Nu ska vi se vad som finns på Faktiskt. Hmmm, det verkar ju lite avslaget det hela.
Sitter alla o dricker kaffe o myser framför TVn i stugorna? Vilken sörja. Det är nog bäst man fortsätter storyn så det inte blir aldeles för mycket OT på tråden.
Tittarsiffrorna är ju förfärliga.
Nu kommer lite fortsättning från den 9e december 2007. Tänkte bryta tristessen lite.
Ok grabbar, nu har vi passerat lite födelsedagar o annat skrot och lite annan historik från 70-talet. Carlsson högtalarna som marknadsfördes under varumärket Sonab var ett minne blott.
Vakna grabbar!
Hur ska man få gänget ur sin sömn?
Nu vet jag
Jag börjar så här.
Jag har en del att
ifrågasätta vad gäller
Ingvar Öhmans kommentarer på vissa saker. Ska jag ta det nu eller sen? Jag gillar inte att hålla på med
gammalt skit som egentligen inte leder utvecklingen framåt. Att reda ut
missbegrepp eller
missförstånd är för mig tråkigt och
dåligt använd tid, inte desto mindre behövs det redas upp och det kommer så småningom då andan faller på.
Det får således bli sen.
och räcker inte detta så borde den här länken till Svantes fantastiska testtråd göra susen;
http://www.faktiskt.se/modules.php?name=Forums&file=viewtopic&t=9047&start=630
Så där ja, nu har grabbarna äntligen vaknat till liv i stugorna.
Feta rubriker slår alltid.
Nu d v s kring 1980 höll Stig Carlsson på med 3-vägarna och en liten rackare som skulle sitta monterad på vägg.
Dome högtalare var numera rumsrena, ja en gång i tiden ansågs dom som skrot, både en- och två-tummarna. Peerless och Philips var nu innemärkena. Stig hade sina egna speciella kriterier när han godkände högtalarelement. 3-vägarna skulle ha domediskanter med ett litet horn. Det skulle vara en för direktljudet och en eller möjligtvis två stycken för det reflekterade ljudet. Stig hade inte bestämt sig. Han skulle bestämma sig då högtalarens direktljudsarrangemang var klart. Han beskrev vilka riktningar han prioriterade på det reflekterade ljudet. Sen var det förhållandet mellan direktljud och reflekterat ljud som skulle spikas. Kravet var att diskanten/diskanterna för det reflekterade ljudet inte skulle inverka på direktljudets tonkurva vid en ekofri mätning.
Jag fick lyssna några gånger på 3-vägaren men vilken besvikelse. Jag minns första lyssningen på 3-vägarna. Nu skulle det fan bli ordning på torpet tänkte jag.
Nya Carlssonhögtalare och häftigare än någonsin. Man intog sin sedvanliga position i fåtöljen till vänster om mitten. Förväntansfull var bara förnamnet. Stig började lira, jag minns inte vilken skiva det var, men…… Den där dj-a tvåtumsdomen lät som en tratt.
Man hörde den hela tiden. Det var första gången som jag tyckte att man klart och tydligt hörde högtalarelementen i Stig Carlssons konstruktioner d v s raka motsatsen mot tidigare. Stig var förväntansfull och ville naturligtvis ha kommentarer. Vi visste alla förutsättningarna, nämligen att det fortfarande var under arbetets gång och därför fanns det mycket kvar att göras. Dessutom var det en första prototyp. Men vad säger man till Stig? Hur ska jag förklara? Ehhh, kanske mellanregistret skulle kunna snyggas till.
För mig var det en total flop och nu var det till att leta nya tvåtumsdomer för mellanregistret. Diskanten var ok och basen likaså. Jag gillade aldrig tvåtumsdomen men det kan även ha varit i kombination med delningsfiltret som det spökade. Den användes i ett snävt område och då är det lätt att få ”resonans” mellan LP och HP länkarna. Stig ville ge en första lyssning i ett tidigt skede. Stig såg efter några skivor själv inte helt nöjd ut. Han avslutade spelningen tämligen snabbt. Vi kollade tonkurvor och mätningar och diskuterade högtalarelement istället för fortsatt lyssning. Stämningen var trots allt bra. Vi trodde ju alla att högtalarna snart skulle färdigställas och komma fram och även låta väldigt bra men historien talar sitt tydliga språk, dom färdigställdes aldrig.
Bashögtalarna som Stig hade hittat var ett kapitel för sig. Stig hade funnit Nirvana i Hitachis bashögtalare med en speciellt räfflad och veckad upphängning. Dom mätte synnerligen låg distorsion. Efter nåt år slutades de tillverkas och nu var Stig utan basar och med en i mitt tycke icke ”rumsren” tvåtums mellanregisterdom. Nu insåg man att det som tidigare hägrade var just en hägring. Det var långt kvar till färdig produkt och mycket arbete var förgäves.
Samma dag, nämligen den 26 november 1981 lämnades två patentansökningar in på både den högtalare som skulle heta OA-51 och på 3-vägarna. I backspegeln så verkar ju patentet på 3-vägaren något bortkastat men det är inte desto mindre ett värdefullt dokument ur flera aspekter. Tiden går fort. Patent varar inte i evighet. Time to market is essential. En sak känner jag mig övertygad om. Dom hade blivit Stig Carlssons bästa högtalare och kronan på hans livsverk. Jag återkommer till dom för på 90-talet dammades dom av igen. Då hittade jag en tvåtummare till Stig.
Vid ett tillfälle kring 1980 samlades det gamla Sonabgänget med de fornstora höjdarna närvarandes. Nu skulle Stig Carlsson dema OA-51 för dessa hifi-intresserade herrar. Ersättaren till 70-talsserien var framme. Med pukor o trumpeter,
tatarataaaaa, skulle herrskapet falla som käglor och investera multum för att ånyo erövra världen med Carlssonljudet. Dom kom från öst o väst, nord o syd d v s från Fjärran Östern, London och Paris å från Gud vet vad. Sedan satte herrskapet sig på plats i salongen. Stig, var är högtalarna? Va, är den så liten?
Kan det bli nåt ljud från en sån? Var sitter basen? Ere inga 3-vägare? Vad konstig den ser ut? Är det elektrostater i dom där fyrkantiga plastmojängerna? Nähe? Måste dom där plastmojängerna vara där? Skall dom där kunna återge en hel orkester?
Det var helt enkelt så att man i denna lilla högtalare såg ersättaren till OA-2212 och med sådana högt uppskruvade förväntningar var investeringslustan som bortblåst. Det gick inte som Stig Carlsson hade tänkt sig men en av dessa herrar, nämligen Nils Mårtensson ville dock göra ett tappert försök.
Han hjälpte ett företag i småland som hette Stilexo eftersom de sålde stativ till TV och video. Han var då stationerad i Paris. Kanske Stilexo kunde hjälpa till med att bygga högtalare? Glen Johansson som var en av ägarna till Stilexo var positiv och den där snubben ni vet, han som jobbade på Stilexo fick hjälpa till. Den där snubben heter för övrigt John Larsen.
Känns det bekant på nåt sätt?
Nu skulle man kunna skriva en mycket lång historia om det här också men det kanske kommer så småningom. Jag har lite brännbart i mina anteckningar som ligger nånstans å skräpar.
Nu skulle det smidas planer på ”miljoner” högtalare
Nåväl det var inte miljoner men det var en himla mängd OA-51er.
… 1982 drev jag både Ljudbutiken AB och importföretaget Bremen Dynamics AB.
Jag börjar nämna importbolaget Bremen Dynamics AB som jag till 100 % ägde själv. Det kom till strax efter Ljudbutiken AB men det var efter en lustig händelse.
Jag vill dock först passa på att berätta lite om bildandet av Ljudbutiken AB. 1980 fick jag ett erbjudande av Erik ”Perka” Andersson att överta och driva vidare den stockholmsbutik som han drev. Jag kände Erik sen 1976 då han hade en fantastisk mässa i Smedjebacken i Dalarna. Hans hifibutik var känd under namnet Dalaljud. På den tiden hjälpte jag LEAB som importerade bl a GAS, Cerwin-Vega, Threshold och Accustat elektrostathögtalare.
Nåväl, bland en himla massa utställare ställde även LEAB med Wille Lilliehöök ut och där till allas ve o fasa introducerades Cerwin Vegas basmodul som den Norska Cerwindistributören så vänligt hade tagit med sig. Han heter Bolse Solheim och grundade även butiken Oslo Hifi Center. Bolse är idag en av mina goda vänner. Vi spelade med stark betoning på bastryck. Det var ett förfärligt oväsen och alla stackars intilliggande utställare var synnerligen missnöjda med bastrycket eftersom vi störde resten av gänget. Kommer någon ihåg Thore Wallenstrand? Han ställde också ut där. Thore finns inte heller med bland oss.
Smedjebacken, håhå jaja.
På kvällen, efter mat å öl blev det vilt slagsmål.
Dalahuliganerna var på krigsstigen och Bolse var rätt slängd i käften. Det är han fortfarande förresten. Huliganerna provocerade och Bolse var inte sämre. Vi gick på gatan från restaurangen till hotellet med huliganerna hack i häl. Då stämningen byttes ut från glåpord till knytnävar la vi benen på rygg och sprang till hotellet som hade låsta glasytterdörrar i dubbel bemärkelse med mellanrum dem emellan. Där stod vi och kände oss jättetrygga
innanför dubbla glasytterdörrar som båda var låsta. Nu kunde vi ju grimasera och skrika ännu värre skällsord, ja, med vi menar jag norrbaggarna. Huliganerna stod skriandes utanför och sparkade vilt mot glasdörrarna. Då de första glasdörrarna sparkades in, ja då djävlar vare hotfullt. Då nästa par sparkades in var det fara å färde. Jag var kvar i hotellfoajén medans alla andra sprang upp på sina rum. Det var bara en huligan som tordes gå in på hotellet vad jag minns. Han sparkades lite men jag kunde parera. Det var Norrbaggarna han ville åt. Då han sprang efter dem passade jag på att dra upp på rummet. Jag minns inte om Perka var med då men jag tror inte det. Huliganen överlevde ju.
Nåväl, jag klarade mig med blotta förskräckelsen. Några månader senare var det bara att ta tåget upp till Smedjebacken för att i domstol vittna mot den där Dala-ökändisen. Då träffade jag Perka för andra gången. Sedan efter nåt jordbävningsdemo har det blivit fler gånger.
Vem har sagt att det är fridfullt att vara hifi-försäljare?
Undrar om inte Perka trots det förfärliga oväsendet på hifi-mässan såg dollartecknet flimra förbi i ögonvrån, det var ju trots allt säljbart med Cerwin. Det var ett skojigt ljud. På den tiden hette högtalarlådan kassaskåpet, en femtontummare och två små horndiskanter i en förfärlig gråmålad och skrovlig kassaskåpsstor låda, men alla gillade den eftersom den hade på nåt sätt en positiv karaktär och på den tiden var det disco som gällde
. Donna Summer var ledstjärnan. Jag minns en superdiskolåt där man sjöng ”ring them bells”. Jag kommer inte ihåg tjejartisten, men låten var oerhört populär. Gör er inget besvär med att googla, det var varken Bob Dylan, Joan Baez eller Liza Minelli som har en lite mer gospelbetonad version
. I diskolåten fanns ett slags diskantljud som skulle låta som en triangel men det var mest fräsande distorsion. Men det var skojigt ändå. Det var tider det.
Efter några år flyttade Erik från Dalarna till Stockholm och fortsatte sin butik på Kungsholmen istället för i Borlänge. Därifrån skulle sedan turen gå mot större vyer i Los Angeles. Dalaljud var ju inte ett så passande namn för en hifibutik i Stockholm, närmare bestämt på Kungsholmen så Ljudbutiken föddes på Scheelegatan 9 av Erik. Just denna lokal har gamla anor som Radio & TV affär. En gång Kaminsky och sedan Regina Radio & TV.
En dag ringde Erik och frågade om jag ville överta Ljudbutiken. Tjaa, det kändes lite för okänt och stort att själv hoppa på något sådant. Erik sa att det fanns en snubbe som hette Bengan och som hade hjälpt till med att sälja LP-skivor på Perkas mässa på Piperska Muren och även hjälpt till som säljare hos Perka. Bengan var juste och han och jag kanske kunde driva det tillsammans.
Sagt och gjort, vi åkte ut till denne Bengt ”Bengan” Andersson som bodde utanför stan. Vi ringde på och Bengan öppnade. Oh nej, en lockhårig typ var det första jag tänkte. Gudars, hur skall det här gå. Snacka om man hade förutfattade meningar på den tiden. Det visade sig att denne Bengt var en av de absolut trevligaste personer jag nånsin stött på. Jag tror inte det tog mer än en halvtimme innan Bengan o jag var helt överens. På nåt sätt fann vi varann direkt. Ni skulle bara veta vem denne Bengan är
Vi nappade på Eriks erbjudande och Bengan och jag kom överens om att registrera Aktiebolag tillsammans. År 1980 var det lägsta Aktiekapitalet 5000 spänn. Jag fixade ihop 3500 och Bengt fixade 1500 d v s jag hade 70 % av aktierna och Bengt 30 %. Vi köpte ett redan registrerat Standardbolag genom min advokat Raoul Smitt. Sedan kom namnändringen från Standardbolag 56892 AB (eller vilket nummer det nu var) till Ljudbutiken i Stockholm AB och så föddes Ljudbutiken AB. Vi fick en liten checkkredit på Handelsbanken.
Erik flyttade till ett nytt liv i USA-Kalifornien-Los Angeles-Redondo Beach och Bengan och jag drev Ljudbutiken AB. Vi hade mycket skojigt på den tiden. Det har man med Bengan. Det finns så många roliga minnen från den tiden och jag inte kan dra alla. Så i viss mån kan man ju säja att även Bengan fanns på Ljudbutiken innan jag kom in men bolagiseringen till Ljudbutiken i Stockholm AB var på mitt initiativ.
På den tiden sålde vi NAD 3020. Ni vet, den där lilla billiga 20 wattarn för 995 pix. Ljudet var helt ok för pengarna men byggkvalitén var inte riktigt i paritet. Suck, dom brummade i nättransformatorerna och knappsatserna krånglade d v s då man tryckte in den ena knappen flög den andra ut på golvet, och Gud vet vad vilka ytterligare fel det fanns. Kunderna kom tillbaks på löpande band för att byta ut sina NADar mot nya exemplar. Jag minns speciellt vid ett tillfälle då vi hade två kunder inne samtidigt med olika fel på sina NADar och vi hade tillfälligt slut på NADarna så kom Bengan på den lysande iden
att kunderna kunde ju byta sina NADar med varandra.
Jösses tänkte jag och vågade knappt vara kvar i rummet
. Men de bytte snällt apparat med varandra och accepterade det hela. Dom såg t o m nöjda ut. Dom var väl i nåt slags chocktillstånd? Ingen av dom kom åter för att klaga så dom var väl nöjda? Sån var Bengan, han vågade föreslå udda och till synes tokiga lösningar.
Sen kom chocken. Det damp ner ett litet kuvert i brevlådan. NADimortören Septon hade lite News och en hälsning. Ett nytt bolag hade bildats, Hifi klubben. Va fint, en hifiklubb. Va glad jag blir
Ska dom konkurrera med LTS? Få se, vad står det mer. NADarna skulle nu säljas direkt till konsument och samtliga butiker som sålde NAD skulle nu inte mer få leveranser. Det var ingen rolig läsning
Det var ett hårt slag för oss specialbutiker som drevs av entusiaster. Grabbarna på Septon var nu hatobjektet. Hata, hata, hata. Det blev ett ramaskri från återförsäljarna runt om i landet och Hifi-klubben fick backa litet och bestämde sig därefter att vissa butiker fortsättningsvis skulle få sälja fast med låga marginaler och under bestämda premisser. Ljudbutiken var inte med bland dessa butiker men däremot en annan butik som var en bland de sista återförsäljarna som hakade på för att få sälja NAD nämligen Ljudmakarn.
Vad hände med Erik? Som alla vet, åtminstone borde veta, kom Erik tillbaks till Sverige, sen blev det England fram och tillbaks i omgångar. Erik bygger rörförstärkare sen 80-talet och det har väl ingen kunnat undgå. De senaste 2-3 åren har väl varit lite lugnt men en fågel har viskat i mitt öra att det är nya häftiga grejer på G. Vänta bara. Än lever björnen
Vilka ersättare fanns det till NADen? Yamaha hade en liten förstärkare. Suck, den får väl duga i brist på annat. Vad gör man? Nåväl, vi modifierade NAD förstärkare och annonserade om detta. Vi kallade modifieringen för Kindellmodifieringen, vad jag minns hittade vi på namnet för själva modifieringen fixade vi själva dock tror jag att Kindell faktiskt existerade som en som modifierade saker i USA.
Hifi klubben gillade inte riktigt att vi annonserade med modifieringar på NAD 3020. Om jag inte minns fel kom det så småningom ett argsint brev från Semko. Nu var måttet rågat. Motattack.
Vi fixade en liten annons som skulle vara en helsida i Hifi & Musik. ”Byt in din gamla NAD innan den går sönder” var rubriken. Texten i annonsen var totalt heltokig och dräpande. Vi hade väldigt roligt då vi skrev texten. Nu dj-ar skulle dom få. Erik och jag åkte upp till Hihi-müsli som vi kallade tidningen för.
Vi räckte över annonsen och den ansvarige utgivaren lusläste. Han satt på andra sidan skrivbordet, tittade djupt ned i pappret, svetten rann, han rättade till glasögonen och såg helt förskräckt ut. Han var likblek. Perka o jag log ett förnöjt självgott och odrägligt leende fast Perka vill nog helst förtränga hela denna pinsamma situation. Efter ett tag lyfte han blicken o frågade: ”Är detta annonsen som ni vill publicera?” Han trodde nog vi skämtade. Kör hårt, publicera den sa jag. Det här kan vi inte publicera fick vi som svar. Ni måste skriva om den. Tidningen kommer att bli stämd. Ok då, vi snällade till den och sen gick den i tryck.
Högupplöst:
http://user.faktiskt.io/petersteindl/Du%20f%e5r%20700%20KR.jpg
Ljudbutiken var 1982 den enda butiken i Sverige som i mängd sålde Carlsson OA-51 vilket då var den enda Carlssonhögtalaren på marknaden. Då vi började köpa OA-51 från Skillingaryd fanns det ingen säljare. Jag beställde högtalarna från Glen på Stilexo. Sedan blev Olle Sunesson som sålde Scan-Speak involverad i försäljningen av Carlssonhögtalare. Olle hade egna högtalarmodeller så jag förstod inte kopplingen till Carlssonhögtalare men Olle var tekniskt kunnig. Frågan är om inte säljare snarast skall ha entusiasm för det dom säljer. Det är svårt att vara tekniskt kunnig och säljare samtidigt och speciellt då man skall sälja andra produkter än sina egna. Så här såg en Carlssonannons ut 1982.
Högupplöst:
http://user.faktiskt.io/petersteindl/En%20ny%20Carlsson%20OA51.jpg
Som sagt, det var många butiker men få som sålde. Det som ni också kan se att Alingsås med Hifi Consult och Olle Mårtensson fanns ännu inte på Carlssonkartan. Dom kom in i bilden långt senare. Olle finns ej heller med bland oss.
Detta var innan LEAB och Wille hade distributionen. Under hösten 82 sålde vi minst 50 par som ingick i vårt stereopaket som vi kallade Carlssonpaketet som kostade 9995. Som sagt, Carlsson OA-51 med den lilla Thorens skivspelaren med monterad Goldring G 920 IGC och den lilla Yamaha förstärkaren. Sista Carlssonpaketet sålde vi på Nyårsafton vid åttatiden på kvällen. Sen var både Bengan och jag helt slut men vi var nöjda och firade därefter ett Gott Nytt år.
Efter 1½ år hotades det med nedläggning av Carlssonhögtalarna eftersom det var ringa försäljning av OA51 i Sverige. Glen Johansson på Stilexo hade luskat reda på vem Wille var och de hade snackat lite. Wille och jag diskuterade saken och han ville prata med Stig angående saken men av någon anledning ville han inte kontakta Stig själv. Då organiserade jag ett möte med Wille och Stig på Restaurang Cattelin med målsättning att Wille skulle distribuera Carlssonhögtalarna i Sverige och få igång försäljningen. Jag vet att både Stig och Wille var nervösa inför mötet. Båda ville så mycket och hade djup respekt för varandra. Wille visste ju även att han måste ställa krav på fler modeller. Mötet blev extremt trevligt. Tyvärr hade Cattelins kök redan då chanserat så käket var inte på topp. Wille krävde att en hel serie Carlssonhögtalare måste fram om han skulle ta hand om distributionen i Sverige. Wille visste också att för att lyckas måste även exporten fungera och det kunde den bara med en högtalarserie.
Sen gick allt fort och Stig utvecklade OA 50 och OA 52 inom loppet av några månader vilket måste vara rekord för Stig. John Larsen hade 1983 en svettig sommar med prototyptillverkning. Lars Lallerstedt var i vanlig ordning tvungen att hyfsa till designen och allt detta åstadkoms enkom via telefonsamtal.
Så, lite nytta har väl LM Ericsson även gjort inom hifi
Nå, vem är då den där lockhårige [s]dj-eln[/s], Bengan? Vad gör Bengan nu?
Tja, nu kommer Skottårsdagsrebusen.
Bengan är den som skyndar på Faktiskt. You better …… tomorrow’s Christmas Day.
Nå, vem är han, denne Bengan? Svaret ges vid nästa Skottårsdagstillfälle.
O du, glöm inte. I'll be back!
Förhoppningsvis före nästa skottårsdag.
Undertecknat
Peter Steindl
av Greensleeves » 2008-02-26 15:08 
