Mich skrev:Går det att placera dessa ägg högtalare på framväggen (där man brukar ha dom) eller måste dom sitta på sidoväggarna?
Mich skrev:mapem skrev:Att INO och Bremen kommer fram till liknande koncept är väl inte så märkligt med tanke på de båda respektive upphovsmännens gamla bekantskap med Stig Carlsson. Om jag inte tar fel.
Men det är väl en skillnad. INO har väl inga front/huvudhögtalare enligt denna princip, utan bara surrounder. Eller är det något jag missat?
Kan man använda sidoväggs monterade A2'or som huvudhögtalare (stereo)?
//Michael
Ja det går utmärkt, på sidoväggarna eller på två väggar med 90 grader emellan, eller på en och samma vägg. I synnerhet för härligt vardagsrumsfyllande bakgrundsmusik. "Bakgrund" skall inte missförstås dock.
Jag har gjort flera sådana installationer. Det var de positiva erfarenheterna från dem som fick mig att tänka att konceptet kanske var något för Peter. Hans primärkund är som jag förstått honom ungefär samma som Bang & Olufsens kunder - alltså någon som är beredd att betala för rätt vara, som bryr sig om hur det ser ut, men som inte kommer att göra några akustiska insatser i lyssningsrummet (min fria tolkning). Kort sagt en vanlig människa med höga krav, snarare än en hifi-tönt (som t ex jag, Lindroos, Bamsefar, Grannilsson, Wolfie, Morello... Enligt Morellos definition alltså).
Kan nämna att en av de allra största "aha-upplevelserna" av hur behagligt ett sådant (2*a2 eller 2*a3 + bas) system kan bli, var Johan Lindroos förtjänst. Jag tror att det var på hans 30-årsdag, som firades i ett penthouse i gamla stan, jag tror det var på ett advokatkontor?
Johan hade tagit med bara två stycken a3 och en basmodul, och anläggningen fullkomligt rockade plejset, om man så säger. Musiken kunde avlyssnas varifrån som helst i den tämligen stora och avlånga lokalen, och överallt lät det bra!
De allra första experimenten med det gjorde jag dock redan på 70-talet men en avlägsen för-prototyp till det som skulle bli a3/a2 20 år senare, alltså på 90-talet.
Det har alltid varit min uppfattning att surroundhögtalare bör vara energikurvedimensionerade, eftersom de behöver vara många och kommer att nå lyssnaren från multipla riktningar och dessutom både direkt och via reflexioner. Så gjorde jag dem alltså redan på 70-talet, det vill säga ungefär 10 år innan jag träffat Stig Carlsson.
Sedan började jag leka med konceptet 1996 ordentligt, efter att Ken Kantor sagt åt mig att det var kommersiellt vansinnigt att lancera ett surroundsystem med 6-12 små högtalare (efter att jag sagt att det var så jag menade att det BORDE göras).
Kens dom om "vansinne" räckte för att jag skulle ta beslutet att återgå till att BARA göra just sådana surroundsystem.
(Alltså multipla energikurvestrålare med psykoakustiskt optimerad stålning).
1997 var de klara och jag började experimentera med att använda dem även som framhögtalare på ett lite mer "Carlssonskt sätt", bara på kul. Det passar inte mig personligen (jag vill ha ett mera direktljudsdominerat frontalt ljud) men när jag hör det förstår jag gott varför många gillar det (på samma sätt som jag förstår Carlsson-högtalarnas popuäritet).
Min uppfattning är att människor är olika och att världen definitivt är tillräckligt stor för att det skall finnas plats för många olika musiksignalupppackningsfilosofier. Det ryms definitivt fler än en inom det osäkerhetsområde som stereosystemet som sådant ger.
Vh, iö
- - - - -
PS. Peters högtalare är
mycket snyggare med fronten på.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
). På sidan sextioåtta presenteras en vägghängd högtalarprototyp, enligt reportaget konstruerat av Peter Steindl, som verkar bygga på något slags bredspridande, ortho-akustiskt tänkande. Det nämns även någon slags jämförelse med OA-51, men att denna nya konstruktion ska vara "akustiskt transientkorrekt i rummet".
+ 
