petersteindl skrev:Jag har vid ett eller vid två tillfällen följt med Bertil Alving till the Cutting Room då det skulle graveras från Bertils mastertape. Det var 1976.
Så jag har haft nöjet att tillsammans med Bertil Alving kunna jämföra vad som händer då man i den elektriska domänen switchar mellan olika inställningar på vägen från bandspelare till graverdosa. Signalen går parallellt till slutsteg som driver högtalare. Ljudet i högtalarna tror jag inte man har i gång då man graverar, men man kan lyssna i lurar vid gravering.
Hursomhelst, jag kan åter berätta om händelsen då jag och Bertil var på the Cutting Room för att Bertil skulle gravera masterbandet på inspelningen som blev till Lp:n Cantate Domino som skulle bli en LP-utgivning på förlaget Proprius.
De flesta skivor använder någon form av koincidensteknik hos mikrofonuppställningen vilket innebär att tidsskillnader i form av Inter Channel Time Difference inte kodas i upptagningen och heller inte fasskillnader på grund av tidsskillnad. Multimikrofonteknik med nedmixning till 2 kanaler är ett sådant exempel.
Man uppnår Inter Channel Level Difference ICLD utan Inter Channel Time Difference ICTD. Det kodas amplitudskillnader mellan kanalerna som då utgör den stereofoniska koden som vid uppspelning resulterar i lyssnarens fantomprojicering av ljudobjekten.
I Bertil Alvings fall så använde han sig av A/B-teknik vid inspelning, vilket innebär att stereofonin kodas med tidsskillnader och därmed tillhörande fasskillnader mellan kanalerna som vid uppspelning resulterar i lyssnarens fantomprojicering av ljudobjekten. Denna typ av kodning kallas även löptidsstereofoni. Då kodas stereofonin med Inter Channel Time Difference ICTD. Inter Channel Level Difference ICLD finns däremot inte med. (Nu är det länge sedan Bertil Alving övergått till equivalence stereophony, vilket innebär lika mängd ICLD som ICTD räknad i grader eller i procent.)
Vi kliver in till the Cutting Room och Bertil har originalmastern med sig. De från Cutting Room satte på bandet på sin bandspelare och tryckte på play. Vi hör musiken i rummet. Minns inte vilka högtalare de hade. Tapen gick och jag tyckte det lät förfärligt. Jag kände inte igen den ambience som Bertil Alving lyckats fånga i inspelningen. Det lät förhållandevis dött. Jag tittade på Bertil som inte såg nöjd ut. Det var ett slags antiklimax.
Då hände det som öppnade för en möjlighet för mig att ifrågasätta ljudet och ge utlopp för min frustration. Vi hade turen att ha Bertils masterband liggandes på bandspelaren till graverutrustningen samt spelandes, då telefonen ihärdigt ringde på the Cutting Room. Han på the Cutting Room sprang då ut ur rummet med bandspelaren och graverutrustningen för att snacka i telefon.
Kvar i rummet var Bertil och jag, helt ensamma i rummet och vi lyssnade medan bandet gick. Jag sa till Bertil att det låter inte ens i närheten av vad vi hört hemma hos mig eller hos Bertil eller hemma hos Stig Carlsson då vi var där första gången och Bertil hade masterbandet med sig. Då var jag faktiskt förskräckt över ljudet hos Cutting Room. Det stämde liksom inte. Vad jag visste var ju att om jag skulle spela musiken hemma så var det LP och då via gravering och det ljud som då åstadkoms. Men det ljud som jag då hörde var inte intressant. Jag fick en chock då jag var där. Det var för mig en synnerligen obehaglig upplevelse att helt plötsligt få vetskap om att om det blir så att detta masterband graveras med monokopplad bas så är hela vitsen med Bertils förträffliga inspelning förlorad för alla som inte har tillgång till Bertils masterband.
Återstår i så fall att gama till sig bandkopior och skaffa bandspelare. Det var ingen rolig tanke eftersom jag i princip visste att det alternativet var omöjligt från Bertils sida att tillgodose.
Vad göra? Jag visste att det var brukligt att monokoppla basen vid gravering. Vad det innebär för ljudet visste jag inte. Jag tittade på bandspelaren och såg en eller två knappar som reglerar monokopplingen. Jag frågade Bertil om vi snabbt kunde koppla ur funktionen utan att något skadas. På den tiden hade jag i princip noll erfarenhet gällande studioutrustning eller skivframställning. Det kändes inte riktigt säkert att pilla på andras utrustning. Bertil sa att det var inga problem. Det är bara att vrida på vippan. Så, medan vi var där helt själva så vågade jag vrida på den där vippan (eller om det var en knapp?). Nåväl, då monokopplingen i basen blev urkopplad så kom ljudet fram i rummet som vi tidigare hört. Då lät det bra och jag kände igen ljudet och upptagningen från Bertils inspelning. Det var en ganska skön känsla att veta att ljudet kom fram, men samtidigt en olustkänsla att veta vilken total begravning som monokoppling i basen gav upphov till på Bertils inspelning Cantate Domino. Bertil såg allt annat än glad ut. Han visste ju att det inte skulle bli lätt att få bandet graverat utan monokoppling. Jag minns inte om det fanns 2 lägen men jag har för mig att det fanns två lägen för monokoppling, 150 Hz och 300 Hz, om jag minns rätt. Läget med 300 Hz var i så fall det förinställda läget. Jag frågade Bertil om vi hörde samma sak han och jag och det verkade så. Då frågade jag Bertil hur mycket han lägger ned i tid och möda för att få med lokalkänslan och ambience då han spelar in. Svaret blev övervägande delen. Då undrade jag om det ens var värt besväret vid inspelning eftersom skivan ändå inte kunde förmedla det Bertil kämpat för att spela in. Jag såg inte vitsen. Bortkastad tid. Det kändes som att det tog hårt. Det var ingen rolig sits för Bertil.
Men, då jag kopplade om ett flertal gånger i alla lägen så framgick det att då man monokopplade basen så dog ljudet och rumsligheten, vibrationen i ambiensen, eller vad det är, försvann och ljudet blev platt och helt utan plastik, känslan av att vara närvarande fanns inte. Det lät som om allt arbete som Bertil lagt ner för att få ett superbt naturligt ljud helt plötsligt med en ynka liten knapp kunde visa sig vara helt förgäves. Denna knapp var ett fullständigt rån på musikupplevelsen. Jag hatar den där knappen sedan den dagen.
Efter den händelsen där jag hörde hur ljudet tvärdog vid monobaskoppling så är jag inte intresserad av monobas om jag har möjlighet att välja. Jag minns inte exakt vid vilken frekvens som hopslagningen av kanalerna börjar men 150 Hz har jag någonstans i bakhuvudet och jag undrar om det inte faktiskt fanns två frekvenser att välja mellan där 150 Hz i så fall var den undre.
Med multimikrofonteknik som företrädesvis används vid popinspelningar sker mixning och mastering snarast med panpotting och koincidens. Jag är därför väl medveten om att det kanske inte blir någon skillnad med multimikrofontagningar.
I det ögonblicket bestämde jag mig för att uppmuntra Bertil så mycket jag kunde för att han skulle kämpa för att slippa använda den där usla musikförruttnelseknappen. Jag tror att Bertil var helt ense om att monokoppling i basen var förfärligt och att han i stort sett hade beslutat sig för att inte ge sig gentemot the Cutting Rooms iver att ha den inkopplad.
Det var så att the Cutting Room ville ha denna knapp konstant inkopplad eftersom det då blir mycket enklare att gravera samt enklare för pickup att spåra skivorna. Motfas-information i basen mellan höger och vänster kanal gillas inte av de tekniker som graverar mastern för fonogramreproduktion.
Han från Cutting Room avslutade telefonsamtalet och kom åter in i rummet. Vi gjorde honom uppmärksam på ljudförstörelsefenomenet. Han var dock helt omedgörlig. Cutting Room kunde inte ta något som helst ansvar för graveringen utan att ha monoknappen inkopplad. Risken att sabba graverdosan eller graveringen var överhängande enligt Cutting Room. Bertil började diskutera och vad jag minns så kom vi då inte till konsensus. Jag tror Bertil var tvungen att övertala Jacob Boëthius, ägaren och grundaren av förlaget Proprius att han skulle vara införstådd med risken. Det blev så, om inte Bertil själv stod risken. Jag minns inte riktigt. Cutting Room tog definitivt ingen risk.
Efter övertalning från Bertils sida så fick Bertil förtroendet att vara med vid gravering av sina inspelningar och sedan även att själv manuellt få sköta reglage för spårvidden. På den tiden kunde man öka avståndet mellan spåren manuellt. Bertil fick även tillstånd att koppla ur accelerationslimitern som är den anordning som skyddar graverutrustningen. Gick graverutrustningen sönder så fick Bertil eller Bertils uppdragsgivare ersätta den till fullo helt själva. Bertil fick själv bära hela ansvaret för graveringen och han fick sedan förtroendet att sköta hela graveringen på egen hand. Grabbarna från the Cutting Room var då inte ens med. Men de tog likväl lika mycket betalt.
Vi skall vara glada att Bertil lyckades med sina föresatser att på sina inspelningar få till ett så bra ljud till slutkonsument som det bara går. Bertil slapp dock bära ansvaret för skivpressningen. Jo, det är så att om man har kraftig vertikalgravering så måste man pressa skivorna under lite längre tid för att fylla ut spåren. Det var alltså även svårare att pressa dessa skivor som Bertil Spelat in och graverat.
Summa summarum; Det djävligaste som man kunde utsätta gravering och avspelning av LP för var en helt okomprimerad master med full och häftig dynamik samt med fullt frekvensomfång och motfasinformation i basen eftersom det blir stor vertikalgravering och kan ge upphov till en totalt misslyckad gravering som i så fall måste göras om.
Det är också svårast för skivspelare/tonarm/pickup att klara sådana skivor med gott resultat. Det är dessa masterband och LP-skivor som jag hade nöjet att lyssna på och jämföra saker med tillsammans med Bertil. Jag såg det som en ynnest och man var i högsta grad privilegierad.
Nu bör man tänka till. Vad händer då man monokopplar basen på det sättet?
För det första så spelar man fortfarande med höger och vänster bashögtalare.
Det är definitivt inte likvärdigt med att köra med 1 bashögtalare.
Jag utesluter inte att det vid elektrisk monokoppling i basen kan vara fördelaktigare att enbart ha en bashögtalare, åtminstone gällande kamfiltereffekt då man inte sitter i mitten. Med 1 bas så bör den vara betydligt mer kompetent än respektive bas om man har 2 basar. För rumsresonanser kan det bli bättre med 2 eller flera basar även om alla är monokopplade. Gällande timing så bör man ha det i minnet.
Jag minns inte själva mikrofonavståndet mellan mikrofonerna på Cantate Domino. Jag har för mig att det var 50 eller 60 cm. Det betyder motfas vid 340 Hz respektive 283 Hz då ljudvågorna kommer direkt från sidan. Men det blir en krokig tonkurva då man lägger ihop kanalerna elektriskt. Tonkurvan kommer att påverkas olika beroende på första reflexernas infallande vinkel i jämförelse med direktljudet. Ljud rakt framifrån påverkas inte.
Det är nu det kan vara enkelt att avfärda detta som petitesser, men går man över och tittar på vad reflexerna får för korrelation i jämförelse med direktljudet så kommer både korrelationen och enveloppen definitivt påverkas till det sämre och troligtvis för hörseln ganska mycket, med tanke på de simuleringar som jag och Lilltroll gjort med olika kamfiltereffekter. Pratar man envelopp så är det covariance med i bilden.
Envelopp och korrelation mellan direktljudet och första reflexerna är parametrar som ännu inte är särskilt mycket utredda, åtminstone inte vad jag sett och läst. Men det är sådant jag själv och Lilltroll håller på med.
Vi ser ju ljudtryck som något som varierar plus och minus i luften i jämförelse med det statiska lufttrycket. På sådana ljudtryck finns ingen envelopp. Däremot om man halvvågslikriktar ljudvågorna så att allt hamnar på plussidan så uppstår envelopp. Och det är just det som händer med ljudvågorna på vägen igenom hörselsinnet och då öppnar sig nya fenomen.
Eftersom hörseln triggar på ”korrelation” och envelopp så anser jag att sista ordet är långt ifrån sagt. Lilltroll har plockat fram ljudfiler och tillhörande korrelation samt covariance där envelopp och covariance verkar vara ”da shit” som helt stämmer överens med hur hörseln registrerar ljud och vad man hör. För de flesta av er på forumet och även annorstädes så är det nya begrepp och lite diffust, men det är helt matematiska begrepp som ligger i linje med hur hörseln egentligen fungerar. Tack och lov finns det faktiskt vetenskapliga undersökningar i ämnet gjorda av professorer och dylikt. Lilltroll och jag har börjat tränga in i den djungeln och Lilltroll har kommit längre. Det är liksom det jag betalar lön för.
Vi får se hur saker kommer te sig då vi återupptar detta arbete. Just nu ligger en del annat före. Själv vill jag ha högtalarelement med distorsionsegenskapen att då man spelar 100 dB, 1 meter ifrån så skall THD vara – 100 dB från grundton d v s 0 dB. Detta i frekvensspannet 100 Hz – 20 kHz. från 20 Hz till 100 Hz skall THD aldrig överskrida – 80 dB.
MvH
Peter
