Mätningar för ekvalisering

[RogerGustavsson]

Jag är inte förvånad att det finns de som föredrar högtalare med krokig frekvensgång. Det hänger förmodligen ihop med vilken musik man lyssnar på och hur lyssningen sett ut i studio/mastering sätter säkert sina spår. Hur ser det egentligen ut i olika studios idag och igår?

[Thomas_A]

Jag tror dock inte man ska överdriva fenomenet med krokiga kurvor. Utgångspunkten blir ändå en rak kurva +- 1,5 dB, men om man uteslutande lyssnar på produktioner med hissat 2-5 kHz område får man ju ta till EQ för att få det lyssningsbart. Det kan ju inte vara meningen att sitta och plågas när man ska njuta av musik.

[BellsnWhistles]

I tillägg till ovanstående kan man dock konstatera att nästan alla populärmusikfonogram är presade/"briljerade", d.v.s. klangbalanserade med en tydlig höjning runt ca 2-10 kHz för att komma till rätta med problem från svaga sångare, dåliga inspelningsmetoder, knasiga mikrofoner och framförallt olinjära effekter av allehanda slag. Man ställer först till det av olika skäl och försöker sedan att desperat rädda en grötig produktion. Sedan tillkommer masteringledet, där man för att göra skäl för arvodet måste påvisa "förbättringar" av ljudkvaliteten och därmed trycker upp nivån ytterligare för mer "tydlighet".

Denna höjning ligger ofta runt 2-3 dB, i ovanliga fall upp till ca 6 dB , och är egentligen påfallande hörselovänlig, speciellt vid höga ljudtrycksnivåer, men är så vanlig att de flesta inte ens noterar förekomsten. Dessutom har klangidealet för vissa genrer/epoker varierat kraftigt framförallt i basen.

Sammantaget betyder detta att vissa lyssnare, speciellt de som har en smal musiksmak, kommer att föredra en högtalarklang som avviker från konstant frekvensgång. Detta kan förstås vara fullt förståeligt, men har ingenting med återgivning att göra. För egen del väljer jag att justera klangbalansen i fonogrammen när det är nödvändigt.

Det är verkligen riktigt illa.

Det förklarar samtidigt väldigt mycket och du sätter nog fingret på varför jag har problem att hitta en fungerande tonkurva vid konstruktion av högtalare när material av blandad kvalitet jämförs för att utvärdera. Det är just vid höga ljudtrycksnivåer som en hel del material blir plågsamt. Detta med produktioner som ändå är skapliga vad det gäller dynamik men som då alltså troligen ligger 2-3 dB upp vid 2-10 kHz…

Jag tycker även att detta är viktigt då det bevisar att stora delar av diskussionen i tråden handlar om detta och inte om Olives forskning.

Jag tackar för detta I-or. Jag är en riktigt bra insikt rikare. (Om än sorglig som samtidsbetraktelse)

Det är bara att börja ekvalisera på minst albumnivå…eller utesluta musik..vilket jag förstås redan gör med riktigt sjuka produktioner.

Juanth, du kan ju ha några olika presets i din DSP-burk. En rakast möjligt, en med en sänkning runt 2-10 kHz, kanske en med bashöjning för tunna skivor/när man vill få discokänsla.

Ang. att det börjar bli plågsamt vid höga ljudtrycksnivåer kan säkert vara en kombination med högtalarens egna brister också.
Jag tycker att många även värenommerade högtalare börjar låta illa om man spelar riktigt högt även med erkänt rena och välproducerade inspelningar, i synnerhet i nämnda frekvensområde.
En distande bas kan ju låta apa, t.o.m. mekaniskt trasigt, men sällan plågsamt på samma sätt som ett kraftigt distande övre mellanregister.

[Maarten]

Bra där Bell! För att inte tala om orenhet i inspelningar (utöver klagbalansproblem).

@ Almen:

Allmänt:
Finns nästan inga högtalare som klarar inom +-1,5 dB utan ekvalisering. Mångas högtalare här på forat skulle inte ens klara +- 3dB och dessutom finns produktionsvariationer. Däremot klarar bättre högtalare +-1,5 dB i standardavvikelse.
Dessutom är mätningarna ofta begränsade.

Upplever att spridningen fortfarande glöms till viss del, liksom distorsion även om ofta är en mindre faktor.
Man måste också hålla isär generaliseringar och medelvärden från det specifika. Allt har sin plats men ska inte förväxlas. Ur kunskapsperspektiv det specifika mer har sällan ett värde när det är 'mjuka' vetenskaper det handlar om och därför är enskilda företeelser inte lika 'mycket värda' (t ex outliers). I debatter och åsiktsskillnader tar dock 'outliers' ofta stor plats och snedvrider bilden.

Sen tycker jag att det är lite synd att rapporter inte läses, samtidigt som jag kan förstå att alla kanske inte har kunskapen att ta till sig innehållet.

[juanth]

I tillägg till ovanstående kan man dock konstatera att nästan alla populärmusikfonogram är presade/"briljerade", d.v.s. klangbalanserade med en tydlig höjning runt ca 2-10 kHz för att komma till rätta med problem från svaga sångare, dåliga inspelningsmetoder, knasiga mikrofoner och framförallt olinjära effekter av allehanda slag. Man ställer först till det av olika skäl och försöker sedan att desperat rädda en grötig produktion. Sedan tillkommer masteringledet, där man för att göra skäl för arvodet måste påvisa "förbättringar" av ljudkvaliteten och därmed trycker upp nivån ytterligare för mer "tydlighet".

Denna höjning ligger ofta runt 2-3 dB, i ovanliga fall upp till ca 6 dB , och är egentligen påfallande hörselovänlig, speciellt vid höga ljudtrycksnivåer, men är så vanlig att de flesta inte ens noterar förekomsten. Dessutom har klangidealet för vissa genrer/epoker varierat kraftigt framförallt i basen.

Sammantaget betyder detta att vissa lyssnare, speciellt de som har en smal musiksmak, kommer att föredra en högtalarklang som avviker från konstant frekvensgång. Detta kan förstås vara fullt förståeligt, men har ingenting med återgivning att göra. För egen del väljer jag att justera klangbalansen i fonogrammen när det är nödvändigt.

Det är verkligen riktigt illa.

Det förklarar samtidigt väldigt mycket och du sätter nog fingret på varför jag har problem att hitta en fungerande tonkurva vid konstruktion av högtalare när material av blandad kvalitet jämförs för att utvärdera. Det är just vid höga ljudtrycksnivåer som en hel del material blir plågsamt. Detta med produktioner som ändå är skapliga vad det gäller dynamik men som då alltså troligen ligger 2-3 dB upp vid 2-10 kHz…

Jag tycker även att detta är viktigt då det bevisar att stora delar av diskussionen i tråden handlar om detta och inte om Olives forskning.

Jag tackar för detta I-or. Jag är en riktigt bra insikt rikare. (Om än sorglig som samtidsbetraktelse)

Det är bara att börja ekvalisera på minst albumnivå…eller utesluta musik..vilket jag förstås redan gör med riktigt sjuka produktioner.

Juanth, du kan ju ha några olika presets i din DSP-burk. En rakast möjligt, en med en sänkning runt 2-10 kHz, kanske en med bashöjning för tunna skivor/när man vill få discokänsla.

Ang. att det börjar bli plågsamt vid höga ljudtrycksnivåer kan säkert vara en kombination med högtalarens egna brister också.
Jag tycker att många även värenommerade högtalare börjar låta illa om man spelar riktigt högt även med erkänt rena och välproducerade inspelningar, i synnerhet i nämnda frekvensområde.
En distande bas kan ju låta apa, t.o.m. mekaniskt trasigt, men sällan plågsamt på samma sätt som ett kraftigt distande övre mellanregister.

Ja det lär bli presets framöver. Men det är ju helt förjävligt att det ska behövas. Jag vill inte tänka på sånt här alltid..bara lyssna på musik… och det lät bli ett hoppande mellan presets… suck

[I-or]

Tråden handlar om de svagheter som man kommer åt via ekvalisering och hur man kan få en hygglig högtalare att låta som en fantastisk dito. Spridning och distorsion måste också hanteras, men ligger i högtalarkonstruktörens händer.

Vad gäller hörselovänligheten vid pådrag med diverse fonogram kan man nog påstå att minst 90 % handlar om klangbalans. Mer bas och mindre presning löser det mesta (högtalare som har dessa egenskaper i frekvensgången föredras oftast av riktiga dB-skallar). En distorderad Inspelning låter fortfarande orent, men oftast långt ifrån så illa att man tvingas att sänka volymen (undantaget en del forntida inspelningar med hejdlöst hög distorsion i vissa partier). Märkligt nog tolererar man en betydligt högre ljudtrycksnivå runt superkänsliga 3-4 kHz när klangbalansen är rätt utan att det gör ont i öronen. Hörseln har ofta ganska märkliga saker för sig.

Här bortses från överdriven kompression, vilken förstör all lyssning redan innan man har börjat att dra på ordentligt.

[Maarten]

Absolut, skrev bara det föregående inlägget för att en del inlägg verkar anta närapå full korrelation mellan rak frekvensgång och intryck och sen argumentera för att rak frekvensgång inte är eftersträvansvärt.

Alt, tråden har divergerat.

[petersteindl]

Jag vill även inflika med att basen är viktig då man spelar med hög ljudnivå.

Det är till och med så att om man spelar med hög ljudnivå med högtalare som inte går så djupt i basen och upplever det som påträngande och skarpt och då lägger till basmodul som täcker upp hela vägen till 20 Hz, så kan det totala ljudet upplevas som behagligt, trots att det totala ljudtrycket har ökat.

Det beror på att det är just basen som fixar hörselns försvarsmekanism mot höga ljudtryck. Det är inte enbart frekvensgång i övre mellanregistret som ger hårt och pregnant ljud då man spelar starkt. Det kan till och med vara en fördel med mer bas än rak frekvensgång då man spelar starkt. En av JBL:s käpphästar. Oftast ligger de för högt i nivå i den övre basen.

En annan aspekt är undre mellanregistret kring 200 - 500 Hz. Är det området för svagt eller med dipp i tonkurvan, så upplevs rak tonkurva i övre mellanregistret som för tunt och skrikigt.
I bostadsrum är det problem med svackor i det undre mellanregistret som ofta resulterar i att det krut man lägger ned i övre mellanregistret på att få rak tonkurva i stället för en svacka kan resultera i ett ljud som saknar värme och ryggrad. Fixar man det undre mellanregistret så kan det övre mellanregistret helt plötsligt låta fint. Finns det en svacka där så kan det istället låta instängt med rak tonkurva i undre mellanregistret och svacka i övre.

Vem har sagt att livet skall vara enkelt? Och ljud med ljudåtergivning är en nästintill omöjlig uppgift.

[Kraniet]

Märkligt nog tolererar man en betydligt högre ljudtrycksnivå runt superkänsliga 3-4 kHz när klangbalansen är rätt utan att det gör ont i öronen. Hörseln har ofta ganska märkliga saker för sig.

För mig är det tvärtom. Jag står inte ut med högtalare som har en rak frekvensgång vid 3-4 kHz utan måste ha en dipp där på ca 1-2 dB. Förhöjd energi i samma frekvensområde (något som verkar relativt vanligt hos högtalare) ger väldigt fort lyssningströtthet och värk i öronen som sitter i flera timmar efteråt.
Antar det är någon känslighet kopplat till hörselskada.

[RogerGustavsson]

Märkligt nog tolererar man en betydligt högre ljudtrycksnivå runt superkänsliga 3-4 kHz när klangbalansen är rätt utan att det gör ont i öronen. Hörseln har ofta ganska märkliga saker för sig.

För mig är det tvärtom. Jag står inte ut med högtalare som har en rak frekvensgång vid 3-4 kHz utan måste ha en dipp där på ca 1-2 dB. Förhöjd energi i samma frekvensområde (något som verkar relativt vanligt hos högtalare) ger väldigt fort lyssningströtthet och värk i öronen som sitter i flera timmar efteråt.
Antar det är någon känslighet kopplat till hörselskada.

Kanske även är beroende på vilken typ av musik du lyssnar på? Har musiken en höjning där är det inte behagligt och det är tyvärr inte ovanligt inom vissa musikgenrer. Högtalare har väl sällan en höjning där?

[I-or]

Märkligt nog tolererar man en betydligt högre ljudtrycksnivå runt superkänsliga 3-4 kHz när klangbalansen är rätt utan att det gör ont i öronen. Hörseln har ofta ganska märkliga saker för sig.

För mig är det tvärtom. Jag står inte ut med högtalare som har en rak frekvensgång vid 3-4 kHz utan måste ha en dipp där på ca 1-2 dB. Förhöjd energi i samma frekvensområde (något som verkar relativt vanligt hos högtalare) ger väldigt fort lyssningströtthet och värk i öronen som sitter i flera timmar efteråt.
Antar det är någon känslighet kopplat till hörselskada.

Kommentaren handlade om klangbalansen för fonogrammen, d.v.s. rätt i det här fallet betyder icke-presad och med adekvat bas. I annat fall hade det naturligtvis inte varit rimligt, endast 1 dB för mycket i detta frekvensområde kan få en inspelning att låta mycket illa. De flesta HiFi-högtalarna har just därför inte förhöjd nivå i detta område (varken sett som frekvensgång på referensaxeln eller effektrespons) - man måste alltid vara noggrann med att hålla isär högtalarnas från inspelningarnas klangbalans.

[Kraniet]

Märkligt nog tolererar man en betydligt högre ljudtrycksnivå runt superkänsliga 3-4 kHz när klangbalansen är rätt utan att det gör ont i öronen. Hörseln har ofta ganska märkliga saker för sig.

För mig är det tvärtom. Jag står inte ut med högtalare som har en rak frekvensgång vid 3-4 kHz utan måste ha en dipp där på ca 1-2 dB. Förhöjd energi i samma frekvensområde (något som verkar relativt vanligt hos högtalare) ger väldigt fort lyssningströtthet och värk i öronen som sitter i flera timmar efteråt.
Antar det är någon känslighet kopplat till hörselskada.

Kommentaren handlade om klangbalansen för fonogrammen, d.v.s. rätt i det här fallet betyder icke-presad och med adekvat bas. I annat fall hade det naturligtvis inte varit rimligt, endast 1 dB för mycket i detta frekvensområde kan få en inspelning att låta mycket illa. De flesta HiFi-högtalarna har just därför inte förhöjd nivå i detta område (varken sett som frekvensgång på referensaxeln eller effektrespons) - man måste alltid vara noggrann med att hålla isär högtalarnas från inspelningarnas klangbalans.

Absolut måste det ju hållas isär.
Kan hålla med om att tanken om att använda dåliga inspelningar för att hitta "bra" högtalare är konstigt.
Däremot finns det ju flera inspelningar som låter illa på en "bra" högtalare.
Att högtalare som låter "bra" med dessa inspelningar skulle vara "bättre" är ju en orimlig tanke.
Även om en del musik som tex metal-musik ofta låter mycket bättre på en högtalare med väldigt skev frekvensgång pga hur de mixats..

Min upplevelse med högtalare är dock det motsatta. Dvs att väldigt många högtalare har problem med energiresponsen i dessa frekvenser. Måste nog vara hälften av alla högtalare jag hört som jag upplevt har dessa tendenser.
Även publicerade mätningar som tex Stereophile gjort visar på en stor mängd högtalare som har "problem".
Även flera Ino jag hört är likadan.
Nästan alla biografer jag varit i har det problemet.
Majoriteten ljudtekniker vid publika sammanhang mixar ljudet på liknande sätt (bland det värsta jag varit med om var en väldigt intim setting med Loiuse Hofsten som ljudteknikern gjorde helt olidlig..)

Det lustiga är att många verkar inte ha problem med en något "het" energikurva men samtidigt verkar de inte tycka det det låter dåligt/fel när nivån runt 3-4 kHz sänks.
Beror ju också på hur högt man spelar. Med lägre ljudnivå upplever jag mindre bekymmer även om jag kan uppfatta ljudet som "vasst".

[Thomas_A]

För er som klarar av att lyssna på sinussvep så rekommenderar jag det som komplement. Man kan bla lyssna till området 1-5 kHz och lyssna efter ”stora” nivåändringar mellan 1-2 kHz och 3-4 kHz. Även om det ska finnas en viss upplevd höjning i nivå runt 3-4 kHz beroende på hörselns känslighet, så ska den inte vara alltför stor skillnad jämfört med 1-2 kHz. Känns det rent obehagligt när svepet övergår från 1-2 kHz till 3-4 kHz är det definitivt något man ska undersöka närmare och provlyssna med och utan EQ.

[goat76]

Att döma av hur många det är i tråden som kommit fram till att de vill ha en viss sänkning i övre mellanregistret och presensområdet, så måste det ju innebära att en väsentligt antal musikproduktioner har för mycket energi i dessa frekvensområden.

Frågan man då bör ställa sig är varför musikproduktionerna görs på detta vis? För de flera av de personer som arbetar i med musikproduktioner borde rimligtvis även de uppleva detta på likartat vis och att det blir för mycket energi i detta frekvensspann, om vi samtidigt förutsätter att undersökningarna stämmer att de allra flesta föredrar högtalare med rak frekvensgång.

1. Antingen rör det sig om någon slags genomgående sjuka i produktionsledet att skapa någon slags ”imponator-effekt”, en effekt de själva inte gillar att höra men som de ändå lägger till. (Känns underligt om man gör detta med flit.)

2. Kanske är det trots allt vanligt i många studios med högtalare som har en uttalad svacka i detta frekvensområde medans många ”konsument-högtalare” har en rakare frekvensgång i överlag? (Detta känns aningen långsökt och inte så troligt.)

3. Eller i motsats till övriga två punkter, att det faktiskt ligger något i att många föredrar den så kallade BBC-dippen. (Men detta borde isåfall återspeglat sig i produktionerna eftersom högtalare med liknande uppställning används under produktionen.

4. ?

Vad är det mest troliga här???

.

[I-or]

Som jag skrev ovan så handlar det om att man sjabblar med inspelning och mixning och sedan försöker att göra ljudet "tydligare" genom s.k. presning. Detta sker redan vid mixningen, men förstärks ytterligare i masteringledet. Presningen införs dock över ett betydligt större frekvensområde än 3-4 kHz (ca 2-10 kHz), men det är här som vi är extra känsliga för en förhöjd nivå eftersom klangen inte bara blir skarp utan i värsta fall direkt hård.

Det finns dock en hel del vettigt utförda inspelningar som helt undviker presning eller bara är mycket måttligt presade, inte minst helt akustiska inspelningar, och här vill man definitivt inte ha någon sänkning.

Den enda vettiga lösningen är därför ekvalisering per genre, album eller låt (typiska album har klart olika klangbalans för låtarna, vilket de flesta säkerligen har noterat - vissa låtar har ett betydligt bättre ljud än andra).

Alternativet är att bara acceptera producentens intentioner eftersom det är precis på detta sätt som det är tänkt att låta. Man bör även komma ihåg att verkliga klanger för akustiska instrument inte utgör något ideal inom populärmusikproduktion.

[I-or]

Absolut måste det ju hållas isär.
Kan hålla med om att tanken om att använda dåliga inspelningar för att hitta "bra" högtalare är konstigt.
Däremot finns det ju flera inspelningar som låter illa på en "bra" högtalare.
Att högtalare som låter "bra" med dessa inspelningar skulle vara "bättre" är ju en orimlig tanke.
Även om en del musik som tex metal-musik ofta låter mycket bättre på en högtalare med väldigt skev frekvensgång pga hur de mixats..

Min upplevelse med högtalare är dock det motsatta. Dvs att väldigt många högtalare har problem med energiresponsen i dessa frekvenser. Måste nog vara hälften av alla högtalare jag hört som jag upplevt har dessa tendenser.
Även publicerade mätningar som tex Stereophile gjort visar på en stor mängd högtalare som har "problem".
Även flera Ino jag hört är likadan.
Nästan alla biografer jag varit i har det problemet.
Majoriteten ljudtekniker vid publika sammanhang mixar ljudet på liknande sätt (bland det värsta jag varit med om var en väldigt intim setting med Loiuse Hofsten som ljudteknikern gjorde helt olidlig..)

Det lustiga är att många verkar inte ha problem med en något "het" energikurva men samtidigt verkar de inte tycka det det låter dåligt/fel när nivån runt 3-4 kHz sänks.
Beror ju också på hur högt man spelar. Med lägre ljudnivå upplever jag mindre bekymmer även om jag kan uppfatta ljudet som "vasst".

Stereophiles mätningar ger inga svar här eftersom man bara kan se hur spridningen* varierar.

Studera istället t.ex. Amirs eller Erins mätningar med Klippel NFS som producerar mätresultat för både frekvensgång på referensaxeln och uppskattad frekvensgång i rummet. Det framgår här tydligt att det är mycket ovanligt med en förhöjning runt 3-4 kHz. Återigen, det är lätt att förväxla effekter från studiopresningen med högtalarnas återgivningsegenskaper och att leta förklaringar på fel ställe.


*Det förekom vid tiden för den s.k. BBC-dippen för över 40 år sedan spekulationer om att infallsvinkeln för den första sidoväggsreflektionen skulle leda till en större känslighet runt 3-4 kHz och att den horisontella spridningen därför skulle vara avgörande, men det är svårt att finna stöd för detta i HRTF:er, vilka uppvisar närmast försumbar skillnad i detta frekvensområde för infall vid ca 23 grader (högtalare) och ca 35-50 grader (sidoväggsreflektion). Först vid frekvenser över ca 6 kHz blir skillnaderna påtagliga.

[Kraniet]

Jag upplever problem med i stort sett alla inspelningar och filmspår. Så problemet med presning måste isf vara väldigt utbrett?

[I-or]

Stämmer bra även om filmljudet oftast generellt lutar mot mer lågfrekvens. Musiken har ungefär samma klangbalans som alltid och oftast är talljudet hutlöst överdrivet runt ca 1-4 kHz eftersom man har fått för sig att detta höjer taluppfattbarheten. Det är samma sak här, man slarvar med mikrofonplacering och riktverkan, erhåller ett grötigt tal och försöker att öka "tydligheten" via ekvalisering (eller användning av mikrofoner med motsvarande frekvensgång). Endast de bästa produktionerna förmår skapa ett både tydligt och klangligt välbalanserat tal, men visar åtminstone att detta defintivt är fullt möjligt. Ljudeffekterna låter ofta extremt hårt, antagligen för att ge ett mer slagkraftigt intryck och/eller för att ljudteknikerna är svårt yrkesskadade vid klangbedömning (inte sällan har de dessutom hörselskador).

[goat76]

Jag upplever problem med i stort sett alla inspelningar och filmspår. Så problemet med presning måste isf vara väldigt utbrett?

Varför denna förhöjning sker på merparten av alla inspelningar tror jag egentligen inte har så mycket att göra med att man i överlag önskar uppnå mer energi just för detta frekvensspann, utan grundar sig i att inspelningar gjorda med en hel drös mikrofoner, placerade på snarlika avstånd från de olika ljudkällorna för att på bästa vis fånga varje enskilt instrument på bästa möjliga vis, utan att i det läget ha någon som helst möjlighet att ta hänsyn till den slutgiltiga helheten. När alla dessa individuellt perfekt inspelade ljudinslag sedan ska paras ihop i en gemensam ljudmix så leder detta ofrånkommligen till en drös frekvensmaskeringar, vilket gör att ljuden från de olika instrumenten mer eller mindre "drunknar" i varandra beroende på hur lika eller olika deras frekvensspektra ser ut.

Sången är ett bra exempel på ett ljudinslag som tenderar att drunkna i mixen, och för att motverka det så är det nog inte alltför ovanligt att man bär fram detta ljudinslag genom att förstärka presensområdet så att sångaren röst "bryter igenom" i mixen. Detta görs inte alltid bara för att framhäva rösten utan lika ofta för att den inte ska drunkna helt i mixen, och det finns naturligtvis fler ljudinslag i mixen som kan behöva en liknande behandling.

Om man lyssnar noga på de individuella ljudinslagen i mixarna för ett gäng olika ljudproduktioner så hör man att det inte alltid är tvåkanalsspåret i sin helhet som har höjningen i övre mellanregister/presensområdet, utan ofta är det vissa ljudobjekt i mixen som enskilt behandlats på det viset.

Så för att återkomma till starten av detta inlägg...
Jag tror inte den upplevda förstärkningen av detta frekvensområde alltid har haft som mål att det ska vara just en förstärkning, utan är ofta bara "frukten" av att man försökt gräva fram vissa ljudinslag som annars drunknat i mixen, vilket i sin tur är orsakad av problematiken att para ihop en stor drös ljudupptagningar som till stor del överlappar varandra frekvensmässigt.

.

[eljulio]

Lyssnade och på Piece by piece nu. Jodå, det är essigt, men inte särskilt vasst tycker jag. Väldigt intressant öht detta. Och man lär sig på cupen.

[I-or]

Varför denna förhöjning sker på merparten av alla inspelningar tror jag egentligen inte har så mycket att göra med att man i överlag önskar uppnå mer energi just för detta frekvensspann, utan grundar sig i att inspelningar gjorda med en hel drös mikrofoner, placerade på snarlika avstånd från de olika ljudkällorna för att på bästa vis fånga varje enskilt instrument på bästa möjliga vis, utan att i det läget ha någon som helst möjlighet att ta hänsyn till den slutgiltiga helheten. När alla dessa individuellt perfekt inspelade ljudinslag sedan ska paras ihop i en gemensam ljudmix så leder detta ofrånkommligen till en drös frekvensmaskeringar, vilket gör att ljuden från de olika instrumenten mer eller mindre "drunknar" i varandra beroende på hur lika eller olika deras frekvensspektra ser ut.

Sången är ett bra exempel på ett ljudinslag som tenderar att drunkna i mixen, och för att motverka det så är det nog inte alltför ovanligt att man bär fram detta ljudinslag genom att förstärka presensområdet så att sångaren röst "bryter igenom" i mixen. Detta görs inte alltid bara för att framhäva rösten utan lika ofta för att den inte ska drunkna helt i mixen, och det finns naturligtvis fler ljudinslag i mixen som kan behöva en liknande behandling.

Om man lyssnar noga på de individuella ljudinslagen i mixarna för ett gäng olika ljudproduktioner så hör man att det inte alltid är tvåkanalsspåret i sin helhet som har höjningen i övre mellanregister/presensområdet, utan ofta är det vissa ljudobjekt i mixen som enskilt behandlats på det viset.

Så för att återkomma till starten av detta inlägg...
Jag tror inte den upplevda förstärkningen av detta frekvensområde alltid har haft som mål att det ska vara just en förstärkning, utan är ofta bara "frukten" av att man försökt gräva fram vissa ljudinslag som annars drunknat i mixen, vilket i sin tur är orsakad av problematiken att para ihop en stor drös ljudupptagningar som till stor del överlappar varandra frekvensmässigt.

.

Det handlar inte om några "individuellt perfekt inspelade ljudinslag". Den normala ljudteknikern i en populärmusikstudio har ingen eller begränsad förståelse för akustiska strålningslober, vilka gör mikrofonplacering och riktverkan helt avgörande för att fånga instrumentklangen korrekt. Det stora problemet i detta led i inspelningskedjan är närmikning i kombination med frekvensgång och riktverkan för mikrofonerna. Väl utförd inspelning och mixning kräver ingen eller marginell presning för att ge ett tydligt ljud. Utöver ekvalisering utnyttjas för en normal populärmusikproduktion något dussin olika olinjära processorer av hårdvaru- eller mjukvarutyp. Dessa enheter tillför vanligen en extrem grötighet till mixen (distorsion av olika slag) och ibland tappar ljudteknikern/producenten t.o.m. kontrollen så att vissa ljudinslag eller hela mixen pumpar ganska tydligt.

Det vanliga är att samtliga inslag i mixen är presade även om det förekommer att t.ex. sången är ännu mer presad, ibland p.g.a. sångarens brister, men ännu oftare för att det sedan länge har infunnit sig en sorts kutym i branschen och att man inte vill låta "otydligt" (d.v.s. naturligt) relativt alla andra.

Slutligen har vi masteringledet, vilket nästan utan undantag förutom att bidra med åtskilliga dB extra kompression presar för att kunna visa för kunden att deras mix nu har förbättrats så att den låter "tydligare".

[Kraniet]

Men med tanke på detta så gör man då ganska rätt i att sänka nivån i det området. Dvs det borde bli mer rätt än fel i de flesta fall och i de fall det inte hade behövts så verkar det kunna låta rätt så bra oavsett.

Det är iaf så som jag justerat min anläggning
(dvs en Harman-kurva med nån dB extra sänkning vid 3-4 kHz)

[I-or]

I sammanhanget fula s-ljud kan det vara intressant att känna till hur de elektroniska efterklangsenheterna ända fram till långt in på 90-talet (och ibland ens till denna dag) inte tog hänsyn till hur naturlig efterklang fungerar, d.v.s. med en efterklangstid som faller för höga frekvenser. Detta ledde till rent hemska efterklangsförlopp med s-ljud, t-ljud och f-ljud (f-ljuden har kraftigt frekvensinnehåll upp till långt över 20 kHz ) och andra högfrekventa förlopp som framstod som oändligt långa och högljudda.

Ratatas Så Länge Vi Har Varann är ett bra exempel på detta (dessutom ordentligt presad), liksom Spandau Ballets Through the Barricades, även om problemet i olika grad förekom nästan överallt framförallt på 80-talet:

https://open.spotify.com/track/2hnccZw8mXLyjRyTgSvUXr?si=c55f55a53025484b

https://open.spotify.com/track/5ALQSecfsZLsWip5CZK9aN?si=dae5903056be466f (Remaster, men låter lika illa i original i detta avseende)

Här har vi den perfekta stormen, slarvig upptagning, elektronisk efterklang, massor av olinjära effekter och presning. Inte konstigt att det låter illa.

[I-or]

Lyssnade och på Piece by piece nu. Jodå, det är essigt, men inte särskilt vasst tycker jag. Väldigt intressant öht detta. Och man lär sig på cupen.

Bra, då är klangbalansen som den ska vara chez eljulio.

[I-or]

Men med tanke på detta så gör man då ganska rätt i att sänka nivån i det området. Dvs det borde bli mer rätt än fel i de flesta fall och i de fall det inte hade behövts så verkar det kunna låta rätt så bra oavsett.

Det är iaf så som jag justerat min anläggning
(dvs en Harman-kurva med nån dB extra sänkning vid 3-4 kHz)

Alla gör som de vill, men jag föredrar korrekt återgivning av de bästa fonogrammen/videogrammen och justerar sedan vilt för allt skräp.

[eljulio]

Lyssnade och på Piece by piece nu. Jodå, det är essigt, men inte särskilt vasst tycker jag. Väldigt intressant öht detta. Och man lär sig på cupen.

Bra, då är klangbalansen som den ska vara chez eljulio.

Ja, det är som det ska. Jag tillämpar den justering för vänster kanal du angav som alternativ för området 3-4 kHz för övrigt. Tycker det blev bäst. Höger är ju ograverat. Summerat blir det bäst.

[juanth]

Jag vill även inflika med att basen är viktig då man spelar med hög ljudnivå.

Det är till och med så att om man spelar med hög ljudnivå med högtalare som inte går så djupt i basen och upplever det som påträngande och skarpt och då lägger till basmodul som täcker upp hela vägen till 20 Hz, så kan det totala ljudet upplevas som behagligt, trots att det totala ljudtrycket har ökat.

Det beror på att det är just basen som fixar hörselns försvarsmekanism mot höga ljudtryck. Det är inte enbart frekvensgång i övre mellanregistret som ger hårt och pregnant ljud då man spelar starkt. Det kan till och med vara en fördel med mer bas än rak frekvensgång då man spelar starkt. En av JBL:s käpphästar. Oftast ligger de för högt i nivå i den övre basen.

En annan aspekt är undre mellanregistret kring 200 - 500 Hz. Är det området för svagt eller med dipp i tonkurvan, så upplevs rak tonkurva i övre mellanregistret som för tunt och skrikigt.
I bostadsrum är det problem med svackor i det undre mellanregistret som ofta resulterar i att det krut man lägger ned i övre mellanregistret på att få rak tonkurva i stället för en svacka kan resultera i ett ljud som saknar värme och ryggrad. Fixar man det undre mellanregistret så kan det övre mellanregistret helt plötsligt låta fint. Finns det en svacka där så kan det istället låta instängt med rak tonkurva i undre mellanregistret och svacka i övre.

Vem har sagt att livet skall vara enkelt? Och ljud med ljudåtergivning är en nästintill omöjlig uppgift.

Det här är viktigt som Peter tar upp. Det är så vanligt med en rejäl svacka i undre mellanregistret och rättas inte det till så kan det verkligen låta knas oavsett ekvalisering. Det är väl bara de här märkliga basrädda typerna som envisas med endast ett par stativhögtalare som tycker att det är så det ska låta..

Det slog mig just att det nog är väldigt få utställare på mässor som bryr sig om att ekvalisera för sådant…anses det tabu kanske?

[RogerGustavsson]

Det här är viktigt som Peter tar upp. Det är så vanligt med en rejäl svacka i undre mellanregistret och rättas inte det till så kan det verkligen låta knas oavsett ekvalisering. Det är väl bara de här märkliga basrädda typerna som envisas med endast ett par stativhögtalare som tycker att det är så det ska låta..

Det slog mig just att det nog är väldigt få utställare på mässor som bryr sig om att ekvalisera för sådant…anses det tabu kanske?

Sådant löser de med rätt kablage!

[I-or]

Det här är viktigt som Peter tar upp. Det är så vanligt med en rejäl svacka i undre mellanregistret och rättas inte det till så kan det verkligen låta knas oavsett ekvalisering. Det är väl bara de här märkliga basrädda typerna som envisas med endast ett par stativhögtalare som tycker att det är så det ska låta..

Det slog mig just att det nog är väldigt få utställare på mässor som bryr sig om att ekvalisera för sådant…anses det tabu kanske?

Nej det låter inte knas oavsett ekvalisering, tvärtom. Det är ju exakt därför som vi ekvaliserar även frekvensområdet under 500 Hz, men då med ett långt tidsfönster. Ibland är det omöjligt att fylla igen dalarna fullständigt (mer än ca 5 dB bör man inte höja, mindre om man har lite snålt med effekt), men då får man kompensera med en aning högre nivå runt omkring dalen.

[goat76]

Men med tanke på detta så gör man då ganska rätt i att sänka nivån i det området. Dvs det borde bli mer rätt än fel i de flesta fall och i de fall det inte hade behövts så verkar det kunna låta rätt så bra oavsett.

Det är iaf så som jag justerat min anläggning
(dvs en Harman-kurva med nån dB extra sänkning vid 3-4 kHz)

Jag tycker du gör helt rätt!

Hörseln är uppenbarligen mer känslig för när det blir för mycket energi i det här känsliga frekvensområdet, men den verkar inte alls vara lika känslig för att detektera att något skulle saknas om en sänkning sker för samma frekvensspann.