Klassiskt i elektronikutbildningen så börjar man att titta på en lågnivåförstärkare med en BC107 eller motsvarande 100 mA trissa. Kopplar man fel så noterar man knappast att något gick sönder utan det "funkar bara inte", och man är tvungen att testa med intrument som gör det svårt att "väcka intresset" hos många elever.
Början till denna krets är en "open collektor" -krets, där eleverna får lära sig att styra effekten genom "värmeelementet" (eller lampa, fläkt eller vad man nu vill styra), först som enkel Till/Från.
Sedan PWM-styr vi effekten och hela tiden konstaterar vi att all effekt hamnar i lasten, transistorn behöver inte monteras på någon kylare, transistorn är alltid helt strypt eller helt bottnad.
Skulle någon koppla fel så överlever trissan det mesta då den är tämligen "robust".
Efter detta så bygger vi "förstärkaren" genom att helt enkelt balansera bias så att transistorn är mitt i aktivt område. Det är då väldigt tydligt att helt plötsligt blir "allt" väldigt varmt, och begreppet "förlusteffekt" är lätt att förstå. Med att addera två kopplingskondingar (in och ut) och en högtalare så kopplar eleverna sin mp3-telefon till förstärkaren och det LÅTER.
Hade vi byggt en lågnivåförstärkare så hade vi inte kunnat känna förlusteffekten, vi hade fått lita på instrument för att bekräfta att förstärkaren funkar, vi hade kunnat lyssna med lurar, men det kan vi göra direkt med en mp3-spelare, så det är inget "kul".
Med denna labb så får man en känsla för begrepp som: effektförstärkare, förlusteffekt, verkningsgrad och det ger komponentkännedom. Blir man intresserad så hämtar man genast lite instrument och räknar ut förstärkning etc.
Men att ha denna som "hifi" varför det?
Jag ser flera fördelar, man lär sig att förstå vad som menas med aktivt element. man får en intressant känsla för hur svårt det är att höra viss distorsion, vilket ger oss en lite bättre känsla för hur vi skall tolka siffror.
Jag har använt samma koppling i kurser på högskolan och där får studenterna bestämma distorsion vid olika frekvenser och effekter, bestämma graden av strömåterkoppling i ledningar etc. och dessutom räkna en hel del på termiska effekter.
Men det som alla säger är att "så bra det låter", samtidigt som de erkänner att de aldrigt skulle testat förstärkaren om de bara läst databladet.
Så då tänkte jag "hur bra kan det bli?", och skulle jag kunna ha denna koppling som förstärkare hemma?
Jag ändrade bara kopplingskondensatorerna till att använda "bra" kondensatorer, dvs elektrolyter // med polyprop. i sjunkande dekadsteg.
Jag jämnade ut impedansen för generatorn genom en serieresistor på ingången.
Men som Svante påpekar så det som inte visas är kondensatorbatteriet i nätaggregatet, kondensatorbatteriet är stort som en läskback och skall man köpa ett så kostar det många tusenlappar, men med viss degradering av transientåtergivning i basen så funkar det med en batteriladdare som spänningsmatning om du bara har 20 000 uF eller mer.
Eller så gör man som en av mina elever som blev så intresserad att han plockade ur batterierna ur föräldrarnas bilar och spelade hela kvällen, problemet var att han inte hade en batteriladdare när det behövdes ...
Så vad blev resultatet? Med kopplingen så är man beroende av att högtalarnas last inte är för "extrem", men efter att ha lyssnat under två veckor så konstaterar jag att visst kan jag tänka mig att bara ha denna förstärkare.
Men som allt så finns det ett pris ... om jag vill undvika att justera bias när förstärkaren värmer upp så kan jag låta den stå på, men energikostnaden blir då 3000 - 5000 kr/år beroende på hur du justerar bias, men elvärmen låter bra.
Se kopplingen som ett sätt att väcka intresset för elektronik, men också som ett "debattinlägg" för hur enkelt det kan vara ...
