För visst är det så att när man sitter på konserthuset och lyssnar (eller bara hör) så är det musiken man lyssnar på, och eftersom man inte lyssnar på en återgiven musik finns det inte några skäl att lyssna på musikens klangliga egenskaper, eller dess rumsliga. Man lyssnar på musiken, och accepterar den som den är.
I varje fall kanske.
En musikåtergivningsintresserad person kan ju ibland bete sig mer än måttligt yrkesskadat
och lyssna analytiskt även i live-situationen - alltså medvetet reflektera över "hur det låter". Istället för att bara låta sig svepas med av musiken. (Och jag ser inget fel i det. Var och en gör, och bör få göra, som de vill när de lyssnar.)
Själv kan jag välja, och har dessutom ett så fungerande ljudminne att jag låta mig översköljas av musiken, men kan gå tillbaka och lyssna "hur det lät" även efteråt. Jag tror inte det är helt normalt.
Jag brukar för övrigt säga att det är förnuftigt att söka balans i sin egen utveckling - med avseende på allt. När det gäller denna fråga brukar jag säga att det väl kan vara poängfullt att lära sig att lyssna kritiskt och söka fel, eftersom man då kanske finner dem och kan göra sig av med dem - men det är minst lika viktigt att parallellt lära sig att vara tolerant. Alltså att lära sig att INTE störas och en massa återgivningsartefakter. För sin egen skull.
Jag, som ju behöver redskap i form av lyssningsmetoder, för att kunna åstadkomma en god återgivning, har funderat en del på hur man skall "sortera" verklighetens alla egenskaper, och jag har kommit fram till ett enkelt system av fyra rubriker som faktiskt säger allt, inte bara om en musikåtergivningsskedjas förmåga under respektiva rubrik - utan rubrikerna beskriver lika bra det ursprungliga ljudets egenskaper!
De är: Klang, dynamik, tid och perspektiv.
Originalmusiken består av det, återgivningskedjan behöver hantera dem.
Under varje rubrik utvecklar sig något som är i det närmaste ändöst komplext, men ändå samlas där precis allt, under de fyra rubrikerna.
Sen vad som orsakar fysiskt (respektive perseptivt) respektive egenskap är en annan sak. Klang styrs ju av det spektrala innehållet, och kan i återgivet skick påverkas av både tonkurva, distorsion och i förekommande fall även av fas- och andra tidsegenskaper. Dynamiken är en egenskap som kan påverkas av både statiska och dynamiska olinjäriteter, och samma egenskaper är det som alstrar distorsion. Tiden påverkas både av kodning och dekodning, och perspektivet är de rusliga dimensionerna, alltså var de där klangerna med sina dynamiska variationer i tiden utspelar sig. Hur sedan stereosystemet, rummet och lyssaren kommer in i ekvationerna går jag inte in på alls, för då riskerar inlägget bli hundrafaldigt längre.
Verkligheten och "projektionen ut i verkligeheten av vår hjärna" är därtill inte alltid överens - inte ens i verkligheten.
(Det finns gott om exempel på att man kan få en blundande lyssnare som lyssnar på levande musik, att uppfatta en annan rumslig bild än den som råder på riktigt.)
Men för att komma åter till ämnet: Min ambition är att skapa en återgivning som kännetecknas av att bevara klang, dynamik, tid och perspektiv som de var. Det vill säga att återgivningen skall låta bli att förändra de egenskaper som hanteras i transmissionsdomänerna, och rekonstruera de som hanteras med kodning dekodning.
Alltså att i görligast möjliga mån bevara de ursprungliga egenskaperna. Och med det sagt så framgår det väl att det är min uppfatting att verkligheten i konserthuset (och på alla andra ställen) allra högsta grad uppvisar akustiska skeenden som kännetecknas just av att vara klanger som ändrar sig enligt ett dynamisk mönster i tiden och utspekar sig holografiskt* (om vi skapar oss en ljudbild, alltså en ide om hur det som låter ser ut) i rummet.
Sammanfattat: Visst tusan är verkligheten rumslig! Och även om inte alla akustiska miljöer medger tydlighet och fokus för alla händelser i dem, så är det ändå händelser som utspelar sig i en holografisk (holografisk = den fullständiga bilden) matris. Alltså ett tredimensionellt rum där objektet utspelar sig och ett annat tredimensionellt rum där man befinner sig och lyssnar (eller titttar) på det som händer. De två rummen är ihopkopplade och de kan även vara både överlappande och identiska, beroende på situation.
Vh, iö
- - - - -
*Jag brukar kalla det en holofonisk eller en holosonisk återgivning, vilket i praktiken är en sexdimensionell (eller i varje fall tre + tre) hantering av informationen.
