ollemirsch skrev:Jag tror inte att jag kan bidra till att föra diskussionen längre. Det behövs nog antagligen inte heller.
Ett par kommentarer dock:
Jag skrev att diskanten är monterad så att dess plan är "flush" med sfärens yta. Är det här otydligt sagt? Och sen frågade du Ingvar om jag har givit diskanterna en bättre integrering med klotets runda form. Jag kan inte förklara det tydligare.
Ok, jag är med. Orsaken till att jag frågade var den här bilden...

...som förledde att tro att kanske diskantens frontplatta kanske försetts med en utanpåliggande diffraktionsbekämpande yta, formad ungefär som det nedanstående:

Den vänstra illustrerande hur det tydligen är, och den högra illustrerande som jag trodde att det kanske var.
Men det är nog en synvilla som lurade mig i ditt foto, inser jag nu.
ollemirsch skrev:Jag underströk också att de svåra diffraktionsproblemen uppträder i grundtonsområdet, inte i övertonsområdet. Det här belyses ju entydigt av Olson som jag refererat ovan.
Var skriver Olson att diffraktion inte ställer till med problem över 2,5 kHz (eller att man isåfall inte behöver bry sig om det)?
Jag säger inte att det
inte är på det viset (i synnerhet håller jag med, om högtalaren spelar i ett ganska levande rum - ett med hyggligt stora bidrag, eftersom direktljudet då får en mera underordnad betydelse), men jag är lite tveksam till att lancera sådana där tumregelliknande påståenden som att "diffraktionsproblem över 2500 Hz kan man bortse ifrån".
Nu har ju om jag förstått dig rätt inte Rondo haft några sigifikanta sådana problem i produktion, så diskussionen är lite akademisk, men jag är ändå nyfiken på din syn på det hela.
Menar du (som jag uppfattade dig tidigare) verkligen att det är meningslöst att titta på tonkurvan för direktljudet i specifika riktningar över 2500 Hz, det vill säga: Menar du att man bara skall koncentrera sig på energikurvan?
Om vi talar om högtalare använda i praktiskt taget odämpade rum så håller jag med dig, men för bruk i rum där omfattande åtgärder mot "gamla ljud" vidtagits, ja då är jag nog isåfall av en helt annan uppfattning...
Kanske är jag präglad av min egen filosofi, som inbegriper att det faktiskt är en bra idé att bekämpa "gamla ljud" (vissa reflexioner och all efterklang), som i de flesta normala vardagsrum utgör ett alldeles för stort bidrag till upplevelsen.
ollemirsch skrev:Jag frågade också om det kan konstateras att det sfäriska höljet ger en överlägsen ljudbild jämfört med en fyrkantig låda. Ingen i den här tråden tycks vilja/kunna svara entydigt ja.
Det kan ju vara rätt svårt att svara på för dem som inte har hört alla högtalare som finns, eller hur?
ollemirsch skrev:Personligen kommer jag aldrig att glömma de häpna reaktionerna från besökarna på mässor i Chicago och London. Den totalt samstämmiga reaktionen var att Rondo gav en levande tredimensionell ljudbild, helt befriad från det lådljud som trots allt behäftar även påkostade kantiga högtalare.
Menar du att detta kantig-låd utlåtande gäller:
1. Undantagslöst? (Att något annat vore fysikaliskt omöjligt.)
2. I de flesta fall?
3. I de fall du träffat på?
Jag frågar bara för att jag är av uppfattningen att högtalare (även sådana som påminner om varandra kraftigt i formen, eller är helt formidentiska) kan låta på de mest varierande sätt.
Och är det något jag tyckt vara väldigt entydligt så är det att de låter som de mäter (om man bara letar tillräckligt efter förklaringar), inte att de låter som de ser ut.
Vidare menar jag att två "idealiska" högtalare (låt oss för resonemangets skull säga att de är perfekta punktljudkällor spelandes utomhus) som förmås återge en stereoinspelning inte spelar ens i närheten av perfekt.

Stereosystemen kommer nämligen att framträda i tydligast möjliga relief.
Min hållning med avseende "idealisk" är därför vägd mot effekterna av sådana ofrånkomliga bieffekter. Jag ser därför helst högtalare i sitt fullständiga sammanhang. Då är det (kanske) inte självklart (inte alltid i varje fall) att det som en kantig högtalare bidrar med (på grund av sin form) behöver vara något negativt. Det kan rent av vara så, att det kan vara det som behövs för att läka igen stereosystemfelens inverkan.
Sådant sker förstås inte på ren slump för det vore ytterst osannolikt, men; om konstruktören utgått ifrån ett behov av kompenserande egenskaper, och låtit formen styras av det, istället för att utgå ifrån en form, och försöka mildra de oönskade effekterna av den - ja då tror jag att det... hmm, nu skall jag försöka utrycka mig verkligen försiktigt... att det rent filosofiskt är olyckligt att förneka möjligheten att det kan vara något bra!
Kort sagt: Att de flesta kantiga högtalare är dåliga betyder inte (inte ens om alla var det) att kantigheten i sig alltid behöver vara något dåligt.
Det är ju bara dåliga kanter, som är dåliga.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).