Kraniet skrev:tordnilsson skrev:Isobarikprincpen haltar lite tycker jag, det inre elementet borde väl rimligen ge en något högre nivå/konförskjuting för att verkligen maximera prestanda med avseende på "isobarikprincpen" ?
Normalt sett så parallellkopplar man elementen. Syftet med isobarisk lösning är att skapa ett nytt fiktivt element där VAS är halverat. Det i sin tur gör att lådvolymen kan halveras.
Högtalaren presterar precis som om det ensamma baselement i en dubbelt så stor låda.
Men börjar man blanda olika element så vet jag inte vad som händer riktigt. Det blir ju nån slags jämkning av de två olika elementens egenskaper. Möjligen kan det även uppstå destruktiva beteenden då elementen inte beter sig exakt lika.
Det som händer med en normal s.k. isobarisk koppling är att konerna kopplas ihop akustiskt via en mycket styv luftfjäder från den begränsade kavitetsvolymen mellan elementen. Man erhåller på detta sätt med två identiska element ett system som uppvisar dubbla massan och dubbla upphängningsstyvheten, oförändrad aktiv area samt med elektrisk parallellkoppling (vilket är det vanligaste) oförändrad kraftfaktor och halverad impedans. Resultatet blir mycket riktigt att man kommer undan med halva kavitetsvolymen för en given frekvensgång/spänningskänslighet, men priset som man betalar är halverad verkningsgrad. En fördel är även att man kan montera elementen så att de arbetar i mottakt, vilket släcker ut jämna ordningars distorsion.
I det här fallet, med en i sammanhanget gigantisk kavitet mellan elementen, kan konstruktionen inte ses som isobarisk och svårhanterliga frekvensberoende effekter uppstår i passbandet när elementen påverkar varandra. Dessutom är förstås elementen allt annat än identiska.
Knasigt värre, vilket naturligtvis kan utläsas ur den hiskeligt usla frekvensgången för låga frekvenser.
