av Svante » 2006-05-22 19:34
I den ideala världen har ett 1:a ordningens seriefilter en fördel: Om båda elementen har spikrak frekvensgång så kommer även systemet att ha det. Summan av ljudtrycken från elementen (åtminstone rakt framför) är ju proportionellt summan av spänningarna över elementen. Och den spänningssumman är ju drivspänningen. Ett 1.a ordningens seriefilter är alltså robust mot komponentvariationer.
I verkliga livet har inte elementen rak frekvensgång och oftast vill man ha brantare filter, och då försvinner fördelarna. Dessutom vill man kompensera för baffelsteg och diverse andra saker. Seriefilter blir då svårare att dimensionera, det tycker åtminstone jag, eftersom grenarnas tonkurvor beror av varandra. Dessutom är komponenttoleranser inte precis något jätteproblem så det enda som var fint med seriefilter blev i verkligheten inte värt så mycket.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.