Peter Steindl?

[Martin]

Jag brukar redigera mina inlägg redan innan jag skickar dem (det kanske med samma resonemang som utgångspunkt kan argumenteras vara "förlorad historia" även det?), men ibland så är det något jag inte ser direkt eller med kort eftertanke kunde formulerat bättre. Då ändrar jag det utan att tveka. Jag kan inte se vad det är som är så farligt med det förutom att man kanske fortsätter vara lite slarvig för att man kan ändra. Oftast är det bara några bokstäver som byter plats eller något som läggs till efteråt för att jag inte vill drälla för mycket med antalet inlägg. Om det som är ändrat motsvarar mera det man ville ha sagt är det väl bra om man ändrar?

Om du syftar på forumreglerna att personpåhopp tas bort så är jag personligen inte någon stor anhängare av det, även om jag kan se syftet med det. Det hindrar ju folk från att se dem och reta upp sig och agera hobbymoderatorer, samtidigt som det markerar ribban för vad som inte accepteras. Det 100%-igt fria forumet där allt står kvar är iofs en trevlig tanke som inspirerat grundtanken med faktiskt, men jag tror inte det forumet existerar eller ens fungerar. Jag tror iofs att det är svårt att hitta ett friare forum som samtidigt upplevs hyffsat fritt av så många som möjligt (att inte medlemmar hindrar varandra på något sätt tex att vissa missbrukar sin frihet så pass att för många känner sig begränsade/förbjudna) än faktiskt.se. Men det är en svår balansgång.

[IngOehman]

Ja, visst kan det var en svår balansgång.

Tycker dock att det är svårt att se någon poäng med att låta dåliga
formuleringar, stavfel eller felskrivningar står kvar när man upptäckt
dem. Det är ju vettigare att ändra/rätta till något som beskriver det
man menar.

Sådana här diskussionsforum är ju en resurs för framtiden också,
och jag tycker definitivt att alla borde göra ansträngningar för att
göra sina inlägg så bra de kan bli.

Tycker det är extra konstigt att det är så vanligt med inlägg där
t ex citeringarna blivit helt fel (så att det inte ens går att se vem
som sagt vad) och den som skrivit det ändå låter det där inlägget
stå kvar som det blev utan att rätta det.


Tycker kort sagt att det är förnuftigare att betrakta det som skrivs
med utgångspunkt av informationens värde , än att fokusera på
att varje felaktigt nedslag skall frysas för framtiden, så att det skall
gå att döma och kritisera det som står, och den som skrivit det, i
efterhand.

Vh, iö

- - - - - -

PS. Men det är kanske bara ett utslag av att jag har egna läs- och
skrivsvårigheter, samt därtill ogillar hela tanken på att leta efter
syndabockar och utdela straff. Jag tycker ju att världen faktiskt har
rätt bra resurser för att vara en riktigt trevlig plats, och att vi därför
bör göra vad vi kan för att ta vara på det!

[Johan_Lindroos]

Hej Ingvar!

Först, ursäkta att jag yttrar mig utanför ämnet det brukar jag inte tycka är så bra.

Om det under någons inlägg plöstligt står att det är ett redigerat inlägg, så vet jag inte som läsare VAD som är redigerat, det kan vara vad som helst. Kanske hela innebörden har förändrats? Eller det kan ju vara bara något litet stavfel som inte har någon direkt betydelse. Då tycker jag att det är mycket bättre att man med ett litet tillägg längst ned skriver:

"Edit: _________ (här beskriver man vad man ändrat) "


Med det förfarandet behöver inte läsaren läsa hela inlägget igen och försöka relatera till det han/hon eventuellt mindes ifrån då inlägget lästes innan redigeringen. Förstår du skillnaden, eller så att säga; det som förenklar för läsaren? Jag vill särsklit påpeka att dina inlägg tillhör de som vanligtvis är längre än andras och därför tar längre tid att genomläsa.


Alternativt kan man använda alternativet [s]genomstruken text[/s], för att markera det gamla felaktiga men ändå låta det stå kvar, och på så sätt få läsaren att direkt se var man ändrat.



Mer intressant dock med Peters nya grejor och vad som är på G hos honom nu!


Edit: (Titta nu hittade jag ett stavfel eftersom jag slant på tangentbordet!) st¨r --> står

[Wideglide]

Tror knappast det är stafvel och sär skrivningar som menas i debatten... Många har ju svår och talskrivigheter utan att det behöver betyda att ämnet/åsikten som sådan saknar relevans...
Det som känns konstigt är när trådar ändras, formuleringar försvinner mm.mm för att debatten tagit en viss form... Historieförfalskning? Kanske. Kan man inte stå för det man skrivit är det bättre att inte skriva alls än att senare gå in och förändra...

[mapem]

Alla skribenter ändrar hela tiden, fram till publiceringen. Strindbergs originalmanus är fulla med ändringar som han dels gjorde själv, dels sånt som förläggaren gjorde. När man skriver något som ska tryckas bör man vara mycket noga med att det är bra innan det går till tryck. Det är dyrt och svårt att dra in en hel upplaga om man skrivit något man inte vill stå för. Men jag har varit med om sånt!

Skriver man för nätet är man oftast inte lika noga. Men man kanske borde vara det. Allt går ju att spåra.

Om jag skriver något här så försöker jag se till att det är okej innan jag skickar iväg det. Ser att jag stavat fel eller så efter att jag skickat iväg det eller något annat bagatellartat så kan jag dock ändra omedelbart utan att tala om det.

Däremot har jag aldrig ändrat något inlägg efter en längre tid när många kan ha läst det, och framför allt inte ändrat betydelsen eller budskapet i inlägget. Det är då bättre att erkänna att man hade fel i ett nytt inlägg. Tycker jag.

[IngOehman]

Ja, jag brukar skriva just sådana där "Edit:..." när det känns viktigt
att klargöra vad som är ett tillägg eller ändring, men jag har förtroende
för att var och en kan göra bra bedömningar av hur de vill göra med
den saken.

Som jag skrev nyss - tycker det som stör mest är när helt uppenbart
felaktiga inlägg inte rättas. Kan inte se någon poäng med att det
finns inlägg som inte överensstämmer med vad den som skrivit det
menat står där.


Kan tillägga att en artikel i MoLt (eller någon annan tryckt text) är ett
exempel på när text ju inte kan ändras i efterhand, vilket för med sig
att alla fel, inklusive korrfel och liknande, permanentas för framtiden.

Detsamma gäller även om korrfelen leder till att det som står i artiklar
blir sakfel, av olika slag. Tänker exempelvis på sådana saker som
drabbade många artiklar jag tror det var 1996, då ändringar av olika
skäl gjordes i artiklar utan skribenternas vetskap.

Tycker det hade varit prima om dessa saker hade kunnat korrigeras
i efterhand således att felen försvunnit i hela upplagan, eftersom
värdet av den korrekta informationen är totalt dominernade över
poängen med att det skall gå att se att det stod fel tidigare.

En rättelse i efterhand (numret efter) är inte alls samma sak som att
felen hade kunnat åtgärdats på riktigt i källan - men i den tryckta
världen så står ju tyvärr inte den möjligheten till buds.


(Personligen tycker jag att det är synd när någon raderar saker de
skrivit dock, men det är ju delvis en annan fråga än den om rättelser
och kompletteringar.)


Vh, iö

[Lazyworm]

Grymt inlägg Johan!
Jag håller med dig helt och brukar själv hålla mig till att skriva

Edit: Stavfel
eller
Edit: Särskrivning

som brukar vara de ända två fallen då jag editerar mina inlägg

[IngOehman]

Jag grattulerar dig till din skicklighet att inte skriva fel eller uttrycka
dig oklart, så att en förtydling kan vara på sin plats!


Vh, iö

- - - - -

PS. Handlar inte den här tråden om Peter Steindl?

Om den gör det så vill jag komplettera hans lista med att han är
förstklassig konnessör också! (I det mesta faktiskt.)

Det gör honom till en av de trevligaste personer jag vet att resa
tillsammans med*, för vart man än åker och vad man än gör - så
hamnar man nästan alltid på något ställe man inte ångrar i efter-
hand!


Vh, iö

- - - - -

*Bland annat alltså. Vi har ju haft mycket kul på hemmaplan också.

[Rookie]

PS. Handlar inte den här tråden om Peter Steindl?

Tack, herr Offtopic-mästare för återgången till ämnet! Låt oss nu få veta lite mer om herr Steindls produkter!




Ps. Ta inte illa upp Ingvar, jag är inte SÅ långt från sanningen.

[Naqref]

PS. Handlar inte den här tråden om Peter Steindl?

Jess.

Finns tråd om editeringar på avdelningen för Kommentarer och synpunkter.

Kan ju säga att min korta bekantskap med Peter har insett att man gärna pratar i telefon länge med honom.

[Wideglide]

Det gör honom till en av de trevligaste personer jag vet att resa
tillsammans med*, för vart man än åker och vad man än gör - så
hamnar man nästan alltid på något ställe man inte ångrar i efter-
hand!

Du menar att han en sådan fantastisk verbal förmåga att han kan be dig fara åt h-e på ett sådant sätt att du verkligen ser fram emot och glädjer dig åt resan?

[petersteindl]

Peter Steindl:
Jag blir lite undrande när du jämför forumskribenter med stalinister och nazister, sådana formuleringar brukar ofelbart framkalla kritik, och jag är förvånad att det bara är jag som hittills reagerat!

Paa, Jag är inte förvånad eftersom jag inte jämfört forumskribenter med stalinister och nazister. Var får du ordet "nazister" ifrån? Jag hittar inte det ordet? Jag tror att det är ett ord som du själv har infört.

Ordet "Stalinister" har jag heller aldrig använt.

Den anda som jag beskriver är något helt annat. Denna anda nappade Stalin på. Det betyder att denna anda är mycket äldre än Stalin. I det Bibliska tidsperspektivet fanns denna anda före Cain och då fanns vare sig Stalin eller stalinister. Men Stalin stod inför ett val och nappade på denna anda. D v s han gjorde en sak i någons anda.

Så småningom skall jag försöka förklara vad denna anda är och avslöja denna anda om inte du hinner göra det själv förstås. Du är ju en levande, fri och tänkande individ med en stark integritet eftersom du vågar ställa frågor.

Stalinister är sådana som nappar på Stalins anda och det är en helt annan anda än den jag försöker beskriva.

Om Stalin använder pengar som betalningsmedel, är då alla andra som också använder pengar som betalningsmedel Stalinister?

Svaret är nej!

Ty pengarna härrör också från en annan anda som också fanns långt före det att Stalin levde.

Jag vet inte hur jag bäst skall förklara. Förstår du vad jag menar?

Denna anda som jag tidigare beskrev tänker vissa saker där bl a historieförfalskning ingår i dess tänkande. (Behövs det verkligen sägas att stavfel knappast ingår i ämnet historieförfalskning.) Denna anda står inte för något gott och det vet alla med sig inombords. Då man befinner sig i ett läge i livet där "the easy Way out" är att följa denna anda så kan man välja att antingen följa eller välja att avstå att följa.

Valet är fritt.

Det är ett personligt val. Om man inte känner sig säker så kan man använda sig av benchmarking d v s jämföra med vad andra som är goda eller onda har gjort vid liknande val eller vad de goda personerna skulle ha valt i samma situation. I och för sig kan man aldrig veta vad de skulle ha valt men det är en fingervisning. Jag vill också påpeka att ”goda eller onda” är enbart enligt ens egen värdering. Du värderar själv och gör ditt val därefter.

Summa summarum blir att de ord som du i ditt inlägg har lagt i min mun inte stämmer överens med de ord som jag använt och med de orden som du lagt i min mun så blir historiebeskrivningen en helt annan d v s ämnet, Peter Steindl blir till en helt annan människa än vad jag känner att jag är.

Jag vet vad jag menar. Om du nu vet vad jag menar så förstår du också mitt ordval.

Jag kommer att fortsätta min resa mot Peter Steindl! (utropstecken) Det är en lång resa med mycket roligt, med många tankar och med både ris och ros.

MvH
PS

[petersteindl]

Fortsättningen från story Peter Steindl?

… Vi gick in och kom in i matsalen. Vi tog ett bord nära dörren och satte oss ned. Vi kände oss som små möss och ville helst vara osynliga. Ögonen skannade för att snabbt se om han var där. Där borta längre ner, mitt i matsalen satt han; Civilingenjör Stig Carlsson, livs levande och omgiven av sina lärjungar och beundrare. Kroppsspråket var tydligt; med yviga armrörelser. Stig var en estradens dominant; en riktig demonestradör. Vem som stod i centrum rådde det inga tvivel om. Banne mig om inte Ingemar Ohlsson också var där (elev och labbassistent till Stig och numer Akustiker och gällande kassör i SSC). Gå in på http://www.audiolab.se/references.htm så får ni se en imponerande referenslista.

Det var i alla fall en extremt långhårig typ runt bordet . Det var tider det. Strax före intresset för Carlssonhögtalare var min kompis och jag intresserade av Altec Lansing ”Voice of the Theatre”. Vi ringde Elfa men dom hade förstås inga lyssningsexemplar men dom sa att det låg en studio vid Gärdet som hade ett par. Jag skulle snacka med Ingemar. Som sagt, jag ringde dit och vi var välkomna att lyssna. Vi åkte dit och en fullständigt virrig och superstressad person tog emot oss. Han skulle fixa ljudet till Gärdesfestivalen. Han hade hår nästan ända ner till knäna men han var väldigt vänlig och förpassade oss till högtalarna och spelade nåt. Man kände sig lite malplacerad. Sen var det ju Gärdesfestivalerna med musik. Fläsket brinner, Gud i brallan, Samla mammas manna, Södra Bergens m fl samt massor av ”brännbart” förstås. Den långhårige fixade allt ljud därframme på scen. Han var inte svår att känna igen. Oj då, nu blev det mycket Ingemar.

Tillbaks till restaurangen: Nå, vågar vi gå fram och hälsa? Jag var 17 eller 18 år och hade inget på krog att göra och definitivt inga pengar till att äta lyxig krogmat för. Vare sig min kompis eller jag vågade gå fram, men vi fick en skymt av den store mästaren Stig Carlsson. Det ni! Hans like fanns inte. Vi var överlyckliga. Nu kunde vi med tillfredställelse åka hem till min kompis och lyssna på hans OA 5or. Jag tror inte vi beställde något innan vi sakta smög oss ut. Detta var första gången jag såg Stig men mer skulle det bli.

Det kommer att bli en del SC i mina inlägg eftersom han influerat mig inom ljudåtergivning och vi umgicks sedermera så ofta som det överhuvudtaget kunde vara möjligt. Det var ett ömsesidigt givande och tagande. Jag menar, Stig valde ju själv vem han umgicks med.

Stig Carlsson: Mentor, lärare, trätobroder men framför allt vän. Jaa, vi rök ihop ibland så det gnistrade men vi samsades alltid därefter. Det gör man då man har respekt för varann och då man inte trampar in på varandras integritet. Jag återkommer i detta ämne också. Betydelsen i ordet ”integritet” behöver nog friskas upp lite.

Bakgrund

1972 köpte jag mina första Carlssonhögtalare, OA6 typ1. Historien började dock tidigare.

Jag gick i Eklidens Skola (Nacka Läroverk) mellan 1969 och 1972. En dag 1972 hördes det mystiska toner från aulan. Jag visste sedan tidigare att det var brukligt att göra inspelningar i Nacka Aula. Nu pågick det en inspelning av extremt fängslande musik som jag tidigare aldrig hört, men jag tordes inte gå in i aulan utan jag lyssnade och väntade utanför entrédörrarna tills det blev tyst.

Försiktigt öppnade jag dörren och tittade in. Det var helt tomt, inte en själ, bara instrumenten var på podiet. Var är alla? Stämningen var mystisk fast mer behaglig än då jag satt och skrev skrivningar där inne. Trevande gick jag fram till notställen. På noterna stod det. Bela Bartok; Musik för Stränginstrument, celesta och slagverk.

Men, var är alla musiker?

Strax hördes samma toner kommandes från trappan till källaren under aulan. Som hypnotiserad av klangerna var man ju tvungen att smyga sig ner. Väl nere såg jag musiker, dirigent och inspelningsteknikern lyssna på mastern genom ett par OA6 typ1. Jag tyckte det lät fantastiskt, men jag tordes bara stå kvar i dörren och försiktigt smygtitta in runt hörnet. Med åren vet jag att det var Semmy Lazaroff som var inspelningstekniker. Dirigent var Carl-Rune Larsson. Stycket spelades in för Cullbergbaletten. Förutom inspelningstekniker var Semmy framförallt violinist i Stockholmsfilharmonin.

Mina första Carlssonhögtalare

I källaren på gamla Östermalms radio kunde jag sedermera jämföra Sonab OA6 typ1 med Quad ESL (elektrostathögtalare) vilket var spiken i kistan för alla andra högtalare utom Carlssons.
Det var bara att sälja moppen, märklintåget och serietidningsamlingen. Sen köpte jag ett par begagnade OA 6 typ1 och en Dynaco PAS 3x (rörbestyckad förförstärkare).

Bertil Alving, masterband

Bertil bodde tvärs över gatan och gick i klassen över, både i högstadiet och på gymnasiet. Mitt första intryck av Bertil var då han i skolan visade och talade om en ”manick” som han byggt och fick pris för i Unga Forskare. Bertil gick i nian och jag gick i åttonde klass. Bertil utstrålade kunskap och pondus. Vi hade ett gemensamt starkt intresse av musik och ljudåtergivning vilket sammanförde oss till att bli vänner. Bertil gjorde fantastiska inspelningar, men jag hade bättre högtalare än Bertil. Han hade popboxarna som de kallades (om jag inte minns fel) så det blev en del gemensam lyssning nere hos mig.

På skivmärket Proprius spelade Håkan Sjögren in legendariska skivor såsom bl a ”En Skiva” och ”En Skiva till”. Redan då fantiserade och skojade Bertil och jag om hur det skulle vara om Bertil i stället för Håkan spelade in för Proprius. Märkligt hur det kan bli; historien talar sitt tydliga språk. Bertil och jag har inte behovet att redigera eller sudda ut historien som vissa andra tycks ha.

1972 började jag mina studier på KTH och jag tror det var då som Bertil livnärde sig på att bygga och intonera orglar.

LTS, på den tiden det begav sig och lite operaminnen

Under tidigt 70-tal gick jag med i LTS och bildade Operagruppen inom LTS. Vi lyssnade på Opera. Behövs det sägas att vi inte var särskilt många i gruppen, men det var en tjej med; vår stolthet. Det var nog mest Wagner på tapeten men även Rickard Strauss fick vara med på ett hörn. Vi köade 29 timmar från tidig morgon för att köpa biljetter till Birgit Nilsson, vem annars? Vi kom dit i ottan dagen före biljettkontoret öppnade och letade efter Maria. Det var kallt som f-n. Var är hon? Oron spred sig. Är hon sjuk? Jag var nummer 5 i kön och min kompis Eje kom strax före mig som nummer 4, dom andra LTS-arna kom senare. T o m den rara gumman Maria som var Birgits absolut trogna beundrare och som rest runt i världen för att gå på Birgits konserter och alltid hade som målsättning att vara nummer 1 i kön för det var alltid Maria som delade ut kölapparna och organiserade köandet. Hon kom efter mig. Hon var naturligtvis jättebesviken över att för första gången inte vara först. Jag erbjöd henne att byta köplats med mig men hon ville ha sin rättmätiga köplats, dock organiserade hon köandet med kölappar på gängse sätt där hon själv fick kölapp nummer 6 och nu fick hon hjälp av andra att organisera köandet. Hon såg trots allt nöjd ut med att få hjälp.

En av oss LTS-are hade nyinköpta skor. Det skall man inte ha då man ska köa för La Nilsson. Efter 29 timmar fick vi bära hem honom. Tristan och Isolde och Elektra var föreställningarna med Berit Lindholm som Chrysothemis i Elektra och Helge Brilioth som Tristan. Att en kvinnoröst kunde låta starkt det var jag nog medveten om men att en röst kunde överrösta en hel orkester i operan Elektra så till den milda grad att orkestern i fff inte ens kunde med öronen förnimmas det hade jag ingen aning om. Hela orkestern blev till en samling statister. Jag förstår Sten Broman då han berättade om Birgits premiär på Parisoperan. Ingen artist har mig veterligen någonsin fått kritikerovationer i Paris på sin premiär. Men kritikergubbarna med hakan på golvet stod upp och skakade i bänkraderna då Birgit sjöng slutvinjetten. Jag förstår dem. Jag har själv varit i publiken på en premiär i Paris. Det var stråkkvartett, modern musik. Lite konstig musik tyckte jag själv men ack så svårspelad. Det var fullsatt hus, nåväl det spelades i en kyrka i St Germain-des-Prez. Efter konserten skulle jag applådera som brukligt i Sverige. Men då samtliga i publiken reste sig upp och buade och skrek och hytte med nävarna och lynchstämning vibrerade i luften så var det liksom inte politiskt korrekt att applådera. Tonsättaren som var där fick raskt fly ut bakvägen. Sen var det dags för musikerna att ta emot deras beskärda del av publiktyckandet och nu applåderades det så taket höll på att lyfta och blombuketterna flög fram mot musikerna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är inte lätt att ha premiär i Paris. Jag förstår Stravinskij på sin premiär av Våroffer i Paris. Jag var ofta i Paris på 70-talet och naturligtvis också på Parisoperan. Eldfågeln och Petrushka var mina favoriter, speciellt då Rudolf Nurejev dansade Petrushka. Han kunde flyga. Där var det ingen som buade.

Nåväl, mina OA 6or släpades runt till några LTS möten. Vid ett möte gjordes ett blindtest på pickuper som Jan Bladh och Eje Hultén organiserade (ja Ingvar, redan då gjorde vi blindtest). Vi fick fylla i protokoll med frågor och beskrivningar över vad vi hörde. Sedan samlades formulären in och behandlades enligt statistikens normer. Resultaten minns jag inte.

Vid ett annat tillfälle gjordes en beryktad jämförelsetest med ”fasriktiga” Supreme högtalare från firma Blomenco (konstruktör var Åke Blom). Åke ville definitivt att just jag skulle ta med ”de gamla mossiga OA6orna” så att han kunde spela sk-n ur dessa. Det blev inte riktigt...

Fortsättning följer

Undertecknad
Peter Steindl

Uppdaterat till nuvarande url till audiolab

[Max_Headroom]

Fantastiskt inlägg, ett sant nöje att läsa . Nivån på faktiskt.se har just höjts ytterligre!

[Haakan_W]

Fantastiskt inlägg, ett sant nöje att läsa . Nivån på faktiskt.se har just höjts ytterligre!

onekligen!

[Wideglide]

Känns lika spännande som Julkalendern när man var liten, svårt att hålla sig till nästa avsnitt... Fantastiskt kul läsning! Mer!!!

[mapem]

Underbart! Mer!

(Jag var många gångerpå Rendez-vous, men såg ingen Carlsson. Gärdesfesterna minns jag också. Rökigt var det.)

[Almen]

Mycket intressant läsning!

[Kaffekoppen]

Man kanske skulle ha en operagrupp inom LTS om det medför att man får in kvinnliga medlemmar

[paa]

[...]
Den anda som jag beskriver är något helt annat. Denna anda nappade Stalin på. Det betyder att denna anda är mycket äldre än Stalin. I det Bibliska tidsperspektivet fanns denna anda före Cain och då fanns vare sig Stalin eller stalinister. Men Stalin stod inför ett val och nappade på denna anda. D v s han gjorde en sak i någons anda.

Så småningom skall jag försöka förklara vad denna anda är
[...]

Om du vill fortsätta att diskutera i rikning mot kunskapens frukt och lögnens fader så är det nog bättre att starta en ny tråd i forumdelen för övriga diskussioner, men jag har ingen förhoppning om att den diskussionen kommer särskilt långt innan den blir avbruten pga brott mot forumreglerna, så jag lutar mig tillbaka och väntar på vad du har att säga vidare i din berättelse här så länge.

[petersteindl]

Hej paa

Jag har aldrig haft för avsikt att diskutera lögnens fader just på denna tråd eftersom denna tråd handlar om Peter Steindl. Lögnens fader göre sig inget besvär. Här har han inget att hämta Loppet är kört för honom på denna tråd. Men det hindrar inte att det finns andra trådar eller forum.

Men jag är glad att du och jag på denna punkt är helt on track.

Dessutom vet jag att det innebär ett synnerligen besvärligt övertidsarbete för Nagref att sålla allt som har med religion att göra.
Mitt tillvägagångssätt är att förenkla d v s inte att göra livet surt för andra. Och jag väljer observation och först därefter kommunikation, debatt och kunskapshöjning som medel mot vägen till förståelse.

MvH
PS

[grannilsson]

Mycket trevlig läsning !

Glömmer aldrig när jag lyssnade till ett par klassiska högtalare på
Ljudbutiken 1985 eller 1986, Snell type C (urmodellen med sluttande front topp), ett minne som jag aldrig glömmer.

Ekonomin tillät inte en investering då, men fick senare chansen att köpa dem (så här såg de ut)
Man får tacka för att du gjorde det möjligt att köpa dem i Sverige ,då det begav sig, (ursäkta off topic det är ju dig tråden handlar om)
ser fram emot mer läsning

Vh Göran Nilsson

[jom8993]

Oj,
måste bara skriva lite när jag ser bild på Snell type C.
Var hemma hos Erik Andersson och lyssnade på hans senaste 2A3 skapelse som spelade musik och högtalaren var en Snell type C,
vilken glädje och nerv det var i musiken!

Det var för övrigt genom Erik (Audion) Andersson som jag fick höra om "ägget" första gången och året var 2005 dvs före Hifi musik skrev om dessa högtalare.

Så jag ser mycket fram emot att snart äntligen få lyssna på denna högtalare.

lycka till Peter!

[petersteindl]

I'm back.

Det blev inte riktigt… som Åke hade tänkt sig. Inför publik blev det stort blamage för Blomenco högtalarna. Åke var inte helt nöjd med händelseförloppet. Blomencos marknadsföring var lite speciell. Jag minns att Jon Idestam-Almqvist som drev hifi-butiken IDEA på södermalm vid ett tillfälle läste högt ur en av Blomencos annonser. Det var nånting med tomater.
Förstår ni? Inte jag heller.
Men Åke har ju också gått ur tiden och kan inte opponera sig. Må han vila i frid som mången stor mästare.

Oj förresten, jag glömde ju hälsa: Hello there, music lovers, welcome to a handpicked selection of sweet and swingy music for your listening pleasure. Har ni redan lyckats lista ut mitt favoritradioprogram? – Det handlar om minnen. Klingan är ett annat favoritprogram fast i nutid.

Sen i onsdags var jag i Milanos norra omnejd och förhandlade med milanesiska företagare. Där var det sen i onsdags noll procent moln. Det betyder soligt, väldigt vackert och ”varmt” på dagen men stjärnklart och extremt kallt efter solnedgång. Man fick bunkra upp med tillhörande måltidsdryck efter middagarna för att hålla värmen. Goda middagar, är något som det inte är ont om i Italien om man kan sniffa sig till dom rätta plejsen. Jag återkommer senare i ärendet milanesiska företagare och fortsätter istället berättelsen om minnen från gamla fornstora tider från den tiden det begav sig.

Mina andra Carlssonhögtalare

1975 på våren jämförde jag mina OA 6 typ1 med de nyss utkomna OA 116. OA 6 typ2 var aldrig aktuella för mig. För mig framstod de alltid som en kompromiss. Min kompis Eje Hulténs par var dessutom ofta trasiga p.g.a. instabilitet i elektronikdelen. Av någon outgrundlig anledning kändes det dock alltid som om Stig själv var medveten om att OA 6 typ 1 hade klangliga fördelar mot sin efterföljare även om de inte kunde spela lika högt. Så här i efterhand kan jag faktiskt inte komma på någon i Stigs inre krets som hade OA 6 typ 2, typ 1 var modellen som gällde. Möjligen Semmy vars masterband krävde dynamik och effekt.

Jag lånade dessa OA 116 av Sonab om jag inte missminner mig men det kan faktiskt även ha varit via Wilhelm Lilliehöök. Dessa OA 116 fick också rejält på tafsen, vilket jag meddelade Stig eftersom han var väldigt nyfiken på vad jag skulle tycka. Stig svarade med självsäker ton: Håll ut, det kommer snart helt nya OA 116 och då kan du ju prova igen. Redan efter någon månad kom denna betydande omkonstruktion av OA 116. Diskanterna hade bytts ut till de helt nya med lägre resonansfrekvens och det var ändringar i delningsfiltret. Efter ett nytt lyssningstest blev tiden mogen att införskaffa dessa nya OA 116.

Billigast på stan var Wilhelm Lilliehöök. Från sin lägenhet på Hantverkargatan krängde han Carlssonhögtalare på löpande band. Sedan den dagen umgicks vi ofta; vilket vi fortfarande även gör idag trots att Wille bor i Florida och pumpar olja ur sina källor i Kentucky. För det mesta var det ros men ibland vart det ris.

Under sommaren 1975 gifte jag mig i Paris med en fransyska och vi flyttade ihop till en lägenhet i Sollentuna. Under en tid ägde jag både OA 116 och OA 6-orna.

Jag minns särskilt en gång då Bertil var över med sin fina tongenerator. Det blev starka och låga djupbastoner ända in på morgonkvisten. Då Bertil skulle åka hem följde jag med ut till parkeringen. Då såg vi att samtliga grannars fönster runtomkring min lägenhet hade lamporna tända, men ingen annan. Grannarna försökte nog lokalisera ljudet men ingen klagade så jag förmodar att de inte visste vad det var. De kunde ju i alla fall uppenbarligen inte somna. Vi var så inne i våra djupbastoner så vi hade ingen aning om vare sig tid eller rum eller att det kunde störa andra.

Första mötet hemma hos Stig

1976, efter otaliga telefonsamtal under flera år med Civilingenjör Stig Carlsson, tyckte jag det var dags att invitera mig själv och Bertil till Stig. Moroten var Bertis masterband som Stig väldigt gärna ville lyssna på. Bertil är mer försynt och taktfull medans jag snarast är burdus och tränger mig på för att snabbt och effektivt kunna uppnå resultat. Jag ringde Stig och inviterade både mig och Bertil och Stig svarade: Ja.

Detta var både mitt och Bertils första besök hemma hos Stig. Vi blev varmt välkomnade och förpassades till det stora lyssningsrummet på bottenvåningen. Sen försvann Stig direkt upp på övervåningen. Vi fattade ingenting. Det tog 20-30 minuter innan Stig kom tillbaks. Vi är fortfarande som frågetecken och undrar vad Stig gjorde dom där minutrarna? Nåväl, det blev lyssning, både på LP-skivor och på Bertils masterband. Stig hade ett fantastiskt sätt att behandla sin tonarm och pickup på. Att de inte föll i bitar var rena miraklet. Vi fullkomligt led då tonarmen rycktes in och ur sin klyka.

Stig hade också sitt roliga smajl – Det beryktade Carlssonska flinet som gjorde skäl för sina millisekunder. Varken Bertil eller jag förstod vad Stig egentligen menade med sin grimas. Det kom en del kommentarer från Stig. Jag tror Bertil nyss hade spelat in Cantate Domino. Mariæ Wiegenlied blev nästan som en chock för Stig. ”Hur kunde en ynka och simpel ’ickecivilingenjör’ åstadkomma något sådant förträffligt?” Stig uttryckte sig aldrig direkt på detta sätt, men på nåt sätt gick budskapet tydligt fram ändå. På den tiden var det noga med titlar. Var man inte Civ. Ing. så låg man i lä. Vad Bertil och jag tyckte strax efter vårt första möte med Stig hör inte hemma i denna text.

Stig Carlsson: Mentor, lärare

Efter detta konstiga första möte med Stig blev jag dock i stort sett stammis på Torkel Knutssonsgatan 15. Det blev alltid första morgontåget eller morgonbussen hem efter ett otal mätningar och lyssningar, släpandes på förstärkare och andra prylar men jag var även behjälplig vid möten mellan Stig och Sonabs utlandsdistributörer. Stig ville gärna att jag var med vid dessa möten. Kanske Stig visste med sig att han inte var en bra säljare? Kanske Stig behövde nån lärjunge runt omkring sig vid sina möten? Hans gamla adepter var ju ur boet. Jag minns då Sonabs Sydafrikanska distributör Heinz flög upp ända från Johannesburg och var alldeles förtvivlad då Sonab lades ner.
I all stundens sorg över detta blev det i alla fall en oförglömlig middag på Östergök fisk. Havets läckerheter stod på menyn. Jag ville ha en förrätt men kyparen smålog och försäkrade; förrätt behövs inte. Jag minns då kyparen kom in med första tallriken. Det låg hummer och havskräftor och allehanda skaldjur och fisk i sådan mängd att vi alla tänkte att det här orkar vi aldrig äta upp. Kyparen bad oss vänta lite, sedan kom han in med tre likadana tallrikar till; det var nämligen en mastodonttallrik åt oss var; en fullständig grotesk syn. Dom fick knappt plats på bordet. Då vi började äta gick det bara inte att sluta eftersom det utan konkurrens var det godaste vi nånsin kalasat på. Nästan allt gick åt. Vi hade jätteroligt och under några jättemysiga timmar existerade det inga bekymmer.
Strax därefter kom Sonabs distributör Norman Olson över från USA i samma ärende som också slutade med mat fast på annan lyxkrog. Det nya franska minimalistiska köket gjorde nu sitt intrång och tur var väl det annars hade vi spruckit. Både Heinz och Norman önskade att vi skulle organisera fram fortsatt leverans av Sonabhögtalarna. I denna veva var det en del turer runt Sonab och dess nedläggning av högtalartillverkningen.
Sedermera blev jag även vän med Hans Wagner som var VD för Sonab. Andra välbekanta ur det gamla Sonabgänget var Classe Wanning som drog till Brasilien, Nils Mårtensson som drog till Paris och London, Leo Lars-Erik Ohlsson, Loppan Lars-Olov Persson och naturligtvis Lars Lallerstedt som designade Sonabs produkter och naturligtvis Stig Carlssons högtalare.

Förresten, visste ni att Sonabs ”svarta” elektronik som Lars Lallerstedt designade blev senaste skriket i London. De var de första moderna svarta elektronikprodukterna och hamnade snabbt på Londons mest fashionabla innediskotek som det hippaste och mest ultramoderna man överhuvudtaget kunde ha. Lars L blev mäkta förvånad men också stolt. Vem skulle inte bli det?

Lite förhistoria om ägghögtalarna

Lars Lallerstedt skulle egentligen ha designat mina högtalare år 1999-2000 om det inte vore så att Lars L vid dåvarande tidpunkt var Professor i Industridesign samt Rektor på Konstfack och därmed inte fick ta nya uppdrag men Lars rekommenderade No Picnic som bestod av hans tidigare elever och som idag tillhör Sveriges ledande industridesigners. Just det, käre läsare, Ägghögtalarna fanns som skiss från min sida redan 1999-2000. Då såg de inte ut som ägg men vinklarna för högtalarelementen var satta. Jag återkommer utförligare i ärendet.

Tillbaks till Stig Carlsson

Oops, nu är det dags för en paus eftersom ni troligtvis inte orkar läsa mer. Fortsättning följer angående uträtandet av frågetecknet i ämnet Peter Steindl? Om ni nu står ut med mitt skrivande.

Undertecknat
Peter Steindl

[Wideglide]

Står ut? Det är ju hur spännande som helst!!!

[Haakan_W]

ja en sak måste man ju erkänna....du är duktig på att skriva så man finner läsningen intressant!

[mapem]

Mycket spännande och kul läsning! Och en krog till som jag ofta var på, Östergöks fisk. Deras fisksoppa, aaah! Men inte såg jag nånsin Stig C där heller.

[subsand]

Jätteskoj läsning.

[landa]

Jag orkar läsa en hel del mer...

[petersteindl]

Hej mapem

Stig var inte så ofta på Östergök fisk men det tillhörde definitivt en av hans favoritkrogar och definitivt min också.

Både Stigs och min favoriträtt på Östergök fisk var deras Hälleflundra med kokt färsk potatis, råriven färsk pepparot och skirat smör samt med en liten dillkvist och citronklyfta. Passande vin var Chablis d v s torr, smakrik men inte dominerande.

Havets läckerheter kostade minst det dubbla mot allt annat och var snarast till för en helkväll där någon eller något skulle firas.

Jag kan tänka mig att en och annan börjar bli hungrig

Väl mött
PS