perstromgren skrev:Med "Stigs lista" som iö presenterade ovan, hade nog högtalarna blivit oerhört svårsålda, skulle jag gissa. Sonabs marknadsfolks budskap var ju det motsatta, precis som iö skrev, att högtalarna var konstruerade för vanliga rum.
Ino Audio har en mera ärlig approach efter vad jag förstått. Heder åt dig, Ingvar, som ger ordentliga instruktioner och inte gullar med köparna!
Intressant moralfråga, inte sant?
Även jag menar att Carlsson-högtalarna är gjorda för vanliga rum. Mera vanliga än mina egna högtalare.
(Jag tycker nämligen att vanliga rum har en får lång efterklang. Men igen - det beror ju på vad man menar med vanliga. Det är olika från rum till rum, och från tid till tid.)
Så - jag tror att både Stig och Sonab är/var överens därvidlag, alltså om att Carlssonhögtalarna är gjorda för vanliga rum. Jag håller också med.
"Listan" är nog inte lämplig för broschyrmaterial, utan mera något som kanske kan vara av intresse för specialintresserade, tänkte jag. Men den som inte gillar den får helt enkelt bortse ifrån den. Det klarar ni nog.
Eftersom frågan renderar så stort intresse kan jag nämna en sak till, som anknyter till något annat, som Stig talade mycket om, nämligen de tidiga reflexerna (som vännerna kallade samma sak som Stig - "di tidiga reflexerna").
Stig talade mycket om tidiga reflexer, och deras värde, men i praktiken var han inte alltid tydlig med vilka tidsintrevall det var han talade om.
"Tidiga" betyder ju i akustikersammanhang snarast första eller i varje fall urskiljbara. Säger man tidiga reflexer till en hifi-människa blir man dock ofta varse att de förväntar sig att det skall finnas ett begrepp som heter sena reflexer också, och kanske mellanreflexer?
Så är inte fallet.
Det finns tidiga reflexer som kan var primära, men även sekundera (vissa använder dock ordet bara om de primära, alltså de som studsat en gång bara) och när det blir så mycket av dem att man inte kan urskilja dem som enskildheter längre, så talar man om efterklang.
(Fast bara vid frekvenser som är tillräckligt höga i förhållande till rummet... Ursäkta om det låter komplicerat.)
Nå, nu till saken!
Stig talade ofta och uppskattande om tidiga reflexer när de fångats på inspelningar, men han var ofta rätt ovillig att tala om vilka tidsintervall och riktningar som de skulle komma i.
Några experiment jag gjorde tillsammans med honom visade dock att han hade rätt tydliga preferenser, och om jag minns rätt så stämde de rätt väl överens med Bertil Alvings preferenser också (jag minns att jag hade telefon- eller vanlig kontakt med Bertil efter de där experimenten, och vi "jämförde data"). Jag höll med om de tidiga reflexernas estetik jag också.
(En sak man bör hålla i minnet är att en live-verklghet och en återgivning inte är identiskt samma saker, så man kan ha olika preferenser för reflexerna ankomsttider live (där alla riktningar finns med) än återgivet, där V-H-perspektivet ofta dominerar.)
Dessa preferenser tänkte jag inte tala om nu dock - utan om de som gällde uppspelningen. Då var Stig nämligen mycket tydligare.
De uppfattningar han redovisade för mig var dessa:
(Här kommer något listliknande igen. Och igen - det är jag som skriver den, men informationen kommer från Stig)
Stig gjorde gällande att reflexioner som är mycket tidiga bör diffuseras eller absorberas.
(Men att det inte alltid går att göra, och att det är en av orsakerna till att levande rum (RT60 >0,5 sekunder) kan ha en fördel eftersom de är förlåtande mot direktljudet.*)
Med mycket tidiga skall läsas in <3ms för diffusion och <1,5 ms för absorption. Idén att bekämpa dessa tidiga reflexer med diffusion åstadkommen genom att använda många diskanter (vilket gör reflexionen lika diffus som direktljudet, och därför blir interferensen mellan de två "klustren" fritt från urskiljbara kamfiltereffekter!), var så vitt jag vet en nyhet. I synnerhet studierna på fenomenen som Stig gjorde.
Reflexer ville han därefter ha helt fritt från (!) under i varje fall 10 ms, helst mera. I frontalriktningen (ljudbildsriktningen) ville han ha fritt i >30 ms!
Hur går då det ihop med "ingen signifikant absorption över öronhöjd"?, frågade jag mig. Jo, det fanns ett undantag, eller en tolerans på det där med "över öronhöjd", vidade det sig.
Men en sak i sänder...
De 10 ms han ville ha fritt talade för två saker (som han båda talade sig varm för): Högt i tak och låga högtalare. Ju högre taket är, och ju lägre högtalarna står, desto större tid förlöper nämligen mellan det att direktljudet anländer lyssnaren och att takreflexen når fram.
Stora avstånd till sidoväggarna ville han också ha, av samma skäl, men i rummet däruppe gick det inte, så han tog han hand om de reflexerna med absorbent (stol) och de låga högtalarna möjliggjorde att man kunde använda en absorbent som... inte var signifikant högre än axelhöjden - Voila!
(Min kommentar: Sidoväggarnas reflexer kommer dock ofta senare än takrefexen, och är därtill lättare för hjärnan att sortera bort så den inte stör.)
Nåväl, det där med 30 ms då? Hur skulle det kunna åstadkommas? Jo, Stig menade att man genom att kombinera låga högtalare och höga stolsryggar åstadkom flera saker:
Man slapp (eller den blev i varje fall försvagad) direktreflexen från väggen man hae bakom sig, och - den gjorde att man inte såg (läs hörde) högtalarna framför sig en andra gång, genom reflex i fram och bakvägg. Från högtalarväggen (övre halvan speciellt) strömmade alltså massor av "klang" under efterklangsförloppen, men man slapp alltså höra högtalarnas egna spegelbilder i den. Finurligt.
Mig veterligt var detta med att sprida ideer om hur sittmöblerna skulle se ut ingenting som varken Stig eller Sonab eller någon annan ägnade sig åt. Och det är väl rimligt att inte göra det, men ändå kan det vara intressant att få veta att Stig själv föredrog sittmöbler av tyg och med högt ryggstöd, av de nämnda skälen.
Observera dock att argumenten adresserar stolarna även såsom rumsakustiska objekt och inte nödvändigtvis som bara stolar. Stig hade i det nedra lyssningsrummet även en pall som man kunde sitta på, och han uppmanade ofta folk att göra det. Han tyckte att det var ett värdefullt perspektiv att lyssna ifrån, och påpekade då att man fortfarande tillgodogjorde sig verkan från du högryggade stolarna.
Vh, iö
- - - - -
*Man kan läsa med om detta i den nekrolog jag skrev 1997 över Stig, där jag förstås skrev mest om Stig, men även en del om trevägaren, som kunde komma tillrätta även med alstrandet av ett förhållandevis interferensfritt direktljud.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).