av Bill50x » 2004-08-25 22:11
Ibland brukar jag leka med tanken på en additiv respektive subtrativ dist. Upplevelsemässigt kan man, tycker jag i alla fall, kategorisera disten antingen som något saknas i signalen, eller något är adderat. Jag menar nu inte linjär förändring. Rent tekniskt är min uppdelning förstås gallimatias, en förändring är dist, punkt slut. Men för att verbalt beskriva en färgning kan det vara till hjälp med den sortens beskrivning.
Men vad jag menade med förstörande respektive icke-förstörande dist i tidigare inlägg var just om kompensering kan ske eller inte. Ett basfall under en viss frekvens kan säkert till viss del kompenseras (om inte signalen är helt borta) medan däremot en tredjetonsdist förmodligen är svår att avlägsna eller kompensera. Eller?
(Jämför med en suddig bild. Den går att digitalt skärpa till, så det upplevda intrycket är en mer detaljerad bild. Men den är naturligtvis inte det.)
Men även en kompensering av färgning kan ju tänkas införa annan distorsion, fasvridningar och annat otyg (i alla fall så länge det görs analogt). Denna distorsion kan i sig vara värre och svårare att bli av med än det ursprungliga linjära felet. Om nu "frekvensgången" skiljer sig mellan varje orkester, varje konsertsal, varje rökig pub - varför då bry sig om mindre avvikelser? Varför inte försöka hålla den ursprungliga signalen vid liv så långt det är möjligt utan processing. Och då menar jag inte att med komplicerade kretslösningar få en så tekniskt perfekt möjlig återgivning som möjligt, utan att med så få, men bra, komponenter som möjligt göra jobbet. Min ståndpunkt är denna: 1) Inga komponenter eller kretslösningar är helt transparanta. I bästa fall påverkar de inte signalen hörbart, men de kan aldrig göra den bättre. Per definition blir det alltså, ju fler komponenter ju mer dist.
2) Vi har inte några perfekta mätmetoder. Vi kan mäta mycket, vi kan mäta med hög noggrannhet. Men jag är övertygad om att det finns saker vi hör och känner som vi inte kan mäta idag.
/ B
