Jag backar bandet en bit till innan jag tar ny sats framåt.
Tidigare har jag nämnt att jag varit intensiv carlssonhatare men tror inte att jag har berättat varför, mer än att främsta hatobjektet var Peerlessdiskanten MT20 som var urusel jämförd med kombinationen
Celestion HF1300 och STC4001 som troligen hade den bästa diskantåtergivning som kunde köpas för pengar under första halvan av 70-talet och som satt i bl.a. Spendor BC1, IMF Studio och Jan Stridbecks byggsatser TL-6. Eftersom jag bodde i ett 12 kvm studentrum insåg jag att bästa valet var att kompromissa med basåtergivningen. Bowers&Wilkins DM4 var de billigaste högtalarna med de önskade elementen, och dessutom lättdrivna. De passade utmärkt tillsammans med en Tandberg TR-1000 receiver.
Min hifi-historia kunde fått en annan vändning om jag inte drabbats av inbrott på julafton 1983.
Villrådig upptäckte jag att B&W DM4 slutat att tillverkas. Efterföljarna på (minst) motsvarande kvalitetsnivå var avsevärt dyrare och krävde dessutom kraftigare transistorförstärkare.
Jag hittade inget inom min budget som jag egentligen ville ha, så jag chansade på ett par just lanserade OA 52, de hade ju åtminstone inte några MT20-diskanter längre, men KO10DT var inga höjdare de heller. Det lät väl ljust om dem och distorsionen borde varit lägre. Diverse svalandertweaks och kablar testades. Alla kablar som lät lite mjukare i toppen gav dessutom mindre detaljrikedom UTOM Isoda, som på något märkligt sätt lyckades bevara detaljrikedomen med en lite mörkare grundklang.
Jag tror att jag köpte den av Anders Edenholm i hans Tesseraktbutik i Hägersten. Det var enkelledare som kostade 100 kr/m . Internt, genom delnings och biwirat till slutstegen gick det åt 20 m.
Är det någon mer som betalat mer än 25 % av högalarnas pris för kablaget, oräknat kontakter och arbete på 80-talet?
