Om ordet ljudkvalitet avser återgivningskvalitet och originalmastern är gjord som den bör för CD-mediet - det vill säga i CD-format - så är en korrekt framställd CD-skiva bitidentisk med originalmastern. Detta kan verifieras med analys av digitala mätdata och givetvis också lyssningsutvärderas med blintester.
Om originalmastern inte är gjord i CD-format från början kommer slutanvändarens CD-skiva att kunna låta i stort sett hur rätt eller fel som helst i förhållande till originalmastern. Skillnaderna i det fallet sitter då inte i själva CD-mediet eller CD-skivan utan i använd avspelningsutrustning, förvrängning genom eventuell formatkonvertering och/eller A/D-omvandling.
Dessutom utsätts nästan alla inspelningar i dag för kraftig ljudförvrängning genom processering vid mastering, det vill säga genom aktiva ingrepp som ger klang- och dynamikfel i förhållande till originalmastern.
LP-skivor graveras sedan 1980-talet vanligen med hjälp av digitala delay-enheter (eftersom dessa är överlägsna de analoga) vilket innebär att vinyl i praktiken nästan aldrig kan förväntas ge ett "analogt ljud" utan snarare systemfelen från såväl digital som analog signalhantering.
Vanligen sker vid graveringstillfället ett flertal ljudmässigt påverkande ingrepp som resulterar i klangfel och dynamikfel. Många gånger med motiveringen att det krävs för att det begränsade LP-mediet rimligt ska kunna återge ljudet utan alltför stora problem med spårning och störljud för slutanvändaren.
Vid försök att genomföra vinylproduktioner genom hela kedjan med optimal ljudkvalitet har två omständigheter slagit mig: dels att det är möjligt att gravera utan monokoppling i basen även vid hög dynamik och stereosignal i hela basregistret, dels att den färdiga LP-skivan vid uppspelning genom högkvalitativ utrustning (i fråga om objektiva återgivningsegenskaper) låter förbluffande bra/korrekt i jämförelse med originalmastern.
PS
Jag inser vid genomläsning av det jag skrev ovan att jag inte kommenterar hur korrekt det är möjligt att återge ljud via CD-systemet som sådant, vilket ju avgör hur intressant CD-skivans potentiella korrekthet gentemot en digitalmaster i CD-format är.
Förutom störljuden (vilka i praktiken vanligen ligger åtminstone en tiopotens lägre än summan av övriga störljud från mikrofoner, förstärkarkretsar och använd ljudutrustning såsom den hanteras) har jag inte lyckats belägga CD-systemet med någon hörbar ljudförvrängning på någon signal.
Däremot har jag lyckats belägga nästan alla apparater, såväl digitala som analoga, med hörbar (och därmed förstås även mätbar) förvrängning. Här gäller det alltså att skilja mellan apparat och systempotential.
Av de CD-hatare/digitalljudshatare jag träffat under åren har alla utan undantag avstått från mitt erbjudande att presentera en signal som de hävdar inte kan CD-kodas med ohörbar förvrängning.
[/b]
