Frågan är så mångfacetterad att den svårligen kan besvaras på ett heltäckande vis utan en omfattande utläggning (det skulle kunna skrivas hyllmeter på temat). Sätter man upp ett band och spelar in det rakt upp och ner så skall det väldigt mycket till för att det ens skall låta tillnärmelsevis lika då inspelningen spelas upp utan någon som helst manipulation av det inspelade materialet. Även om det faktiskt gör det så är det förmodligen väldigt sällan som detta resultat är vad musikerna eftersträvar heller. Man vill nog sällan att det skall låta som det skulle gjort live, man vill ha mer(!) ... mer närhet, mer tryck, mer space, ... mer ..., att alla instrument hörs mer eller mindre oberoende av det sammanhang som övriga instrument i inspelningen lägger ut och på det DÄR speciella sättet. Många gånger skall gitarrerna låta som gitarrerna på den *där* plattan (gissa om den hade tokskruvade gitarrer...), basen skall..., kaggen skall... Ja ni fattar. Målet är inte att det skall låta som det är ett garageband som spelar i ett garage. Det skall låta som man upplevde musiken när AC-DC eller Pink Floyd spelade på Ullevi, som Eva Cassidy at the Blues Alley, som Bowie, Pink, Nirvana, Sting, ... Inget av detta går att åstadkomma genom att ställa upp och spela in utan någon eftermanipulation. Redan referenserna gjordes m.h.a. omfattande manipulation eller under mycket specifika förhållanden.
Följande stycke gäller musik formad i studio, avsedd för att spelas upp under normala lyssningsförhållanden och av folk som tycker om musik, men inte bryr sig det minsta om hifi som ett intresse.
Om vi bortser från klassisk musik och en del annan musik som spelas in på liknande sätt så skulle jag utan att darra på manschetten påstå att t.o.m. ganska få av ERA s.k. favoritinspelningar skulle vara möjliga att ens göra utan omfattande manipulation efter att signalen passerat genom mikrofonen och blivit till en elektrisk signal i sladden. Det rör sig om allt från avsiktlig extra distorsion i mikrofonförstärkare etc, dynamikhantering genom hela kedjan, men f.f.a. m.h.a. olika kompressor-varianter. Reverb i olika former är också standard. EQ är ett helt nödvändigt ”instrument”. Pratar vi pop, rock och allt i den vägen så används dessutom regelrätt saturering (d.v.s. kontrollerad topplimitering), andra former av eko och spatiala effekter chorus, skruvande på pitch (utan att ens behöva nämna s.k. auto-tune, som är ett sveeggat svärd). Listan är lång och de flesta effekterna finns där för att det förhöjer upplevelsen och tillför något till musiken. Det blir helt enkelt oftast inte speciellt spännande att bara spela in rakt av utan någon som helst processning.
Det skall inte stickas under stolen med att det görs otroligt mycket musik som skulle kunnat gjorts betydligt bättre, men att detta bättre löses på något magiskt sätt genom att låta bli alla former av eftermanipulation är mer än en aning naivt att tro.
Musiken är sällan mer än en grovhuggen skiss innan den mixats klart i studion. Omfattande eftermanipulation, i samband med mastring, skall dock inte behöva göras utan är precis som jag tror många här tycker att antingen borde det redan gjorts i mix-skedet eller så borde det inte göras ö.h.t.
- - - - -
Kan tillägga att det finns en hel del musik som kvalar in under ovanstående, men som går mixa rätt kul även enbart m.h.a. EQ, panorering och kanske lite manuell volymjustering under gång. Om allt gjordes på det sättet skulle det bli väldigt tradigt dock.
Fantastiskt exempel på när distorsion och klangliga knepigheter fungerar som färger på konstnärens palett.