sodraaby.se/wp-content/uploa ... rev3-1.pdf

Om jag förstår dig rätt är mättekniken inom audio-området för fokuserad på stationära icke dynamiska förlopp utan hänsyn till ljudets dynamik över tiden.
Som gammal forskare från den mer mjuka sidan med publikationer inom ffa neurokirurgi, neuropsykiatri, neuroradiologi, psykologi mm har jag alltid haft svårt korrelera perceptions/medicinska fynd med bra tekniska mätningar.
Utifrån din horisont hur borde mätningar av högtalare o högtalare i det lilla rummet göras?

. . . och även vid ytterligare fler tillfällen. Inte för att jag ifrågasätter, men jag bara undrar. Betyder det att dessa inlägg inte får citeras?

Mvh
Peter