Och sedan dess händer det ofta att jag stannar upp och grunnar en stund, tänker på den där gången… varför…varför tog jag inte?
Jag hade nyligen flyttat in i lägenheten, och var nere i Miljörummet en sen kväll för att slänga kökssoporna. Sneglade bort mot soplådan för Elektronikavfall – vad var det som stack upp där? Stegade dit och upptäckte ett par OA-14, i snygg träfanér, fint skick. Dom låg där med söndervittrad skumkant.
Ett kort ögonblick stod jag och glodde på dom. Skulle jag ta dom? Nä – orkade inte riktigt. Pallade liksom inte just då.
Sedan gick jag upp till lägenheten och fortsatte med sysslorna. Hade annat i huvet.
Nästa dag var jag tillbaka i igen, kallsvettig, men det var ju naturligtvis för sent. Det hade varit sophämtning samma morgon. Tomt.
Sedan dess går jag nästan dagligen in i Miljörummet och kollar om där t.ex. ligger några OA-14 i soplådan, precis som om det skulle hända en gång till och att jag då skulle få chansen att göra rätt…
Min enda tröst är att sopgubbarna kanske förstod:
MAN SLÄNGER INTE CARLSSONHÖGTALARE!!!
/Ångerfull Mcfeast
