i skrev:Vad var det som sket sig ?
177:an var en 3-huvudsmaskin med helt separata tonhuvuden. Nakamichi och en del andra byggde ihop in- och avspelningshuvudena så de inte var separerade med så stort fysiskt avstånd. Men inte Sony, i den maskinen. Detta ställde naturligtvis krav på kassetterna, att de mekaniskt måste vara stabila och framför lika från ett exemplar till ett annat, och det var dom inte. Vad som då är allra viktigast är att man kan justera azimuten på avspelningshuvudet på ett enkelt sätt så denna kan optimeras för det aktuella bandet. På 177:an gjordes detta genom att man fick vända spelaren upp och ner, ta loss bottenplattan, lossa topplattan, vända på apparaten igen, lyfta topplattan - för att komma åt azimutinställningen! Snacka om ingenjörskonst.
Ännu värre var att apparaten var optimerad för att ge extrema data på en kassett, mätt enligt alla konstens regler men utan att tänka på att det var musik den skulle användas till. Överstyrningsmarginalen i diskanten var lika med noll, allt utom kyrkorgel och körmusik fick en fräsig diskant. Och det rejält. Men problemet med diskanten måste ha legat någon annanstans också för även om jag drog ner nivån kraftigt vid inspelningen så kvarstod en del av fräsigheten, nu kompletterad med bandbrus...
Faktum är att den lilla bärbara Sony VM-6DC var en stabilare maskin och också lät mycket bättre i praktiken. Faktiskt så bra att jag inte ens saknade min Naka 600...
/ B