Om man faktiskt hör skillnad kan man förstås gärna beskriva vad man hör. Man kan definitivt träna upp sin perceptuella förmåga (även i viss grad om man har en hörselnedsättning), men detta kräver att man utnyttjar blindtest och gärna mätresultat för att erhålla facit och bilda sig en mer komplett bild. Annars blir det lätt bara lösa lyssna-och-tyck-sessioner som är oerhört osäkra och där resultaten kan bero på i princip vilken orelaterad faktor som helst. Om man inte vill solka ned sin hobby med sådana övningar kan man istället ta del av kloka skribenters inlägg på detta forum.
Problemet i fallet recensenter är att de åtskilliga gånger under mer kontrollerade förhållanden har avslöjats med att inte höra skillnad överhuvudtaget efter att de i långa utläggningar har beskrivit allehanda upplevelser, vilka de har associerat med diverse ofysikaliska samband. Dessutom visar framförallt högtalarmätningar att enorma frekvensgångsproblem, vilka även mindre tränade lyssnare enkelt noterar, nästan alltid passerar utan minsta kommentar. Urusla inspelningar används mycket ofta för att bedöma anläggningens återgivningsegenskaper o.s.v. Trovärdigheten borde alltså vara noll, men på något sätt fortsätter ruljangsen som om ingenting hade hänt och konsumenterna fortsätter att bli itutade diverse myter. Naturligtvis kommer man alltid att höra skillnad och presentera fantasifulla (men helt bedrövligt felaktiga) tekniska förklaringar om lönechecken kräver detta.
Det är inte så enkelt att man generellt kan dra exakta slutsatser för perceptionen från mätdata, utan istället handlar det om mer om intryck i lite mer grova drag. För högtalare, vilka uppvisar tiopotenser större hörbara skillnader än elektronik, kan man dock om man innehar tillräcklig erfarenhet med någorlunda hygglig noggrannhet avgöra de ljudande egenskaperna om man har tillgång till alla relevanta mätdata. En svårighet med övergripande slutsatser är att olika lyssnare inte har lika hög känslighet för alla avvikelser, inte minst distorsion, även om tränade lyssnare brukar ligga betydligt närmare varandra.
Det slutgiltiga betyget måste därför alltid komma från lyssningstest, speciellt för högtalare som har långt fler frihetsgrader vid bedömningen. En hel del elektronik, speciellt på linjenivå, är dock omöjlig att skilja åt i blindtest under normala omständigheter (alltså utan speciella inspelningar och närmast orimligt avslöjande system), men trots detta yras det kopiöst om diverse påstådda skillnader här.
Vad gäller datareducerade fonogram så är det ingen hemlighet att känsliga lyssnare med lämpliga inspelningar ganska enkelt kan detektera diverse problem även om dessa i fallet Ogg Vorbis vid 320 kb/s (Spotify "Mycket hög kvalitet") är små. Perceptuell kodning har aldrig varit menad att vara transparent, bara tillräckligt bra.
Dolby Atmos-versioner har en annan mix än standardversioner, vilket medför att de är
mycket tydligt annorlunda - inte bara vad gäller den spatiella presentationen, utan även klangmässigt och när det handlar om graden av kompression.
Dirac Live står nog i särklass vad gäller automagiska ekvalisatorer, men når inte riktigt upp till de höjder som ett manuellt korrekt inmätt och injusterat system kan uppnå (här finner man en kortfattad beskrivning angående hur man går till väga på bästa sätt:
https://www.faktiskt.io/phpBB3/viewtopic.php?f=10&t=73271), något som ofta blir ganska tydligt för höga frekvenser, åtminstone för någorlunda känsliga lyssnare. UMIK-1 är en utmärkt mikrofon som rekommenderas starkt via höga prestanda och sin stora användarvänlighet.
Min rekommendation är att du låter miniDSP Flex sköta förstegsdelen inklusive D/A-omvandlingen och gör dig av med det befintliga försteget.
Jag lovar att lämna tillbaka den nästa helg 
