Det är helt riktigt att en 0,2 ms sin^2-puls ser (något) sämre ut från ett basmoduldelat system (t ex i28 + ProfX-4) än från pi60 eller pi60s. Däremot erbjuder pi60+bs60 eller pi60s+bs60 ett lika snyggt sin^2-pulssvar som fullregisterhögtalarna ensamma! Och alla större sidosystem ensamma ger lika snygga pulssvar som pi60s.
Dock är det som redan någon varit inne på förnuftigt att
aldrig glömma örat och dess egenskaper, när man kontemplerar effekten av sådana här saker.
Jag vet inte hur bekant det är, men jag gjorde en stor studie av hörbarhetseffekter för ungefär tre decennier sedan, med målet att försöka förstå vad som hörs och vad som inte hörs. Därtill specialstuderade jag andra effekter som har med just basmoduldelning att göra (det finns ju andra fenomen än just fasvridning att ta hänsyn till
).
Slutsatsen var att frekvensområdet 100-250 Hz är tabu som delningsområde - även för trevägiga fullregisterhögtalare. Men inga sanningar saknar undantag.
Återkommer till det...
I ett basmodulsystem finns det andra goda skäl till att undvika delningsfrekvenser uppåt 100 Hz, lokalisation och interferens med reflexioner från de basmodulnära väggarna är två.
Inhomogen interferens med sidosystemets ljudutstrålning är ett annat skäl (att de adderar olika beroende på vad man sitter inom lyssningsarean).
De nämnda skälen kan kanske sammanfattas på ett mera humanistiskt sätt med att man av olika skäl inte vill dela upp röstområdet i högtalare som står på helt olika platser, i varje fall inte när de gör det horisontellt.
Vår lokalisationsförmåga horisontellt börjar vakna till liv en liten smula redan vid 50 Hz, och är utmärkt över 80 Hz.
Vertikalt är vi betydligt sämre på lokalisation, och under 500 Hz är vår förmåga mycket dålig (fast distorderande ljudkällor kan man ofta detektera även vertikalt). Även uppåt 1000 Hz är den långt ifrån imponerande. Det beror förstås på att de klangliga effekter som vi (vår hjärna) använder för att lokalisera vertikalt inte uppstår förrän frekvensen är så hög att det kan börja uppstå frekvensberoende interferenser mellan direktljud och vår kropps olika hjälpsamma refexionsytor. Vid 1000 Hz är våglängden drygt 3,4 dm, och de första interferenserna (axelreflexen) märks av tydligt, men den är trots allt rätt svag (eftersom axeln är buktig och har lit för liten yta för att ge en riktigt stark reflex), och dessutom ger de första utsläckningarna inte alls samma riktningsupplösning som de senare kamfilter effekterna, som skiftar mera i frekvens med vinkeln.
Men - åter till fasvridning!
Vad jag fann var att IMF-distorsion (fasvridning som inte är en direkt följd av tonkurvan) kan ge hörbara effekter i synnerhet i registret 100 -250 Hz. Effetker som yttrade sig som uddlöshet vid anslag från musikintrument med mycket energi i det registret. Utanför det frekvensområdet verkade det gälla som generell regel att det var svårt att höra några som helst sådana trista dynamiska defekter (uddlöshet) om den av IMF-distorsionen orsakade grupplöptiden höll sig under 0,8/f sekunder. (Samma sak som 800/cps millisekuder, eller 0,8/kcps millisekunder, om man föredrar att räkna millisekunder (som det brukar handla om).)
Vid högre frekvenser än 100 Hz verkade det dock gå att höra andra fenomen, men dessa visade sig vara MYCKET svåra att höra för dem som inte deltagit i studiens tidigare delar, där det per automatik ingick en sorts träning i att höra de ändringar (både minskning och ökning av) svävningseffekter som inte på minsta vis tycktes få musiken att låta overkligare, men annorlunda.
Om jag nu skall försöka sammanfatta det hela blir det såhär: Fasdistorsion är i det stora hela MYCKET svår att höra, jämfört med andra kända förvrängningsfenomen som tonkurveförändringar och vissa olinjära distorsionsfenomen. Men - registret 100 - 250 Hz är känsligare än hela resten av hörbara området.
Fördelarna med att dela under 100 Hz är att det blir mindre känsligt hur elemten som arbetar över och under delningen är placerade i förhållade till varandra.
Nackdelen är att det som arbetar över delningen fortfarande måste kunna hantera en del bas (luftflyttning).
Fördelen med att dela över 250 Hz är att effekttåligheten för det element som arbetar däröver ökar kraftigt, och dessutom sjunker den praktiska distorsionen, eftersom modulationsproblem reduceras enormt.
Nackdelen är att det inte längre är ett faslinjärt system (från örats hörvinkel), men man kan fråga sig om det är en signifikant nackdel?
(Faslinjärt i ordets normala "audiobetydelse" (jag lämnar det med det, för att slippa reprisen av en gammal trist debatt) är det dock inte vid en delning under 100 Hz heller - men sett ur örats synvinkel så har jag inte lyckats påvisa* att man kan detektera några hörbara effekter av delningar under 100 Hz, så länge de håller sig under en grupplöptid om 0,8/f.)
Fördelen med att dela mellan 100 och 250 Hz då? (Jag lovade ju att återkomma till det...) Jo, det kan faktiskt finnas sådana också, men då måste man blanda in den komplicerade yttre verkligheten och se vad den kan ställa till med, och se om det kan finnas några kompromisser som trots allt kan vara förnuftga...
Det exempel som jag tänker på, ger ett förnuftigt argument för att tillgripa metoder för att motverka de transientdestruktiva effekter som kan uppstå när en högtalare samarbetar med sin spegelbild från väggen bakom den! Vid en frekens så kommer väggen bakom högtalaren att ge en reflexion o motfas med direktljudet, och med de flesta normala möbleringar kommer den reflexen inte att kunna dämpas tillräckligt för att inte göra att energin i just det registret kommer att anlända lyssningsplatsen primärt som sena reflexer (från rummets andra väggar).
Vad kan man då göra år det? Jo, bita i det sura äpplet och dela i det register (120 - 200 Hz?) där man VET att delningens fasdistorsion sig kommer att kosta lite i upplevd transientdynamik - med använda det till att förbättra högtalarens sammarbete med rummet!
I praktiken går det till som så, att man låter det element som spelar under delningen vara placerat så nära bakre väggen att det spelar i fas med reflexen från väggen, medan det element som arbetar över delningen placeras så långt ifrån samma vägg att den första (värsta) destruktiva interferensen hamnar under delningen! Nästa destruktiva interferens hamnar vid en 3 ggr högre frekvens och är mycket lättare att ta hand om genom att dämpa väggen bakom högtalaren. Tre högtalare som använd sådana tekniker jag kommer att tänka på är Stig Carlsson kolboxen (och de senare 70-talstrevägarna) Audio Pro A4-14 och förstås LTS-trevägaren.
Slutord: Jag har inte funnit att delningar (med optimal branthet, nota bene! Inte för flackt inte för brant...) under 100 Hz, trots att de rent tekniskt ger mätbar fasvridning, renderar några som helst hörbara effekter!
Dock är det såklart så, att den som känslomässigt har svårt att släppa att det intruduceras en allpassfunktion som syns som vågformspåverkan vid mycket låga frekvenser måste välja bs60 om det finns ett behov av mera bas än pi60s kan åstadkomma.
Vh, iö
- - - - -
*Men man skall aldrig glömma vetenskapens första tes - att frånvaron av bevis inte är ett motbevis. Att jag inte kunnat påvisa hörbara effekter med något programmaterial och med någon lyssnare, bevisar inte att fasdistorsion under 100 Hz (med grupplöptiden under kontroll, läs under 800/f millisekunder) är ohörbar, men jag har gjort MYCKET stora ansträngningar för att provocera fram hörbara effekter av det, och tror därför att sådana lyser med sin frånvaro. Men som sagt - det är vetenskapligt omöjligt att bevisa frånvaron av något dyligt.
PS. Kan nämna att delning till basmoduler (eller subwoofrar) kan gå hur snett som helst. Bara så inget tror att det jag med det ovanstående - är att delningar vid sisådär 80 Hz per automatik är ohörbara.
Tvärtom har ajg stött på många, många subwoofrar delade vid just den frekvensen, som jag tyckt ställt till det så illa att det blivit svårt att ens njuta av musik genom dem.
Men förklaringen har alltid varit lätt att finna. Det har nästan undatagslöst berott på undermålig integration med sidosystemen eller på en grupplöptid som vida överstigit 0,8/f sekunder. Det sistnämnda brukar därtill hänga ihop med rätt trista tonkurvor illa sargade av resonansbeteenden.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
av Zipp » 2008-04-22 17:57 
.
I synnerhet när det är just den jag ville berätta om.
