Max_Headroom skrev:Hur är det med rummets påverkan på dette med återgivning av djup? Jag har inte en aning.
Rummet jag har nu är dåligt, så det är si och så med rumsåtergivning generellt, dessvärre.
Djup har jag ännu svårare att avgöra eftersom tyå 99% av den musik jag spelar inte baserar sig på någon form av framförande, utan är inspelat multitrack, i studio, ibland i flera olika studios. Men ibland finns det liksom ändå.
Förr-förra rummet jag hade var bra, där kunde man få rent bizzart stora ljudbilder. Lät som att vägen bakom högtalarna försvann och ljudbilden var typ 20 meter bred och 6 metet i tak eller nåt. Helt kollosalt. Det går inte där jag bor nu, tyvärr.
Men, alltså, hur vikigt är rummet för ljupinformation, och vilken typ av "störande element" är värst? Finns väl folk här som vet, va?
"Djupet", egentligen vår förmåga till att avståndsbedömma, är ganska kass. D v s vi hör avståndet men att definiera det i t.ex meter är en helt annan sak. Dock andra sinnen, erfarenhet och logiska förmåga att koppla ihop kunskap hjälper till.
T.ex vi hör en bil och vi hör att det är ett större avstånd = en bil kör på vägen 450 meter bort.*
Hur vet vi då att ljudet kommer från ca 1meter eller ca 10 meter eller åtminstone 100 meter?
JM var inne på det, relationen mellan direktljud och diffusljud - helt klart förenklat men helt rätt.
Av det framgår att vi inte kan bedömma avstånd utan reflexer... eller kan vi det?
Jo, för att direktljudet förändras.
På väldigt korta avstånd hör vi mer detaljer och på väldigt långa avstånd dämpas diskanten. Dock, framförallt styr också ljudvolymen på "kända ljud".
Är det röster "vet vi" hur personer låter när dom viskar, pratar lågt, pratar högt eller skriker, d v s ett skrik som är som en viskning kommer från stort avstånd.
Blandar vi in diffusljudet blir dock mycket lättare, vi får en "måttstock" i form av tidsförskjutning mellan olika diffusljud och direktljud. Vi kan "måla upp en bild" av omgivningen och avståndet. Man kan se det som en kass radar eller fladdermusens sätt att hålla koll på omgivning och byte.
Nu jobbar hörseln inte bara med tidsförskjutning utan även ljudnivå relativt direktljudet och dessutom frekvensgång då "phonkurvan" blir olika för olika infallsvinklar. Det blir alltså ett väldigt komplext mönster.
Så vad kan vi då göra med ljudåtergivning i stereo?
Vi kan skapa syntetisk efterklang i inspelningen men bara skapa tidsförskjutet/fasförskjutet diffusljud och laborera med frekvensgången, så som vi kan uppleva med traditionella hörlurar. Det kan låta bra men inte helt rätt.
För högtalare kan vi öka looben (utstrålningsmönstret), vi kan ju bygga allt från "monitorhögtalare" till helt rundstrålande och därmed ta hjälp av avgränsningytorna (väggar etc.). Ju mer rundstrålande desto mer diffusljud.
Nackdelen är att diffusljudet alltid blir likadant, i verkligheten ger t.ex en trumpet mindre/annat diffusljud än t.ex en flygel osv. Det blir alltså en kompromiss.
Man läser ofta att dipoler ger bättre "djup", det är sant och inte sant. Det är inte dipolstekniken som i sig ger detta, en rundstrålare ger samma resultat. Där dipolen verkligen jobbar som en dipol i praktiken är i basen. Vid högre fekvenser spelar dipoltekniken i roll annat än som halvdan "rundstrålare" p g a kortare våglängd. Basen ger oss ingen djupkänsa i normala rum, däremot högre frekvenser.
Oj, det blev långt och ändå har jag bara "skrapat på ytan".......
*Fundera på varför vi hör att frugan (eller mannen) ropar från köket att maten är klar.......och inte från sovrummet.
