av Rydberg » 2006-11-22 00:04
Mindre fullregisterhögtalare
Här följer beskrivningen av det minsta av Ino Audios fullregisterhögtalarsystem – piP.
De har inte sitt konceptuella ursprung i pi60-familjen, men har ändå modellerats klangligt efter pi60. Ehuru enklare system än pi60-släktingarna är de fortfarande HiFi-system med utpräglade monitoregenskaper. De tillverkas även i speciella monitorversioner för professionellt bruk (pr10).
Modell piP piPs
Baselement: 1 st 10,3 cm 1 st 10,3 cm
Diskantelement: 1 st 1,9 cm 1 st 1,9 cm
Impedans: 5 ohm 5 ohm
Placering: Ca 50 cm över golv (45 - 55), mot dito
eller strax framför (0 - 6 cm) dämpad vägg
Kontinuerlig / Max effekt: 25 W / >100 W (> 300 Hz) 30 W / >110 W (> 300 Hz)
Känslighet: 87 dB-2,83 V 87 dB-2,83 V
Rek.först.eff: 10-75 W 10-90 W
Tonkurva -3dB/typ.linj: 34 - 21 000 Hz / ±2,5 dB 33 - 21 000 Hz / ±2,5 dB
Deln.fre./Branthet: 4,5 kHz fashomogent. Kontakta dito
oss för närmare information
Högsta ljudtryck: 108 dB/par >140 Hz (30 W), 109 dB/par >140 Hz (35 W),
104 dB/par >34 Hz (12,5 W) 105 dB/par >34 Hz (15 W)
Dimension(b*h*d)/Vikt: 16,4*33*28 (15,1/10,8 lit) / 4,5 kg dito
Finish: Valfritt (diverse fanér & lacker) dito
Historik
Den lilla piP (uttal: pi-pé) togs ursprungligen (i slutet av 80-talet) fram på önskemål från den världsberömde inspelningstek-nikern Bertil Alving. Han önskade en liten mobil kontrollmonitor som inte nödvändigtvis behövde kunna spela så starkt, men där största vikt lagts vid klangneutralitet, ljudkvalitet och djupbasförmåga.
Sistnämnda är en mycket viktig egenskap (men sällsynt hos små högtalare) hos en monitor för användning vid inspelning av akustisk musik, eftersom man som inspelningstekniker måste kunna höra och därmed undvika att lågfrekventa störljud hamnar på inspelningarna.
Namnet piP kommer förresten från arbetsnamnet på den lilla högtalaren; den kallades "plutt-högtalaren" under utveck-lingsarbetet. Några pi60-ägare som under utvecklingstiden varit med och lyssnat på många av prototyperna yttrade stort missnöje, synnerligen stort till och med, när jag efter konstruktionsfasens fullbordande berättade att jag tänkt kalla högtala-ren för ”pi10” (efter samma namngivningssystem som alla mina andra fullregisterhögtalare).
De tyckte ju att högtalarens arbetsnamn ”plutt-högtalaren” redan var extremt väl inarbetat, och att pi10 dessutom var allde-les för tråkigt! Efter viss övertalning beslutade jag mig för att jag kunde sträckta mig till att göra en mindre avvikelse ifrån den vanliga namngivningsmönstret, och kalla högtalaren piP, där P alltså betyder Plutt, för att hedra dess historia som ”plutt-högtalaren”.
Originalmodellen piP vann under slutet av 80-talet och det tidiga 90-talet erkännande för att den, trots sina infinitesi-mala yttermått, med häpnadsväckande bravur tog upp kampen, även mot fullvuxna högtalare i svindlande prisklasser, i allt utom förmågan att skapa vansinnesljudtryck.
Modellen pi10 kom i juni 1992 som ett förfinat komplement till piP. Med undantag av två med standardelement bestyckade förseriepar (som faktiskt kallades piPs) fick modellen ganska snart ett nytt specialgjort baselement. Ino pi10 skiljde sig från piP med sin lägre distorsion och jämnare tonkurva, men känsligheten var lägre och en större förstärkare var därför nödvän-dig. Högtalaren blev inte till närmelsevis lika populär som piP.
Trots på pappret jämnare tonkurva och lägre distorsion från pi10 var det många som upplevde piP som en i vissa avseen-den mera balanserad högtalare, en subjektivt korrektare musikåtergivare helt enkelt. Som alltid gäller ju: Om mätningar och lyssningsintryck inte stämmer överens – så mät mera, och öka förståelsen! Om de lyssningsintryck och mätprestanda inte verkar vara överens så beror det alltid på att man inte är tillräckligt duktig på att tolka mätdata och/eller att de för hörbarhe-terna signifikanta mätegenskaperna inte är kända ännu.
Bristen hos pi10 visade sig vara att dess spridning i högfrekvensoktaverna inte var tillräcklig. Genom användning av en 1” stor diskant-dome, motsvarade vad som sitter i normala ”storhögtalare”, räckte inte spridningen för en så liten högtalare, som av fysiska skäl kommer att ha en större spridning i mellanregisterområdet. Vanliga piP hade, trots ojämnare tonkurva och högre distorsion, bättre energibalans mellan olika register.
Arbetet med att göra en slutgiltig ”optimal-piP” med alla de goda egenskaperna från original-piP och pi10 i en och samma högtalare påbörjades 1997 och tre år senare år 2000, var den klar!
Från och med mars 2000 tillverkar jag piP i en version, som "kan allt". Dagens piP kombinerar det låga priset, den goda känsligheten och den goda spridningen vid ultrahöga frekvenser från den ursprungliga piP, med den linjära tonkurvan och den låga distorsionen från föregående generations pi10. Den kan dessutom spela åtskilligt starkare än alla de tidigare vari-anter.
Från och med april 2006 finns även den finare piPs att komplettera programmet. Den skiljer sig inte riktigt lika mycket från piP som pi60s skiljer sig från pi60, men skillnaderna är i ungefär samma riktning – alltså en förfining av prestanda med målet att få högtalaren att klara höga nivåer med ännu större renhet.
Lätt att döma ut utan att ge den en chans
Liksom föregångarna är modellen fortfarande givetvis lätt att döma ut på grund av det lilla formatet, men en lyssning rekom-menderas helhjärtat. Högtalaren presterar mångfaldigt större återgivningskvalitet än de tillsynes modesta tekniska data antyder. De har vid åtminstone tre oberoende lyssningstillfällen bedömts vara en bättre högtalare än konkurrenter med hundrafaldigt (100 ggr!) större prislapp, eller femtiofaldigt om man jämför med färdigpriset på piP. Att man kan köpa piP billigare i monteringssats skall man ju inte klandra konkurrenterna för.
På bara två år tog nya piP över rollen från pi60/pi60s, som Ino Audios populäraste högtalare. Och det kan man kanske förstå – prislappen är ju väldigt gynnsam jämfört med den på pi60, för att inte säga pi60s-prislappen. Det finns ju hur många miljöer som helst där piP passar och dit man vill slippa släpa sina pi60s (eller kanske sina i64s + jättebasmoduler…)
Men hur många par piP behöver man, egentligen?
Få människor äger fler än ett par pi60s, men många har flera par av modellen piP i sin ägo. Själv äger jag fyra par piP/piPs (ett av dem är en specialgjord aktiv version, bara tillverkade i två par).
Jag tycker nog att det är såhär:
Varje normal musiklyssnare behöver ett par pi60s (med eller utan basstöd) samt ett par piP för varje ytterligare förefintligt rum där det bör kunna spelas musik (= i princip alla rum).
Till varje dator man har bör förstås också ingå ett par av den skärmade varianten piPcrt. Helst i en glad färg – för att kom-pensera att datorer är så tråkiga tingestar.
Den mer avancerade lyssnaren kan naturligtvis ha ett mycket större huvudsystem än pi60s, och kanske dessutom både ett speciellt musikrum och ett hemmabiorum. Men minimumkrav bör vara ett par pi60s + så många par piP som man har rum i övrigt.
Glömde jag på jobbet? Där behöver man förstås ett par piP också! (Mina är knallröda.)
Fasegenskaper
Ino Audios piP/piPs (och toppsystemsvarianterna iP/iPs) har till skillnad från pi60-familjens högtalare inte en fullständigt faslinjär överföringsfunktion. Högtalarna är alltså inte exakt vågformsåterskapande. Delningsfiltren är dock konstruerade för maximal faslinjäritet efter de geometriska förutsättningarna. Resultatet är att piP fasvrider väsentligt mycket mindre än hos de flesta kommersiellt tillgängliga högtalare, även många sådana som rubriceras som "faslinjära".
Alla Ino Audios högtalare beskriver nedåt i frekvens en minimumfasfunktion. Men till skillnad från de faslinjära högtalarna i pi60-familjen har Ino piP/piPs & iP/iPs en mot högre frekvenser tilltagande fasvridning. Den är dock understigande +/-90 grader upp till över 4 kHz. Betydligt mindre än många av de högtalare på marknaden som hävdas vara faslinjära.
Utan att påstå att faslinjäritet i sig är en viktig egenskap vill jag påpeka att fasgången är någonting som absolut måste över-ensstämma mellan högtalare som används tillsammans (t ex de tre framhögtalarna i ett hemmabiosystem), om samarbetet skall bli lyckligt. Jag råder därför till viss försiktighet med avseende att använda piP/piPs eller iP/iPs tillsammans med pi60-familjens faslinjära högtalare. Även om de allihopa har tämligen räta fasgångar fungerar det inte alltid.
För fas-samarbetet mellan ambienshögtalarna och piP (eller andra högtalare) gäller däremot att just skillnader i fasgång är i princip utan betydelse, eftersom avståndet till de olika högtalarna ändå kommer att variera. Men det är förstås viktigt att andra egenskaper är noggrant matchade/ihoppassade (främst klang och distorsion vid olika ljudtryck).
Lågstrålande versioner av piP och iP
Den lilla högtalaren piP används ofta som närmonitor i olika professionella sammanhang. Inte sällan då i mer eller mindre närhet till bildmonitorer. För att tillgodose denna applikation finns högtalaren, liksom dess toppsystemsyskon iP, i en magne-tiskt skärmad version piPcrt (cathode ray tube). Det gäller inte piPs dock.
För laboratoriebruk finns dessutom en extremt skärmad variant som ”inte strålar knappt alls”. Vad menar jag med det? Jo, förstås att precis noll strålning inte finns. Det handlar snarare om att räkna dekader strålningsbekämpning, så hur mycket mindre strålar då lab-varianten?
Liknelse (med förenklingsvarning): Om man utgår ifrån den oskärmade piP så är piPcrt ungefär en och en halv dekad (31,6 ggr) bättre strålmässigt. Det betyder att eftersom piP kan placeras ungefär en 45 cm från ett bildrör utan problem kan piPcrt placeras 8 cm från samma rör. Eftersom baffelbredden på piP är ungefär 16 cm kan piPcrt i praktiken placeras dikt mot en monitor eller TV.
Den ultraskärmade laboratorieversionen Ino piP-ulemr är ytterligare drygt två dekader (100 ggr) bättre skärmad (alltså 31,6 * 100 ggr), så den börjar det bli riktigt svårt att mäta utstrålning ifrån. I själva verket strålar den mindre DC-läckfält än den remanenta magnetiseringen hos vilkasomhelst järnobjekt som stått stilla under en tid, till exempel en stekpanna eller ett varmvattenelement.
Elöverkänslighet
Laboratorieversionen Ino piP-ulemr har använts, med framgång, även i elöverkänslighetssammanhang.
Tål man själva jordens magnetfält så tål man troligen även den elektromagnetiska strålningen från denna lilla högtalaren, som faktiskt är betydligt lägre.
Det är dock av vikt att även använda lågstrålande högtalarkablar till dem om man inte skall få en strålning från kablarna som dominerar över den från högtalaren. Jag kan leverera högtalaren med sådana kablar för den som önskar.
Elektroniken som driver högtalarna bör också vara lågstrålande, och/eller placerad tillräckligt långt bort från den känsliga personen, till exempel i ett annat rum, gärna i ett plåtskåp. Då brukar det gå bra. Glädjande nog har jag sett att elöverkänsli-ga som fått möjlighet att lyssna på musik på detta sätt, faktiskt har blivit bättre!
Några ord om den senkomna lyxversionen piP signatur
I takt med att piP erövrade världen (småskaligt förstås!) inte bara som en fantastiskt fin billig lite högtalare, utan dessutom som en högtalare som i blindlyssningsmiljö konkurrerade ut femtiofaldigt (50 ggr!) dyrare riktigt stora golvstående fullregis-terhögtalare, väcktes runt år 2001 tanken på att göra en ”no compromize”-version av piP.
Nu är ju redan den vanliga piP i huvudsak fri från kompromisser, det är ju en synergi-produkt i sann Ino-anda, men vissa delar av den är trots allt utvecklade med känslan för slutkostnaden snurrande lite försiktigt i bakhuvudet. För en eventuell fin-version av högtalaren som finge kosta vad den vill, men fortfarande skulle vara samma lilla trevliga högtalare, började jag titta på vad som kunde göras ännu lite bättre.
Svaret var lättfunnet – det i princip enda som jag kunde jobba vidare med i jakten på värdefulla förbättringar var basele-mentet. Det fanns, hur otroligt det än låter, ingenting jag ville ändra på i några andra delar av konstruktionen.
Tre saker har jag därför sett över:
1. Baselementet har fått ett nytt chassi av lättmetall istället för plast. Det betyder i princip att det kan tillverkas med något högre mekanisk precision, att den färdiga högtalaren tål att hanteras lite ovarsammare utan att elementets chassi riske-rar att spricka vid extrema G-påkänningar. Det betyder också att alla oönskade vågrörelser i chassiet minskar ungefär en faktor 10 ggr. Som en bieffekt ökar faktiskt långtidseffekttåligheten något (kylning via chassit), och dessutom minskar distorsionen en liten smula, vilket jag faktiskt inte väntat mig. Men det visade sig bero på gynnsamma virvelströmmar i det nya chassiet. Förändringen inspirerade till mera arbete med motorsystemet, som ännu inte är riktigt avklarat. Men snart så… Mer om detta under punkt 3.
2. Sen har jag sett över elementets mekanik. Membran/upphängning är justerade för finputsning av prestanda. Jag kunde inte göra några stora förbättringar dock och de små justeringar jag gjorde blev rätt kostsamma, men jag tycker nog att de är värda pengarna. Största vinsten är inte i prestanda dock, utan i konsistenthet. Redan basen i piP tillverkas med mycket hög konsistenthet. Med den nya delarna är skillnaderna mellan olika exemplar inte bara små utan verkligen mik-roskopiska.
3. Sista förändringen är i talspole/motor. Ny talspole renderar något lite större motorstyrka och avsevärt lägre förluster. Utan att offra prestanda med avseende på uppbrytningsbeteendet vid höga frekvenser har jag minskat de mekaniska förlusterna med nästan 40%, vilket i sin tur, eventuellt tillsammans med en liten portjustering gör att systemet förmår gå ned ungefär en Hz lägre i frekvens än vanliga piP. En liten justering i motorsystemets uppbyggnad har ytterligare tryckt ned distorsionen.
I övrigt blir justeringarna av konstruktionen mycket små och inskränker sig i princip till delningsfiltret. Delningsfiltret i piP hanterar dynamiska insignaler upp till lite över 300 W linjärt, men i piPs-version tål det inspänningar motsvarande en ineffekt om långt över tusen watt (vilket är avsevärt mer än resten av högtalaren tål, så delningsfilterkomponenterna kommer aldrig att blir en begränsande faktor).
Detta är allt som skiljer från vanliga piP, utöver de små komponentvärdesjusteringar som behövs för att optimera konstruk-tionen till det nya baselementet då naturligtvis. Man kan diskutera om det var nödvändigt att göra komponenttypsändringarna eller om det räckt att justera alla värden, men skall det vara signatur så skall det! Tänkte jag.
Trots allt små skillnader
Faktum är, att allt som allt är skillnaderna mellan piP och piPs rätt små, mindre än de var mellan pi60 och pi60s (i varje fall innan nya pi60 –06 var klar), trots att även de är tämligen lika varandra. Det enda jag kan anföra till mitt försvar är att det inte gick att förbättra piP mera, och att prisskillnaden dessutom inte heller blev så där jättedramatisk.
Studiomonitorversionen pr10 är baserad på piPs (förr på piP). Den skiljer sig prestandamässigt såtillvida att den är försedd med automatiskt överbelastningsskydd för diskanten. Finish är svartask. Även modellen pr10b finns, som är baserad på piP.
Class only looks like arrogance from below.
