Fortsättningen från story Peter Steindl?
… Vi gick in och kom in i matsalen. Vi tog ett bord nära dörren och satte oss ned. Vi kände oss som små möss och ville helst vara osynliga. Ögonen skannade för att snabbt se om han var där. Där borta längre ner, mitt i matsalen satt han; Civilingenjör Stig Carlsson, livs levande och omgiven av sina lärjungar och beundrare. Kroppsspråket var tydligt; med yviga armrörelser. Stig var en estradens dominant; en riktig demonestradör. Vem som stod i centrum rådde det inga tvivel om. Banne mig om inte Ingemar Ohlsson också var där (elev och labbassistent till Stig och numer Akustiker och gällande kassör i SSC). Gå in på
http://www.audiolab.se/references.htm så får ni se en imponerande referenslista.
Det var i alla fall en extremt långhårig typ runt bordet

. Det var tider det. Strax före intresset för Carlssonhögtalare var min kompis och jag intresserade av Altec Lansing ”Voice of the Theatre”. Vi ringde Elfa men dom hade förstås inga lyssningsexemplar men dom sa att det låg en studio vid Gärdet som hade ett par. Jag skulle snacka med Ingemar. Som sagt, jag ringde dit och vi var välkomna att lyssna. Vi åkte dit och en fullständigt virrig och superstressad person tog emot oss. Han skulle fixa ljudet till Gärdesfestivalen. Han hade hår nästan ända ner till knäna

men han var väldigt vänlig och förpassade oss till högtalarna och spelade nåt. Man kände sig lite malplacerad. Sen var det ju Gärdesfestivalerna med musik. Fläsket brinner, Gud i brallan, Samla mammas manna, Södra Bergens m fl samt massor av ”brännbart” förstås. Den långhårige fixade allt ljud därframme på scen. Han var inte svår att känna igen. Oj då, nu blev det mycket Ingemar.
Tillbaks till restaurangen: Nå, vågar vi gå fram och hälsa? Jag var 17 eller 18 år och hade inget på krog att göra och definitivt inga pengar till att äta lyxig krogmat för. Vare sig min kompis eller jag vågade gå fram, men vi fick en skymt av den store mästaren Stig Carlsson. Det ni! Hans like fanns inte. Vi var överlyckliga. Nu kunde vi med tillfredställelse åka hem till min kompis och lyssna på hans OA 5or. Jag tror inte vi beställde något innan vi sakta smög oss ut. Detta var första gången jag såg Stig men mer skulle det bli.
Det kommer att bli en del SC i mina inlägg eftersom han influerat mig inom ljudåtergivning och vi umgicks sedermera så ofta som det överhuvudtaget kunde vara möjligt. Det var ett ömsesidigt givande och tagande. Jag menar, Stig valde ju själv vem han umgicks med.
Stig Carlsson: Mentor, lärare, trätobroder men framför allt vän. Jaa, vi rök ihop ibland så det gnistrade men vi samsades alltid därefter. Det gör man då man har respekt för varann och då man inte trampar in på varandras integritet. Jag återkommer i detta ämne också. Betydelsen i ordet ”integritet” behöver nog friskas upp lite.
Bakgrund
1972 köpte jag mina första Carlssonhögtalare, OA6 typ1. Historien började dock tidigare.
Jag gick i Eklidens Skola (Nacka Läroverk) mellan 1969 och 1972. En dag 1972 hördes det mystiska toner från aulan. Jag visste sedan tidigare att det var brukligt att göra inspelningar i Nacka Aula. Nu pågick det en inspelning av extremt fängslande musik som jag tidigare aldrig hört, men jag tordes inte gå in i aulan utan jag lyssnade och väntade utanför entrédörrarna tills det blev tyst.
Försiktigt öppnade jag dörren och tittade in. Det var helt tomt, inte en själ, bara instrumenten var på podiet. Var är alla? Stämningen var mystisk fast mer behaglig än då jag satt och skrev skrivningar där inne. Trevande gick jag fram till notställen. På noterna stod det. Bela Bartok; Musik för Stränginstrument, celesta och slagverk.
Men, var är alla musiker?
Strax hördes samma toner kommandes från trappan till källaren under aulan. Som hypnotiserad av klangerna var man ju tvungen att smyga sig ner. Väl nere såg jag musiker, dirigent och inspelningsteknikern lyssna på mastern genom ett par OA6 typ1. Jag tyckte det lät fantastiskt, men jag tordes bara stå kvar i dörren och försiktigt smygtitta in runt hörnet. Med åren vet jag att det var Semmy Lazaroff som var inspelningstekniker. Dirigent var Carl-Rune Larsson. Stycket spelades in för Cullbergbaletten. Förutom inspelningstekniker var Semmy framförallt violinist i Stockholmsfilharmonin.
Mina första Carlssonhögtalare
I källaren på gamla Östermalms radio kunde jag sedermera jämföra Sonab OA6 typ1 med Quad ESL (elektrostathögtalare) vilket var spiken i kistan för alla andra högtalare utom Carlssons.
Det var bara att sälja moppen, märklintåget och serietidningsamlingen. Sen köpte jag ett par begagnade OA 6 typ1 och en Dynaco PAS 3x (rörbestyckad förförstärkare).
Bertil Alving, masterband
Bertil bodde tvärs över gatan och gick i klassen över, både i högstadiet och på gymnasiet. Mitt första intryck av Bertil var då han i skolan visade och talade om en ”manick” som han byggt och fick pris för i Unga Forskare. Bertil gick i nian och jag gick i åttonde klass. Bertil utstrålade kunskap och pondus. Vi hade ett gemensamt starkt intresse av musik och ljudåtergivning vilket sammanförde oss till att bli vänner. Bertil gjorde fantastiska inspelningar, men jag hade bättre högtalare än Bertil. Han hade popboxarna som de kallades (om jag inte minns fel) så det blev en del gemensam lyssning nere hos mig.
På skivmärket Proprius spelade Håkan Sjögren in legendariska skivor såsom bl a ”En Skiva” och ”En Skiva till”. Redan då fantiserade och skojade Bertil och jag om hur det skulle vara om Bertil i stället för Håkan spelade in för Proprius. Märkligt hur det kan bli; historien talar sitt tydliga språk. Bertil och jag har inte behovet att redigera eller sudda ut historien som vissa andra tycks ha.
1972 började jag mina studier på KTH och jag tror det var då som Bertil livnärde sig på att bygga och intonera orglar.
LTS, på den tiden det begav sig och lite operaminnen
Under tidigt 70-tal gick jag med i LTS och bildade Operagruppen inom LTS. Vi lyssnade på Opera. Behövs det sägas att vi inte var särskilt många i gruppen, men det var en tjej med; vår stolthet. Det var nog mest Wagner på tapeten men även Rickard Strauss fick vara med på ett hörn. Vi köade 29 timmar från tidig morgon för att köpa biljetter till Birgit Nilsson, vem annars? Vi kom dit i ottan dagen före biljettkontoret öppnade och letade efter Maria. Det var kallt som f-n. Var är hon? Oron spred sig. Är hon sjuk? Jag var nummer 5 i kön och min kompis Eje kom strax före mig som nummer 4, dom andra LTS-arna kom senare. T o m den rara gumman Maria som var Birgits absolut trogna beundrare och som rest runt i världen för att gå på Birgits konserter och alltid hade som målsättning att vara nummer 1 i kön för det var alltid Maria som delade ut kölapparna och organiserade köandet. Hon kom efter mig. Hon var naturligtvis jättebesviken över att för första gången inte vara först. Jag erbjöd henne att byta köplats med mig men hon ville ha sin rättmätiga köplats, dock organiserade hon köandet med kölappar på gängse sätt där hon själv fick kölapp nummer 6 och nu fick hon hjälp av andra att organisera köandet. Hon såg trots allt nöjd ut med att få hjälp.
En av oss LTS-are hade nyinköpta skor. Det skall man inte ha då man ska köa för La Nilsson. Efter 29 timmar fick vi bära hem honom. Tristan och Isolde och Elektra var föreställningarna med Berit Lindholm som Chrysothemis i Elektra och Helge Brilioth som Tristan. Att en kvinnoröst kunde låta starkt det var jag nog medveten om men att en röst kunde överrösta en hel orkester i operan Elektra så till den milda grad att orkestern i fff inte ens kunde med öronen förnimmas det hade jag ingen aning om. Hela orkestern blev till en samling statister. Jag förstår Sten Broman då han berättade om Birgits premiär på Parisoperan. Ingen artist har mig veterligen någonsin fått kritikerovationer i Paris på sin premiär. Men kritikergubbarna med hakan på golvet stod upp och skakade i bänkraderna då Birgit sjöng slutvinjetten. Jag förstår dem. Jag har själv varit i publiken på en premiär i Paris. Det var stråkkvartett, modern musik. Lite konstig musik tyckte jag själv men ack så svårspelad. Det var fullsatt hus, nåväl det spelades i en kyrka i St Germain-des-Prez. Efter konserten skulle jag applådera som brukligt i Sverige. Men då samtliga i publiken reste sig upp och buade och skrek och hytte med nävarna och lynchstämning vibrerade i luften så var det liksom inte politiskt korrekt att applådera. Tonsättaren som var där fick raskt fly ut bakvägen. Sen var det dags för musikerna att ta emot deras beskärda del av publiktyckandet och nu applåderades det så taket höll på att lyfta och blombuketterna flög fram mot musikerna. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det är inte lätt att ha premiär i Paris. Jag förstår Stravinskij på sin premiär av Våroffer i Paris. Jag var ofta i Paris på 70-talet och naturligtvis också på Parisoperan. Eldfågeln och Petrushka var mina favoriter, speciellt då Rudolf Nurejev dansade Petrushka. Han kunde flyga. Där var det ingen som buade.
Nåväl, mina OA 6or släpades runt till några LTS möten. Vid ett möte gjordes ett blindtest på pickuper som Jan Bladh och Eje Hultén organiserade (ja Ingvar, redan då gjorde vi blindtest). Vi fick fylla i protokoll med frågor och beskrivningar över vad vi hörde. Sedan samlades formulären in och behandlades enligt statistikens normer. Resultaten minns jag inte.
Vid ett annat tillfälle gjordes en beryktad jämförelsetest med ”fasriktiga” Supreme högtalare från firma Blomenco (konstruktör var Åke Blom). Åke ville definitivt att just jag skulle ta med ”de gamla mossiga OA6orna” så att han kunde spela sk-n ur dessa. Det blev inte riktigt...
Fortsättning följer
Undertecknad
Peter Steindl
Uppdaterat till nuvarande url till audiolab