OA50LE (Larsen Edition).
Det kan synas märkligt att John Larsen som numera har ett eget högtalarmärke ser till att det blir uppgraderingssatser framtagna för OA50, OA51 och OA52. Till synes i direkt konkurrens till Stiftelsen Stig Carlssons uppgraderingssatser. Vad är syftet kan man tänka? Man ska inte glömma att John är den som har varit ansvarig för tillverkningen och produktifiering av dessa högtalarmodeller sedan deras tillkomst i början av 80-talet och har levt nära dom sedan dess. De är lika mycket hans skötebarn så som de var Stigs. Då är det naturligt att se till att de får fortsatt liv. Behövs ett (ännu ett) fortsatt liv? SSC har ju redan sett till att det finns uppgraderingssatser. Bra fråga. Just nu finns inga uppgraderingssatser att köpa till OA50 (den modell som heter OA50.4). För OA51 och OA52 så finns bara ett begränsat antal element (John har ett antal diskanter) kvar. Läget är alltså lite vagt.
När Larsen 6 togs fram så kom frågan direkt från en av de i lyssningsgruppen om man inte kunde göra ett filter så att OA51 lät mer som L6? "Jao, jo vi kan ju försöka" tror jag jag uttryckte mig. Vad det utmynnar i får vi se men där var önskemålet ljudmässiga prestanda (vi kan ta mer exakt vad de är i en annan tråd) snarare än behovet att det fanns en uppgraderingssats ö h t och gärna med utgångspunkten i samma element som finns i 51.3. För OA50 så är läget ett annat. De första som leverades hade element som har vid det här laget sett sina bättre dagar och för att de ska kunna fortleva så behövs det något alternativ för att de ens ska gå att spela på. För de senare modellerna (OA50.2 och framåt) så kan en uppgradering enbart motiveras för att man vill ha ett annat ljud. Men vilket ljud?
Igår så hade jag hemma ett antal personer för en första provlyssning av något som skulle kunna bli OA50LE. Bl a Lars Nyström (a k a Don, Storhövdning, Dirty, Nyström etc etc) som lär vara den i Världen som har
sålt flest OA50. En given person att ha som referens vid lyssning av ett par OA50. Det framkom lite mindre synpunkter på klangen men en kommentar från ovanstående person var; "Det låter mindre 'Carlsson' om dom." Egentligen borde jag ha förutspått den kommentaren men den fick mig ändå att tänka till en extra gång. Vad var syftet med OA50LE? Var det en uppgradering av de första (OA50.1) till något som som skulle låta mer som OA50.3 eller var det något som skulle låta mer som Larsen 4? Något som det skulle vara lönt att uppgradera 50.2 från? D v s skulle de låta Carlsson eller Larsen? Och finns det egentligen en motsättning i detta?
Först ska jag nämna att i alla Larsenhögtalare (även uppgraderingssatserna) så finns det två saker som vi primärt tar hänsyn till vid delningsfilterkonstruktion (utöver de normala hänsyn man alltid tar):
1. Energitonkurvan ska vara neutral. Detta är i samklang med hur Stig konstruerade sina högtalare och det är därför en OA51.3 låter tonalt likadant som OA51LE.
2. Fasintegrationen (samma fasläge och fashastighet för både bas och diskant) i delningsfrekvensområdet ska vara oklanderlig i ett område som rör sig minst om 2 oktaver runt delningsfrekvensen när man mäter i riktning mot lyssnaren.
Det senare tarvar kanske en förklaring. Följande kurvor visar fasgången för diskant (blå) och bas (röd). Lutningen på kurvorna är ungefär identisk för samma frekvens (att kurvan ser så taggig ut beror på att fasen vrider flera varv) vilket innebär samma fashastighet för bas och diskant. Ett annat sätt att kolla detta är att hålla koll på grupplöptiden. Däremot så är fasläget inte överenstämmande. För andra kurvan så syns motsvarande fasgång för OA50LE. Kurvorna överlappar varandra (delvis så snyggt att man inte ser diskantkuvan). Då har vi en perfekt fasintegration.
Fel fasgång
Rätt fasgång
Vad innebär detta rent ljudmässigt då när man gör det "rätt"?
1. Man får inga loober i oönskade riktningar som kan generera hårt ljudande reflexer.
2. En ökad klarhet i ljudbilden då man får färre ljudkällor som är i konflikt med varandra.
I detta specifika fall:
3. Brantheten i filtret måste ökas och då avlastar man elementen utanför deras arbetsområde. Det gynnar framförallt diskanten som låter mindre ansträngd.
4. Eftersom diskanten sitter så långt bak och det akustiska centrat skiljer sig så mycket mellan riktning rakt fram och åt sidan så kan man bara få perfekt överensstämmelse i en riktning. Istället för att det blir 'lika dåligt' i alla riktningar så blir det en större skillnad mellan off axis-lyssning och lyssning i sweetspotten. Därmed inte ens sagt att off-axislyssningen blir sämre egentligen.
Nå hur såg det ut på OA50 då? Vi får minnas att det var den billigaste högtalaren i sortimentet. När den välbyggda lådan var gjord och elementen var ditsatta så var var det inte så mycket pengar kvar till filtret. I första generationen så bestod det bara av två komponenter. Basen var exmpelvis helt ofiltrerad. Det var en kompromiss som valdes att accepteras. Vi får också minnas att i början på 80-talet så fanns inte de metoder som vi har idag för filterkonstruktion. Att mäta en så geometriskt komplex högtalare som OA50 och göra ett filter som skulle vara perfekt i detta hänseende skulle krävt många timmars arbete med mätutrustning för att följas av många timmar med penna och papper. Att Stig inte gjorde denna prioritering är därför rätt självklar. Nedan följer Ingvars ord om OA50.2 (detta är gjort innan han blev chefskonstruktör för SSC) så vi får en annan analys av den.
IÖ om mätning på OA50.2 på 50cms håll 45cm över golv i MoLt nr 1 1997: skrev:På så nära håll ser vi dock en annan effekt som inte syns lika tydligt på längre avstånd nämligen att direktljudets tonkurva är påtagligt försvagad såväl vid 1500-2000 Hz som 3500-5000 Hz.
Detta har sin orsak i delningsfilterdimensioneringen. Högtalarens mekaniska utformning gör att diskant och bas arbetar i fas med varandra vid delningsfrekvensen om ca 2800 Hz. På var sida om delningen kommer de dock i motfas med varandra.
Nedåt i frekvens beror utsläckningen på att man närmar sig diskantens resonansfrekvens varvid fasen vrider mot 270 grader - förbi de 180 grader som utsläckning vid ca 1500 Hz. Uppåt i frekvens uppstår utsläckning beroende på diskantens placering långt bakom basens akustiska centra, varvid tidskillnaden alltmer gör sig gällande när våglängderna blir kortare.
Det går inte att utesluta att även den i basens närfält uppmätta betoningen vid 3 kHz har betydelse för tonkurvans knöligheter. Tonkurvans "rasslighet" mellan 1300 och 2400 Hz visar dock att högtalaren direktivitet är klart försämrad, d v s att mätmikrofonen nås av större andel reflekterat ljud från rummet än vid högre och lägre frekvenser.
På längre avstånd minskar synbarheten av dessa fenomen, men det finns skäl att tro att de fortfarande kan vara hörbara och skapa en "falsk tredimensionalitet" (p g a att lyssnaren nås av reflexer som dominerar över direktljudet i dessa delar av registret) såväl som att en mindre begränsning i högtalarens upplösning kan bli resultatet. Många lyssnare har anfört att väggmodellen OA 51 (som f n inte tillverkas) är mera högupplösande. Den modellen är halvvägs till en konventionell högtalare då det gäller direktljudets dominans över andelen reflexioner från rummet.
En positiv bieffekt kan vara att ljudbildens lilla diffusitet kan medverka till att högtalarnas egna position blir svårare att uppfatta. Speciellt med inspelningar som genom en rad fel har en tendens att just avslöja högtalarens position. Stig Carlsson medgav gärna att ett antal fåtal andra högtalare hade högre rumslig upplösning än OA 50, men framhöll denna svagt "diffusstrålande" egenskap som en god kompromiss för att i enklare anläggningar och med ickefullgott programmaterialtämja inspelnings- och stereosystemfel på ett rimligt sätt. Stig förespråkade f ö "off axis-lyssning" d v s att försöka undvika att sitta mitt emellan högtalarna.
Liknande egenskaper finns hos OA 52, men i mindre grad. När man är inne på OA 52 kan man kanske påpeka att även portresonansen är påtagligt mindre i OA 52.
Som synes är den inte perfekt ur detta (fasintegrations) hänseende heller. Den stora frågan (som både vi och SSC ställer oss) är - Vad skulle Stig gjort/tyckt/tänkt om han hade levt och hade hela denna arsenal med digitala verktyg som vi har idag att använda?
Det finns personer idag, som kände Stig väldigt väl, som anser att vi inte på något sätt gör något Stig själv inte hade gjort eller inte godkänt. Det är t o m saker som indikerar på att Stig var själv på väg mot det vi har åstadkommit (fast det är ju svårt att få bekräftat). Vi (Larsen och undertecknad) har mycket friare tyglar än SSC då vi kan välja och vraka bland Stigs idéer och kan justera annat efter eget godtycke. Därför får vi vara relativt försiktiga så att vi inte strövar ut för fritt från Stigs ljudideal. Återkoppling från Carlssonfantaster är därför extremt viktigt för oss.
SSC har en svårare arbetsuppgift för de måste lägga större vikt vid alla de tekniska lösningar Stig själv kunde genomföra. Inte sagt som kritik till SSC utan mer ett konstaterande som IÖ höll med mig om förra veckan åtminstone.
Nå var har vi landat med OA50LE?
Efter lite konstruktiv kritik igår så har klangbalansen justerats lite och spridningen har förbättrats. Så nu ska det till lite lyssning igen innan jag tror filtret får godkännande. När det är färdigt presenteras det i denna tråd så alla som vill testa kan bygga det. All övrig info kommer här också.
Filtret är betydligt dyrare än det var orginal (det innehåller just nu 8 st komponenter per högtalare) men eftersom dessa uppgraderingssatser riktar in sig till de riktiga entusiasterna och den relativa kostnaden för filter i förhållande till elementkostnaden är låg så är det en kompromiss vi tror är riktig att göra.
