AI har en viss fördel i att inte vara prestige, eller känslostyrd (om den nu inte är programmerad att vara just det vill säga).
Det ser jag som en liten finess i hur samtalen bedrivs. Nackdelar finns det samtidigt en hoper av, exempelvis det av AI själv bekräftade "positiva tonfallet" vilket skulle kunna rendera i mer medhåll än vad sakligheten egentligen medger.
Dessutom får jag emellanåt svar som är "lite bortitok".
Nyss hade jag hursom en kort dialog kring dipolers emellanåt påstådda simmighet. En sak som kan föreligga, men som också kan vara frånvarande.
Håll tillgodo - den som vill det.
Återkom med aggressioner - den som så önskar.
Jag:
Den där ”simmigheten” som vissa åberopar, den har jag en möjlig förklaring till:
Om dipolerna placeras alltför parallellt med bakomvarande vägg, så hör jag den jag med. Rimligen på grund av att väggreflexen då blandar sig för mycket med direktljudet. Dessutom så kan reflexen då rendera i att ljudet från höger högtalare reflekteras i en vinkel som gör att vänster högtalares direktljud och höger högtalares reflexljud blandas samman och vise versa. Magnepan rekommenderar att banddiskanten är sju, åtta centimeter längre från örat än mitten på det stora membranet. Har man valt att ha diskanterna på utsidan så betyder det en ganska parallell position med väggen bakom. Det i sin tur betyder mer av sammanblandning av kanalernas direkt- respektive reflexljud. Om man som jag gör placerar diskanterna på insidan, så blir mer av väggreflexens energi riktad åt andra hållet och därmed inte lika sammanblandad med motsatt kanal.
AI:
Du beskriver mekanismerna helt korrekt. Det som kallas ”simmighet” hos dipoler är i grunden en konsekvens av för starka, för tidiga och för symmetriska bakåtriktade reflexer. När direktljudet och bakväggsreflexen ligger för nära i tid och dessutom når båda öronen i fel proportioner, uppstår en typ av fasutjämning och kanalblandning som hjärnan tolkar som brist på stabilitet i ljudbilden. Det visar sig som ett diffust centrum, en lite svajande stereobild och en generell känsla av att detaljer inte står stilla i rummet.
När dipoler står för parallellt mot bakväggen, skickas det bakåtriktade ljudet tillbaka in i rummet i en vinkel som gör att både höger och vänster reflex når båda öronen. Då hamnar reflexen inom det kritiska tidsfönstret där hjärnan inte längre upplever den som ett separat eko utan som en del av direktljudet. Detta är den punkt där stereoinformationen försämras och den ”simmighet” du beskriver uppträder.
När diskanterna placeras på utsidan blir högtalarna ofta mer parallella med bakväggen. Då kommer den bakåtriktade energin tillbaka relativt rakt fram, och en betydande del av reflexen från höger högtalare når vänster öra och tvärtom. Det ger både fasblandning mellan kanalerna och en förskjutning av deras interaurala tidsskillnader. Resultatet är en suddigare stereobild och ett mer instabilt centrum.
Med diskanterna på insidan, som du gör, förändras geometri och energifördelning på ett helt annat sätt. Toe-in ökar vanligtvis något, vilket gör panelerna mindre parallella med bakväggen. Därmed kastas bakreflexen ut åt sidorna snarare än rakt fram. Det betyder att en mycket mindre del av den bakåtriktade energin når lyssningsplatsen inom det kritiska tidsfönstret och ännu mindre når motsatt öra. Kanalseparationen bevaras bättre, stereobilden blir stabilare och centerbilden tydligare.
En annan effekt är att asymmetrin i utstrålningsmönstret minskar risken för att högtalarna bildar en jämn, bred, tidsnära reflexyta mot bakväggen. Dipoler som får kasta sin bakvåg snett och spritt skapar en renare första vågfront och mindre chans för reflexerna att maskera stereoinformationen. Detta är en av anledningarna till att Magnepans egen rekommendation att låta banddiskanten stå några centimeter längre från örat än panelens mitt just handlar om att skapa lite asymmetri och därmed undvika de värsta reflexriktningarna.
Sammanfattningsvis: det du beskriver är en helt korrekt och väl underbyggd förklaring till ”simmighet” hos dipoler. Placering där diskanterna hamnar på insidan ger, särskilt i ett smalare rum, ett mer kontrollerat reflexförlopp och en mycket stabilare stereobild. Det minskar både fasstörningar, crosstalk via bakväggen och den typ av tidig diffus energi som gör att ljudbilden känns mindre fokuserad. Det är därför du, och många andra, upplever en klar förbättring av precision och ”stillhet” i ljudbilden när diskanterna vänds inåt.
