Hej!
Eftersom en hel del här verkar ha en fablesse för dipoler och kanske inte gillar att man säger negativa saker så ska jag försöka hålla mig borta från generaliseringar om ljudet och bara nämna rent tekniska aspekter!
Fördelar:
- De har ingen låda som kan bråka.
- De har högt direktivitetsindex (d v s de sprider dåligt) och sätter därför inte fart på rummet i sidled.
- Reflexen i framväggen blir väldigt kraftig vilket kan påverka ljudbilden.
Nackdelar:
- De är
väldigt inneffektiva ljudalstrare vid låga frekvenser då ljudet slinker runt hörnen. Man behöver stora membran och/eller stor slaglängd på elementen (det har ju du dock fixat!
)
- Ställer man de nära en vägg så tappar man än mer ljudtryck vid låga frekvenser. Det gör att man gärna sätter dem en bit ut i rummet där de:
- Är lika duktiga som lådhögtalare som står nära väggar att exitera längsgående rumsresonanser.
- Baffeln behöver oftast bli stor och kan lätt bli relativt set vek och resonant (kan man naturligtvis avhjälpa).
- De får ingen hjälp av rummet längst ner utan snarare tvärtom.
- De har en avståndsberoende tonkurva i större utsträckning än en vanlig högtalare (basen försvagas på lite avstånd). Det i kombination med punkten ovan gör inte saken bättre...
- Reflexen i framväggen blir väldigt kraftig vilket kan påverka ljudbilden.
- Alla diffraktoriska effekter blir exakt dubbelt så stora som på en sluten låda med samma baffelyta
Min lista verkar innehålla mest nackdelar
men det innebär inte att man kan få goda resultat med dem ändå. Det är hur man gör den enskilda konstruktionen som avgör ljudet och inte enbart principen som används. Just din tillämpning verkar ju vara så tilltagen att de största nackdelarna verkar vara avklarade!
Hoppas det blir bra också och att du lägger upp bilder på bygget!
