Hörru grabben, det är nåra som knackar på dörrn. Hallå, var f-n är du? Var tog han vägen den där j-a Steindl?
Is he in heaven or is he in hell? That damned illusive Steindl. Hört den förut?
Ja där eru ju. Folk börjar bli otåliga. Det verkar som om dom vill veta lite mer om Vegas.
Va, nalkas det gratis Champagne

Jasså, då fortsätter vi väl. Champagne e bäst då ren är kall, torr o … vad tror ni? Sagt på WC eller var det av WC?
Vi befinner oss in the middle of nowhere. Lustigt ord förresten, ska re va no-where eller now-here?
Gökur, gökur, gökur, jaha nu ere mobilen igen, Ingvar Öhman här, tjena, jo jag sitter i bilen o e på väg från LA. (Det kan faktiskt va så att Ingvars jänkarmobil hade en vanlig ringsignal men jag har gökuret inpräntat oavsett signal)
"Ja, vi är snart framme. Det tar väl ungefär 3 timmar totalt o köra till Vegas så vi bör vara framme om en timme. Hur långt har ni kommit med rummet? Är allt på plats? Va, om jag har CDs med mig, har ni slarvat bort CD-skivorna igen? Ni fick ju förut? Det här är ju andra uppsättningen som jag har fixat åt er. Nä, jag har inga med mig. Ni skulle ju ha allt med er. Har inte Lars? Ja, ja jag kommer sen. Jag ringer då vi närmar oss. Vi syns på rummet, klick."
"Åhh, inga demo-skivor, suck, va görom me alla skivor? Jahajufixat två gånger åt dom.

Nåväl det får väl gå. Va roligt deskabli att äntligen komma till Vegas.

"
Du Ingvar, öh…, jag tror det tar längre tid å åka till Vegas än 3 timmar

. Jag har för mig att det är 45 mil mellan LA och Vegas och att det tar 4 till 5 timmar totalt.
"Jaha, ja, ja, vi får se när vi kommer fram."
Så småningom passerar vi sista bergspasset och ser Nevada breda ut sig framför oss. Ett fantastiskt solsken tittar in mellan molnen och lyser upp en liten del av bergväggen.

Det ser ut som en solstråle tagen ur Sagan om ringen. Senare lyser solen upp molnen underifrån så färgerna blir hisnande vackra mot ökenlandskapet.

Ingvar o Peter njuter av tillvaron

, speciellt nu då soppatanken e fylld så vi vet att vi inte behöver tanka, känns tryggt.
Ingvar, där framme, vare inte där vi stannade till förra gången då vi var på väg från Vegas för å kolla på utsikten o kaktusarna. Jo, jag känner igen det, ska jag stanna på motorvägen så kan vi gå över motorvägen å kolla på utsikten igen. Stanna på motorvägen?

Näe, kör, skulle inte du fixa ljudet?

Jovisstja, vi kör till hotellet, underförstått, till GURU-rummet.
Naturligtvis kom vi lyckligt fram fast enonhalvtimme senare än Ingvar först trodde

. Känslan var i alla fall häftig som vanligt då man kommer till Vegas. Vegas är inte som andra städer, Vegas är på nått sätt förväntningarnas o roligheternas stad med massor av häftiga mojänger. Ja, jag kallar hotellen o alla shower för mojänger.
Vi kommer fram till Alexis Park hotel, fast jag tror det heter resort hotel, och parkerar bilen strax utanför. Vi hittar snabbt fram till rummet men dörren är låst. Det lyser inifrån genom fönstret. Grejerna syns o vi knackar på, knacka, knacka, men ingen där

. Vad gör vi nu? Äh, vi går till Schöffens andra rum vid huvudentrén där Schoffen (På Jänkiska uttalas ö som nån slags gurglande o) ställer ut Tommy Jenvings Supra kablar. Lars kommer, ”Hi I’m Lars”. ”High I’m Peter” o allt löser sig då Lars e där o springer runt. Nu ere så att Lars aldrig springer, Lars går inte heller. Nä, Lars sitter inte i rullstol, men han, på nått sätt, tar väldigt små steg fram i sin väldigt karakteristiska gångstil som om han snarast trippar fram på nåt vis och alla vi andra småspringer hack i häl efter honom för att överhuvudtaget hänga med. Jag har långa ben så jag får marschera i rask takt

Även fast det verkar va ett totalt inferno så synes Lars kolugn.

Läget är under totalkontroll med Lars. Alla är på plats. Nu kommer vi till rummet o lyssnar lite. Hmmm,

justeringar behöver göras säjer Ingvar. På mässor och speciellt i Las Vegas så har man ju hela natten på sig.
Jag vill också passa på att säga att jag för första gången mötte Tommy Jenving och vi språkade. På ljudbutiken tiden köpte vi ju kablar från Tommy men av nån anledning träffades vi aldrig. En oerhört hyvens prick. Det var faktiskt en mycket trevlig bekantskap och även hans hustru. Tommy är en man med många strängar på sin lyra.
Alla var välkomna

av Lars, the head of Sjofn HiFi, att käka middag inne i Down Town på ett plejs nära vårt hotell d v s Golden Nugget, där Ingvar o jag skulle bo. Dagen efter vare bokat på ett annat hak som är känt för sina Classic ol’ American Steaks beläget på 21 våningen tror jag det var och med sjuhelvetiskt bra utsikt

över stan och haket skulle vara känt för hyfsat krubb. Det var mer än hyfsat kanjatalaom

. Den där Lars kunde sina saker. Jag vill passa på att säja att jag kanske blandar ihop dagarna lite grann, för det var en jädrans massa udda middagar med massor med spring hit o dit. Man kanske skulle börja med att föra dagbok
Det kändes inte så där jättefräscht utan min garderob

som ”Ärfrans” inte hade fått fram ännu, men man fick köpa några kalsingar o strumpor varannan dag på hotellets lilla men’s wear shop. Kalle Klein fanns i sortimentet o dom eju ok.
Nämnas bör också att min kamera låg i väskan

så för min del blev det inga fotografier från Vegas

men det verkar ju andra ha gjort väl så bra enligt länken ovan. Tack Johan R. Ohm.
Ärfrans fick inte fram min väska under hela veckan

. Varje morron mellan ungefär 10:30 – 11:45 satt man i telefon o vänta på att dom skulle svara på Ärfrans baggagecenter i Florida som är enda Ärfrans kontor i USA för lost bags.
Ärfrans är rena skämtet skulle jag vilja påstå, dom hade inte ens fått in väskan i datorsystemet på en hel vecka. Ingen har alltså knappat in väskan i datorn på en hel vecka?

Den har bara stått nånstans.
Det komiska i rehela är att dom vid varje gång sa ”we apologise” i luren. Då jag kontrade med att jag gärna ville ha väskan eller nån form av besked istället för nån schemalagd apologise och att jag vill ha kompensation sarom nåt i stil med: ”Compensation your ass, we have apologised and thats fucken enough”. Ja Ärfrans sa inte uttryckligen så med just dom orden men dom broderade meningen o menade i princip det som jag nyss skrev. Vadå, ”vi-har-ju-ursäktat-oss-o-eftersom-vi-ursäktat-oss-så-har-vi-rätt-att-bete-oss-hur-fan-som-helst” verkar va Ärfrans motto. Va fint, en ursäkt är tydligen tillräckligt för att kunna bete sig hur fan som helst. Tja, dom ejunte precis ensamma om det synsättet angående ursäkter.
Ingvar hade inte anmält sig in advance till CES. Ingvar är inte den mest planerande typen.

Vi försökte hitta plejset där man kan anmäla sig. Personligen anmäler jag mig alltid långt in advance oavsett om jag sedan åker över pölen eller ej.
Ingvar har sitt presslegg så han kan få sånt däringa specialpassport för att entranca CES. (Fy f-n vicken dj-a svengelskstavningstavning.) Jaska klaga hor redicherarn.
Efter det att vi överlagt om det är superbra att pröjsa 120, eller vare 200, dollar för vanligt ”patrask” passport eller noll spänn för vipjournalistpassport så kom vi five minutes to fucken late to att få presspass.
Vem vill pröjsa minst 120 dollar för ett ynka patraskpassport? Vi letade å letade å alla sa olika saker

om hur man skulle komma till the Presscenter. När vi äntligen kom fram femöversju pm stod det Closed

. Stängt var the message på presscentrum.

Devabateologgainimorrnbitti sa typen som satt på stolen o försökte å se förstående ut fast han sare på engelska förståss. Vicket helvete, javissteju att de skulle va lång kö på presscentrum i morrn bitti. Men thats life. Debaågillaläget liksom, typ.
Efter middan vare till å slagga, åtminstone för mig å mitt eländiga virus. Ingvar fick fixa ljudet åt Gurusarna till morrnkvisten.
Följande dag, efter mitt dagliga meningslösa telefonsamtal till Ärfrans, åkte vi till mässan. Frukostarna på Golden Nugget är kända för sin höga standard. Åtminstone maten o juicen, men ”kaffet”. Kaffet ja, näe, det var väl inte up-to-standard, åtminstone inte enligt Ingvars smaklökar

. Jag tyckte själv att jag druckit bättre ”kaffe” i mina dar

men de va vad som bjöds. Efter att kocken fixat omeletten i realtid där mitt framför näsan på oss med allehanda ingredienser som man själv valt ut så gick vi o satte oss mumsade frukost. Mätt o belåten blev man förrutom Ingvar som hatade kaffet.

.
Nu åkte vi in till mässan

. Det var bilar överallt. Köra, köra, köra, runt, runt, runt. Var f-n ska vi parkera?

Kör in till höger där framme så kanske vi hittar nån plats. Sagt o gjort, vi hittade en fantastiskt jättefin parkeringsplats

alldeles nära Convention Centre dit vi skulle för å kolla plattteve. Allt annat än highendhifi alltså. Vi parkade framför den däringa långtradarn och gick in i mässhallarna. Undrar varför den där parkeringsplatsen var ledig?
Det var klart intressant att vara med Ingvar eftersom han hade en sån där pressbadge

, the VIP passport to all events. Dörrarna va öppna liksom

. Då re vanliga packet fick stå i kö halva dan

för å komma in på jippon så fick Ingvar å ja expressvippinträde överallt.

Vi köade i max 5 minuter. Vi blev direktinslussade på Pioneers lilla demo av deras oändlighetssvärtaplatttvapparater a la plasma. Där satt vi, på bästa plats längst fram å flukta på en av mässans sensation. TV-mockapär med oändlig kontrast. Garanterat inte ens en ynka fjuttig foton som lämnar TVn vid svart bild. Dom släckte ner ljuset å IÖ o ja blundade för å vänja ögonen liksom. Sen körde dom igång showen o det var ju bra bild från apparajterna men superapparajten var ännu inte nån bild på så den såg man inte. Sen händer det. Superapparajten gick igång

med en liten ring som visades i mitten av skärmen å vare sig TV eller skärm kunde överhuvudtaget skönjas med ögonen. Det var bara själva föremålet i mitten på skärmen som man såg. Ganska häftigt, minst sagt. Alla andra TV apparater var gråa eller gråblåa där det skulle va kolsvart. Sen visade dom 9 mm tjocka (smala) TV apparater med superbra bild fast inte me oändlig svärta. Good enough. Pioneer sa att infiniteblackteves kunde komma senare. Ingen visste nåt exakt om framtida apparater som de redan nu visade. Allt var hysh-hysh. De e ba te å vänta.
Sen gick vi å kolla Sharp å Samsung. De va ingen tvekan om att Samsung hittat forme(l)n.
Klart intressanta skärmar, 65 till 100 tum ungefär, inte oändlig svärta men väldigt bra. Istället var färgerna chockerande bra och 4k apparajterna var som ett öppet fönster mot verkligheten. Runt Samsung fick man tränga sig fram. Det var bystat med folk.
Pioneer, Sharp o Samsung å Panasonic låg nära varann och där var folket som sagt. Man kunde knappt röra sig. LG var ok, Philips var sisådär. Sen gick man tvärsöver hela mässhallen till SONY för o kolla vad dom kunde erbjuda i TV-väg. Det var i jämförelse folktomt å avslaget så IÖ o jag stack tillbaks. På vägen fanns Toshiba center. Mer folk än på SONY men inget egentligt intressant. HD-DVD vem f-n bryr sig? IÖ bryr sig i och för sig men I couldn’t care less. Jag är en BlueRayare vad nu d e för nått.
Spelet verkar vara vunnet av Blue Ray. Hela den dan gick åt till å spana in the future inom bild. Bilden var minst sagt high end. Enligt mitt tycke har High End sound allt sackat efter High End picture som närmast är patetiskt i jämförelse. Så har det aldrig varit tidigare.
Det är lite grann av uppånervända världen då Samsungs bild är helt överlägset Krell eller Wilson speakers ljud. Enligt mitt tycke vill säga.
Mig veterligen har aldrig de ”stora i mässhallarna haft både dyrare o bättre prylar än hajendljudfirmorna på specialisthotellen.
Krimskrams för 99 dollar har nu bytts ut mot TV för 50 - 200 tusen dollar på the Convention Centre. Specialist Audio är nästan billigt i jämförelse. Det är som vädret utanför här hemma d v s upponervända världen. Mina syrener knoppar i första veckan av februari??? (Det var då jag började skriva detta.) Helt tokigt men ack så intressant. Det fanns dock en liten nackdel med Ingvars press badge. Det var svårt att slita sig från alla invitations och allt bullshit talk. Ingvar försökte värja sig så gott han kunde.
Nu har vi kommit igenom dag ett på CES mässan så nu vare ba te å hämta bilen så vi gick mot vår lilla fiffiga parkering

. Men var fan är den?

Varente här vi parkerade?

Var e långtradarn förresten?

Hmm, här e en liten skylt på stolpen som vi inte såg o som gömde sig bakom långtradarn som fanns där då vi parkerade. Vad står det på den?
“Welcome to CES. It’s Toe away time.

Have fun but don’t park here. You won’t find your car because we have it

bla, bla, bla”.

Jag tror dom hette nåt på Instant ToeAway eller nåt sånt där. Vilket dj-a namn. Ingvar, ta fram hagelbössan

. Va, haru inte den med dig? Nähe.
Jaha de va ju ba te å ringa tåövejfirman för besked. Efter ett tag stod det klart att bilen mycket riktigt befann sig på ett skrotupplag i de skumma norra förorterna på nån obskyr liten ortsadress som ingen kände till.

Bring lots’a money var svaret då vi ringde. Ok, vi blev skjutsade av GURU-folket till hotellet på vägen dit så jag hoppade av och kunde byta om medans Ingvar fick skjuts till tåövejbilplejset. Så småningom efter mycket om o men fick Ingvar ut bilen

å kom sedan förbi hotellet. 200 dollar kostade kalaset.
Vi tjackade i alla fall biljetter till Cirque du Soleil föreställningen ”O” på Bellagio. Bellagio e ett litet fattimannshotell i Vegas

(åtminstone om man blir bjuden så har man råd o va fattig)
Skämt åsido, Bellagio tillhör grädden på moset av många lyxhotell i Vegas. Den där bruden bakom disken på hotell Bellaggio va ju bara för mycke. Grabbarna kunde inte slita sig. Jag satt å väntade vid sidan om liksom. Skarom köpa hela biljettkontoret? Hon e från Ryssland gissade Stefan. Näe jag tror hon e från Azerbadjan eller vad det nu heter sa Ingvar. Ha, man fick ju gå fram för att kolla läget, kolla in, kolla in, nä, jag tror hon är Ukrainska sa jag. Hon snackade bara i telefon hela tiden så vi gick nånstans men då vi kom tillbaks gick IÖ och Stefan fram o snackade. Sen kom Ingvar. Du hade rätt Peter, hon är från Ukraina. Jag har ju själv varit i Ukraina och även i Ryssland. Det är en liten nyansskillnad som jag inte riktigt kan förklara. I vilket fall som helst, det var klart fantastiskt å se denna show. Jag har tidigare sett ”Mystére” och ”Delirium” av Cirque du Soleil. Allt vad dom gör är mycket bra eller exceptionellt bra.
Nästa år blir det deras föreställning ”Ka” i MGM Grand som står på tapeten för min del. Jag vill nog också se Blue Man Group så har man betat av det också.
Nästa dag gick jag runt på the Venetian för å kolla in Specialist Audio och Home Theatre. Ingvar var på Gurusarnas rum. Man får leta sig fram och efter ett tag hittade jag hissarna i the Venetian Tower som efter det sedvanliga köandet tog mig upp till våning 35. Utställare fanns på plan 35, 34, 30 och 29. Jag betade mig så sakta neråt. Jag föredrar att gå nerför istället för uppför.
Där fanns det en del att beskåda. Efter att ha varit i branschen i +30år så träffar man på en och annan som man är bekant med. Även nåra gamla bekanta reviewers från kända utrikesblaskor träffar man också på, Ken Kessler t ex som var inne hos Vitus Audio och språkade med Andy Singer. Ni vet, han som äger Sound by Singer i New York. Jag känner Andy sedan den tiden jag importerade Snell högtalarna eftersom Andy då var en US retailer av Snell o jag var där o hälsade på ibland.
På Frankfurtmässan år 2001, eller var det 2002, ställde jag ut tillsammans med Vitus Audio och Robert Grubstad och Donald North. Då hjälpte jag ett rörförstärkarbolag som då hette Past Audio. Idag heter de River Audio. Det var tider det.
Nåväl det verkar som äggen är eftertraktade överallt. Jag visade lite bilder som jag hade med mig. Det är inte bara i Sverige som man väntar på ägghögtalarna. Jag fick ingångsorder från Hong Kong och Kina och från ytterligare intresserad distributör från Tyskland. Det innebär 1 container per land d v s 240 par/marknad. Det vill till att man får fram dom där äggen.
Jag gick runt för att lyssna på lite grejer å för att skaffa intryck. Med tanke på Kista mässan kan jag berätta att Pioneer/TAD lådorna lät bättre på CES och troligtvis eftersom rummet var bättre på CES. Jörgen på Ultimate Sound gjorde ett bra jobb i Kista. Kringutrustningen kanske spelade nån roll men det är svårt att säga. På CES spelade man på Ayre slutsteg och med Bel Canto CD-drivverk och D/A. Jag fick en känsla att dom däringa Bel Canto är hyfsade och speciellt för pengarna. Jag får väl snart veta, vid tillfälle får man kanske prova dom hemma.
Sound Lab Statement elektrostaterna som var stackade parvis i 4 stycken par lät i o f sig bra även om det inte är min typ av ljud. Varje par var 3 meter hög o 2,5 meter bred så dom passar inte in i mitt vardagsrum

Basen var bäst vilket inte är brukligt med elektrostathögtalare men med totalt 30 kvadratmeter högtalare så bör det väl kunna bli lite dojja.
Jag hade CDn ”LÅTAR” med mig och de som demade i Sound Labs rum var själva inspelningstekniker. Efter ett tag började dom svettas lite. Vad menar den där Swedish guy med att komma hit med inspelningar som spelar skjortan av våra egna.
Dom blev till slut faktiskt imponerade och började fumla efter penna å papper för att skriva ner CDns namn o nummer. Publiken i rummet applåderade spontant och jublade över ljudet o ville höra mer. Jo, även nyckelharpa gick hem i USA. I det rummet blev man till slut poppis.
Nu tänkte jag runda av men det kommer så småningom mer om ni fortfarande orkar med mer.
Väl mött
Peter Steindl