Chris_Lymme skrev:Max_Headroom skrev:Chris_Lymme skrev:Det vore ju roligt om det fanns en enkel fix så att alla LTS-are kunde "laga" sina F/E-korrekta CD-spelare. I smyg, förstås, så att inte IÖ får reda på det.
Finns att köpa rör-buffer-stegatt koppla in mellan t.ex.CD och förstärkare. Ger lite trevlig 2a tonsdist bl.a.
Har testat Musical Fidelitys buffertsteg men tyckte inte att det gav så mycket, egentligen. Ljudet blev lite mer glättigt och lättlyssnat men saknade karaktär.
En fråga som kan vara intressant är om det är enklare att bygga en icke färgande CD-spelare än en CD-spelare som färgar på ett visst, behagligt sätt.
Öhman kanske har lite upplysningar om det?
Det där är ju en psykologisk fråga faktiskt.
"Icke färgande" är en väldigt tydligt definierad egenskap, medan en som "färgar på ett visst sätt" är en som har egenskaper som man får förmoda måste bedömas helt subjektivt.
(Det går inte att undersöka med någon metod påminnade om F/E-lyssning, att färgningen verkligen är på det där vissa viset, med mindre än genom att jämföra med en annan, som färgar precis rätt.)
Så jag tror det är rimligt att förmoda att den som gör en CD-spelare som färgar på ett "visst behagligt vis" kommer att vara mera tolerant för små avvikelser runt de där "behagliga egenskaperna".
Men oräknat detta är det nog inte svårare att optimera apparategenskaperna till "ingen färgning" än att få en apparat att låta på ett visst vis, med samma hyperprecision.
Däremot finns det ju en specialsvårighet om målet är "ingen färgning", och det är att man har även systemegenskaperna att handskas med. CD-systemet som sådant har ett S/N-förhållande som är en hörbar degradering jämfört med verkligheten, och det kommer man inte runt hur bra CD-spelare man än gör.
Men hur stort problem det är kan man diskutera. Jag skulle gärna ha sett att det givits 24 eller i varje fall 20 bitars upplösning.
Men - trådskaparens fråga,
hur gör man för att få ljudet mera mjukt och öronvänligt?, skulle jag vilja kommentera på ett helt annat sätt än någon gjort hittills i tråden. Min respons blir en fråga tillbaka:
Om konsekvensen av förefintliga inspelningar spelade genom en rimligt transparent kedja är att människor tycker att det inte låter tillräckligt bra -
varför skall just CD-spelaren utnämnas till problemet, och få uppdraget att åstadkomma en mjuk och öronvänlig färgning?
CD-spelaren är ju inte skyldigare till problemet än någon annan del av kedjan.
Eller med andra ord: Jag får för mig att trådfrågan på något sätt lyckats väva in en antydning om att CD-spelarna är problemet, och att de därför behöver (borde) tillhandahålla medicinen, men det ifrågasätter jag å det bestämdaste!
I varje fall om man talar om CD-spelare som apparater som skulle representera en massa systemproblem. Visst finns en viss oundviklig brusnivå som inte går att bli av med, men bortsett från det är CD-systemet vädigt styvmoderligt behandlat, och de fel och fulheter som människor lider av när de spelar CD är varken CD-spelarnas fel (apparatfel) eller CD-systemets fel (systemfel). Det är nästan alltid andra saker som är problemet!
Det kanske kan verka vara ett vågat påstående, men det är min uppfattning efter att ha ägnat en himla massa tid åt att kartlägga vad det finns för orskaer till de icke-optimala ljudupplevelser som klingar i hemmen.
Kort sagt: Synpunkter som
"Chris Lymme och Bill 50x är t.ex. inte så förtjusta i ljudet" tycker jag är lite olyckliga, eftersom de sementerar missuppfattningen att det skulle vara CD-systemets egenskaper som sådana, eller apparat-tillkortakommanden som varit problemet.
Synpunkten:
"Peter Stendl påstår i en annan tråd att mediet misslyckats att övertyga konsumenterna om att det är ett välljudande sådant", har liknande tendens, det låter det vara underförstått att mediet har något med brist på välljud att göra.
Jag vet att han underförstår motsatsen, alltså att mediet INTE bär skulden. Men det citerade kan få någon att tro att en kritik mot mediet skall underförstås.
Missförstå mig inte - jag påstår inte att CD-spelare är varken perfekta eller identiska med varandra, bara att de fel som en normal lyssnare tycker sig höra där hemma vid spelning av CD (när fel upplevs), nästan undantagslöst domineras av andra problem än de som har med CD-spelaren eller CD-systemet att göra.
Att då söka lösningen på det STORA problemet endera genom att nittpicka med kretslösningar* eller att försöka hitta en metod att "färga snyggt", är båda irrfärder.
När CD låter illa beror det pratiskt taget alltid på något av följande fall:
1. Programmaterialet låter just så illa.
2. Programmaterialet låter egentligen bättre (vilket hördes på de äldre vinylutgåvorna) men är för utgiving på CD söndermastrat så att det låter så illa.
3. Ens egna anläggning ställer till med ljudkvalitetsproblem både på grund av egen distorsion (gäller hela anläggningen) och på grund av att den inte adresserar stereosystemfelen och motverkar dem (gäller främst högtalarna).
4. Rummet man spelar i adderar förfulande ljud i sådan utsträckning att det inte låter kul att lyssna på inspelningarna man spelar på CD.
Egenskaperna som beskrivs i punkt 4 och punkt 3 bör man ta hand om på platsen (rum + högtalare), men de i punkt 2 och 1 kan tas om han om i princip var som helst i kedjan. Vi kan inte gå tillbaka om fixa dem där det hade vart bäst att göra det, så vi får nöja oss med att kompensera dem, och dår är min uppfattning denna:
Det vilktiga är inte
var denna kompensation (som får ljudet att låta mjukt och behagligt) ligger någonstans i kedjan, utan det viktiga är att det är en kompensation som är
borkopplingsbar. Kompensation av fel som bara finns ibland, vill man ju bara ha inkopplad ibland. Det är i varje fall min uppfattning.
Min uppfattning är att det logiska är att lägga sådana funktioner någonstans antingen i kontroll/förförstärkaren (/förstärkaren/receivern, om man inte har delarna uppdelade) eller i dess närhet. Att den skall sitta i just CD-spelaren verkar bara konstigt, tycker jag.
Kompensation av sönderkomprimering låter sig inte göras med några rimliga medel. Men - ofta kan man ta hand om vissa av de mest illa ljudande konsekvenserna av kompressionen - de klangliga.
Kompression leder ofta till att registret runt 3,5 kHz
(som från levande musik aldrig blir starkare i förhållande till grundtonerna än vad man upplever vara behagligt, eftersom fula ljud som finns live, med tiden som domare, har valts bort 
) blir "igenfyllt"
(en kompressor lyfter ju hänsynslöst och utan urskillning, och lyfts något mer än något annat, så är det just det som var tillbakahållet från början 
), och det blir olidligt att lyssna på programmaterialet på högre ljudstyrka än mycket svagt. Denna klangliga bieffekt av kompressionen kan motverkas med ett anti-filter för detta register.
I övrigt är många inspelningar behäftade med en massa obehagliga klangfel (inte sällan beroende på brister i monitorlyssningar med eller utan att vara i kombination med typiska fel som hamnar på inspelningar på grund av valda utrustningar, främst mikrofoner), och även dessa klangfel går ju med fördel att kompensera.
Jag skrev för 18 år sedan en artikel om grunden till många av de vanligaste "oavsiktliga" klangfelen på inspelningar. I artikeln fanns även ett förslag till hur de skulle kunna kompenseras. Anti-filtret hette Noolom.
Om det finns intresse av det och någon är intresserad av att sätta sådana i produktion (färdiga eller i byggsats) i modern reviderad variant, till självkostnadspris, så bjuder jag med glädje på själva konstruktionen. Gör man den batteridriven blir det en mycket enkel konstruktion (kretskortet kan göras 4 * 6 cm stort). Den kan alltså byggas på ett litet kretskort där det även finns knappkontakter för två 9V-batterier och där både RCA-kontakter och omkopplare sitter direkt på kortet.
Är någon intresserad av projektet?
(Jag försäkrar att den gör MÅNGA CD som upplevdes som i det närmaste ospelbara, fullt spelbara. 
)
Vh, iö
- - - - -
*Därmed inte sagt att nittpickande med kretslösningar för att optimera prestanda hos enskilda apparater inte är av godo, det är det definitivt och det gör apparaterna bättre om man vet vad man gör, men det är åtgärder som inte hjälper knappt ett endaste något mot de totalt dominerande problemen som drabbar de som lyssnar på inspelningar, mixade, mastrade, lagda CD, avspelade i CD-spelare, nivåkontrollerade i kontrollförstärkarkretsar, förstärkta i slutsteg, omvandlade till ljud i högtalare och sedan påverkade av tidiga reflexer och efterklang i lyssningsrummet.
Edit: Röd text tilllagd.Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
fullständigt gödslar sina försteg, slutsteg, aktiva filter, cd och DVD-spelare med opa 604/2604. Man använder kretsen genomgående i alla sina apparater, åtminstone i förra generationen. I Linn Ikemi satt det 12 st. opa 604, både till I/V omvandling samt buffert,samt till de balanserade utgångarna. Deras cd-spelare sägs ju låta åt det " analoga " hållet. Kan det, enligt dig, bero till viss del på valet av IC ?
Det räcker för mig. Strålningen är inte så stor som med andra typer av drosslar. Funderar på att bygga in dom i µ-metall för nollstrålning åt alla håll o kanter.
Så det gjorde jag.
, eftersom jag uppfattar frågan som irrelevant. Men att diskusionen startade är ju självklart en bra konsekvens. Även "felställda frågor" kan vara bra och leda till mycket kreativa och bra diskussioner! 
