I dessa tider™ känns det som en klassisk ”kabeltråd” är i sin ordning för att starta julmyset. Jag har länge funderat på banankontakter. Och det känns kul att skriva om detta på ett forum med likasinnade. Det känns härligt att ge sig hän åt amatörens klassiska hifi-hybris i syfte att delge världen Sanningen. Vilken är då den bästa banankontakten? Jag har 4 kandidater:
- QED Screwloc (skruvlåsning men kan och ska lödas; guld)
- QED Airloc (kräver crimpverktyg; guld)
- Deltron 580/584 (lödning – crimp, skruv; guld)
- Wago 215-212 (”knivbanan”, cage clamp; nickel)
Hur har jag kommit fram till detta? Dels har jag följt diskussionen på faktiskt.io, där IngOehman länge rekommenderat Wagos bananer. Jag har inte sett någon riktigt bra förklaring och började titta på Wagos dokumentation eftersom de bland annat gör ”toppklämmor” för kopplingsdosor. Jag kom fram till följande: högt och varaktigt kontakttryck. Det betyder att alla kontaktelement som inte crimpas eller löds endast får deformeras elastiskt. Formulerat på ett annat sätt: kontakttrycket måste utövas av en kontaktdel som bibehåller sin fjädrande funktion och inte deformeras plastiskt, vare sig direkt vid inkoppling eller över tid.
Gemensam nämnare mellan ovanstående kontakter är att kontakttrycket utövas av en fjädrande stång i stål som går längs med kontakten. Eftersom fjädern är förhållandevis lång är risken för plastisk deformation minimal. Vidare är den löst sittande fjädern inte viktigt för att leda ström – den skall främst trycka kontaktkroppen mot hylsans insida.
När det gäller kabelns anslutning är crimpning eller lödning det enda sättet att får en gastät anslutning. Skruvanslutning har ingen fjädring och om kabeln kallflyter uppstår en försämring av kontakten, även om man initialt uppnår en gastät anslutning genom att dra skruven hårt. Ett undantag är Wagos ”cage clamp”, eller som den är känd på faktiskt.io: knivbanan. Wagos ”cage clamp” går ut på att ett fjädrande element upprätthåller ett hårt kontakttryck över en vass kam. Genom att göra fjädern större än traditionella klämmor behåller den sitt kontakttryck över lång tid. Tekniken används av Wago i många olika produkter. Skillnaden mot traditionella fjädrande kontakter är att fjädertungan har längre gång och minimerar därför risken för plastisk deformation. Man kan dessutom demontera kabeln mycket lätt om man behöver göra en ny kabel eller vill ”fräscha upp ledaren” genom att skala av ett par centimeter. Tekniken är utvecklad för kopplingar på elnätet där man inte gärna vill serva mer än vart 50 år eller så och är anpassade för både flerkardeliga och enkardeliga (”solid core” ledare). Den som värmfotograferat ett elskåp vet att en skruvanslutning som ser OK ut kan vara 150 grader varm pga av man inte dragit med rätt moment. Skruvförband är bra för höga strömmar men kräver a) att den flerkardeliga ledningen terminerats med en crimpad kabelsko och att b) skruven dragit med momentnyckel för att säkerställa att skruven endast deformeras elastiskt och fungerar som en fjäder. Detta är inte vad som uppnås i en bar ledare i en polskruv. Att behålla kontakttrycket under lång tid är blodigt allvar när det gäller kopplingar på elnätet och inget som är relaterat till audiofila nojjor. Vägguttag har numera ofta fjädrande klämmor istället för de klassiska skruvarna. Det är inte bara snabbare utan ger också bättre långtidsegenskaper. Nackdelen med Wagos banan är att den inte är guldpläterad men frågan är hur stort problemet är. Nickel är hårt och mycket motståndskraftigt mot oxidation om än inte en ädelmetall. En in-/urkoppling en gång om året borde räcka för att hålla oxidskikt borta i torr miljö. Tror jag. Verkar duga åt IngOehman, s'att... Summa summarum:
- Fjädrande kontaktelement bibehåller kontakttrycket endast om de att deformeras elastiskt. Alla kontaktelement där man kan misstänka plastiskt deformation går "fetbort".
- Elastiskt fjädrande kontakt mot ledaren (cage clamp) bibehåller högt kontakttryck mot kabeln under lång tid och kan (tydligen) ersätta crimpning eller lödning.
- Nickelplättering är slitstarkt och motståndskraftigt mot oxidation (dock inte lika bra som guld).
- Wagos banan är det billigaste av ovan nämnda alternativt. Den är i mitt tycke jävligt ful, typ Renault 5-ful. Men också jävligt ”välingenjörad”. Tur att de sitter på baksidan av högtalaren.
- Deltrons banan ser ut som en klassisk labbpropp och har liknande funktion som Wago om man löder ledaren. Schweizisk qualität. Finns även i nickel.
- QED Screwloc är i princip identisk med Deltron om man löder
- QED Airloc ger sannolikt den ”bästa” kontakten OM man har möjlighet att göra en korrekt crimpning. Anslutningen med ledaren blir gastät och tvärsnittet ser ut som homogen metall. Bra crimpverktyg kostar dock en hel del.
Slutsatser: För bästa kontakt ska själva kontakten har fjädrande element som inte deformeras plastiskt. Detta för att upprätthålla kontakttrycket över tid. Detta ställer krav på fjäderns material och den bör därför inte vara tillverkad i en "mjuk" metall. Detta gäller även kabelanslutningen. Alternativ till ”cage clamp” för anslutning av ledaren är lödning eller crimpning.
Härmed bör alla diskussioner om bästa banankontakt vara avslutade. Frågan om varför patinerad brons inte är mer populär än vad den är kvarstår dock.
DQ-20
Borde vara faktiskt.io:s officiella signaturmelodi.
. 
