Svante skrev:Men, igen Ingvar, den där tvärmodulationen, har du hört den, eller är den en skrivbordsprodukt?
En fråga som man tycker det borde vara lätt att svara på tycker man...
Låt mig försöka svara så gott jag kan, så får du själv bedöma om du tycker svaret duger.
Detta hände för länge sedan:
En dag tänkte jag att: Tvärimpedansmodulation borde kunna finnas! Jag räknade ut (ansatserna var approximationer och data från några enkla experiment, ledningsförmåga mellan kardeler som trycker mot varandra med olika tryck exempelvis) att tvärimpedansmodulation borde ligga någonstans mellan -70 dB och - 120 dB. Värst verkade slingrande multistrandade silverkablar vara, och bäst borde sådana med förtennda kopparkardeler vara, men det finns många andra förutsättningar som bör komma in, så beräkningarna bli mycket ungfärliga.
Exakt hur distorsionsprodukterna skulle se ut hade jag ingen aning om, men jag förmodade att det inte skulle se ut som vanlig THD, och jag var rätt säker på att det skulle vara hyggligt svårt att höra felen i en vanlig kabellyssning.
Vad jag behövde var en felförstärkare! Och vad jag gjorde var att med en differentialförstärkare isolera signalen som föll över kabeln, och därefter subtraherade jag själva musiksignalen (efter att den eq:ats till samma diskanthöjda signal som föll över kabeln).
Det framfådda avlyssnades!
Det som hördes var ett fult väsande ljud, med någon sorts kantigt bubblande pulserande musikingrediens i sig. När jag bytte till enkardelig kabel försvann detta beteende helt. Det enda som återstod då var själva mätsystemets brus och en lite klangligt förvrängd version av musiken (att få till en perfekt utsläckning är mycket svårt)
Jag har inte därefter repeterat studien, och jag nöjde mig med att konstatera att det som hördes verkade ligga på ungefär den nivå som överslaget hade antytt.
Om vi nu förmodar att det var tvärimpedansmodulation jag hörde, kan man då påstå att jag har "hört felet"?
Mnjae... Inte i sin rätta proportion i varje fall.
De slutsatser jag drog var hur som helst att den på denna tiden mycket populärare distorsionsfenomenet kristallin-distorsion (som skulle bero på att kopparn var kristallin och övergångarna mellan kristallerna skulle bete sig som diodövergångar) var rena rama bluffen!
Inte ens med en felförstärkning om över 100 dB hördes så mycket som en antydan av några missljud som skulle ha kunnat vara kristalldist, från den enkardeliga kabeln av vanlig industrikoppar (som förvisso är OFC!).
(Med bluff menar jag inte att kristallin-distorsionen inte kan finnas - bara att dess eventuella existens saknar all betydelse för bruket som audiosignalförmedlare.)
Vh, iö
- - - - -
PS. Det kan påpekas att det, trots de stora signalnivåerna i en högtalarkabel, ställes rätt höga krav på elektroniken som används. Signalen som faller över kabeln är ju i rimliga längder bara några hundra mV, och när felet (som röjs ordentligt först efter subtraktionen) ligger sisådär "massor av dB" därunder behöver man mycket gain i kedjan, och ett mycket lågt ingångsbrus på mätförstärkarna. De jag byggde låg på ungefär 1,5 nV/sqr(B), vilket är mycket lågt (är det än i dag) men trots detta satta de en gräns för hur små förvrängningar som gick att höra. Jämfört med att lyssna på högtalarna direkt som vanligt var dock feldetektionsförmåga extremt förbättrad.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).