Träffen är till ända. Trots fulltecknad soffa kom bara två krigare; sverker och Hetsporren. Nå väl, inte illa det

.
Efter sverkers sorti kunde undertecknad och Hetsporren med ett illa dolt förpestat samvete konstatera att den bästa högtalaren i Carlssons 80-talsserie är...piP

. Men det var ju inte
den där jävla piP som skulle diskuteras här...
Först ut var OA-51.1,5. Jag har spelat på denna en vecka nu och måste säga att smekmånaden varit fantastisk. Mina gäster var inte fullt lika begeistrade, och anmärkte på ett uns distorsion och orenhet. Ska jag själv anmärka på något är det främt separationen i mellanregistret jag saknat något. Annars en mycket väl avvägd högtalare med bra skjuts i djupbasen.
Bytet till OA-52.2 bekräftar dock anmärkningarna på OA-51. OA-52 upplevdes (även av undertecknad) som klart renare överlag. Det fanns mer luft mellan musikerna och 'svullnaden' i återgivningen försvann. Man kan spekulera i orsakerna till den upplevda skillnaden; att framhålla 8542-basen som den svaga länken är väl knappast någon högoddsare.
Slutligen OA-50 som i befintligt skick uppvisar 'potential', för att uttrycka sig säljmässigt. Originaldiskanterna ligger långt efter .2-diskanten, men med denna eller än bättre .3-varianten är jag övertygad om att även OA-50 är en högtalare att leva med.
Summa summarum en komprimerad (i tiden, nota bene) träff utan vetenskapliga anspråk avseende jämförelsen mellan högtalarna. Jag hade gärna demonstrerat samtliga modeller i .3-utförande, men därtill finns tyvärr varken tid, ork eller pengar just nu. Jag hoppas emellertid framöver kunna lyfta upp OA-51.1,5 åtminstone en halv pinne i uppgraderingsstatus.
Vh //Ekan