Den bästa tiden är nu?

[peetwa]

Lätt 6 - 16. Jag tror att teknikutvecklingen och Asiens prispress gjorde att dyra studioeffekter som chorus, reverb, eko, phaser m.m. nu kunde fås för 5000 kr i en låda och midi-ljuden började bli så bra att de kunde användas i studio sammanhang. Usch, usch.

Även om fenomenet att med effekternas hjälp fullständig producera sönder låtar är äldre (se exempel nedan) än 80-talet så upplever jag att det här snarare blev regel än undantag.

Kolla in Save The Life Of My Child från bookends med Simon & Garfunkel från 1968 för en tidig sönderproduktion.

[subjektivisten]

Sålänge man inte bara lyssnar på något extremt smalspårigt (endast isländsk hip hop) så är det omöjligt att säga vilka/vilket år som är sämst, eftersom man ständigt hittar nya pärlor. Även fast jag är uppväxt under 80-talet så hittar jag hela tiden helt nya grupper och även nya genre som är kanonbra, 20-30 år senare.

Så man bör nog inte generalisera för mycket om detta.

[peetwa]

Jag tror att IÖ for efter något annat när han konstruerade leken med ålder vs. upplevt mörker. Det kanske är så att det inte finns en objektivt mörkaste period utan att det finns ett samband mellan den psykologiska utvecklingen hos en människa och förkastandet av ett tidstypiskt sound.

Kanske är det så att Johnny Rotten inte gillar engelsk städad 60-tals ”schlager”, men Dizzy Rascal gärna samplar det.

[Almen]

Ålder: 19-28
Period: 1983-1992

[IngOehman]

Jag tror att IÖ for efter något annat när han konstruerade leken med ålder vs. upplevt mörker. Det kanske är så att det inte finns en objektivt mörkaste period utan att det finns ett samband mellan den psykologiska utvecklingen hos en människa och förkastandet av ett tidstypiskt sound.

Kanske är det så att Johnny Rotten inte gillar engelsk städad 60-tals ”schlager”, men Dizzy Rascal gärna samplar det.

Visst är det så, men inte helt. Jag tror ju att det finns många samband.

Min erfarenhet är helt enkelt att perioden 83- 92 brukar vara den som hamnar på jumboplatsen i snitt, utom hos dem som var i den ålder då "vad som helst duger bara det är det som händer NU"! (underförstått - NU, när mitt liv börjar, på riktigt.)
(Men självklart finns det människor som har en så enorm musikalisk integritet att de kan såga 1983- 1992 trots att de var i den ålderna just då (8-22?), men det är ovanligt. Mycket ovanligt.)


Så, vad jag tror, och vill se om det går att få något svar på, är:

1. (Att/)Om det är relativt ovanligt att människor ogillar musiken som var "inne" då det var mellan säg 8 och 22 år gammal, sisådär? (De flesta verkar gilla det de hörde när de var 12-14 allr bäst, vilket jag tror är lite tidigare än de flesta tror, men ändå något som alla kan gå tillbaka och kolla själv, om de vill.)

2. (Att/)Om det är ovanligt att människor som INTE var i den åldern under "det musikaliska 80-talet" (83 - 92) ändå gillar den tidserioden?


Med den ställda frågan får man ju svar på allt, även om statistisken såklart blir rätt torftig om inte väldigt många svarar på den. Men en liten indikation kan man kanske få? Det är alltid kul att leka.

Vad jag kan tänka mig är alltså att det kommer att förekomma fall där perioden 1983 - 1992 utnämns till det största mörkret ÄVEN av dem som var i ålder 8-22 då, och att det kommer att vara mycket vanligt att de som var i någon annan ålder (<8 eller >22) under nämna period ogillade den.


Vh, iö

[phloam]

Sålänge man inte bara lyssnar på något extremt smalspårigt (endast isländsk hip hop) så är det omöjligt att säga vilka/vilket år som är sämst, eftersom man ständigt hittar nya pärlor. Även fast jag är uppväxt under 80-talet så hittar jag hela tiden helt nya grupper och även nya genre som är kanonbra, 20-30 år senare.

Så man bör nog inte generalisera för mycket om detta.

Håller med. Ju mer jag tänker på detta desto mer är jag beredd att helt överge tanken på bra resp dåliga perioder; istället handlar det nog mest av allt om "tidstypiska sound" som peetwa sade, inte kvalitet.

Man kan inte säga att ett tidstypiskt sound skulle vara bättre eller sämre än något annat, det är enbart en smaksak.

Min teori blir därför att om man ogillar ett tidstypiskt sound så blir det nog väldigt lätt så att man dissar kvaliteten på musiken också, orättvist nog.

Perioden 83 - 92 kanske var intressant för att det rådde stor diversitet och att det är extra svårt att definiera ett "sound" för den perioden. Folk kanske var trötta på den starka karaktären hos tidigare period och medvetet sökte ett eget sound. Genrer blandades, gränser suddades ut (tror jag, iaf).

Följden blir kanske att 83-93 (ungefär) får orättvis kritik, och även efterföljande perioder då kanske diversiteten blivit så stor att man får leta efter tidsypiska sound i olika subgenres, istället för hos mainstreamfåran...! Det tidiga 80talet och sena 70talet kanske var det sista årtiondet då även mainstreampopen hade riktig "karaktär"?

Kanske att man ser ett möster bakåt också; ju äldre musikgeneration desto mindre diversitet och starkare tidssound, 60tal, 50tal, 40tal....

[Magnuz]

Man kan inte säga att ett tidstypiskt sound skulle vara bättre eller sämre än något annat, det är enbart en smaksak.

Min teori blir därför att om man ogillar ett tidstypiskt sound så blir det nog väldigt lätt så att man dissar kvaliteten på musiken också, orättvist nog.

Är inte "kvaliteten på musiken" lika mycket en smaksak?

Perioden 83 - 92 kanske var intressant för att det rådde stor diversitet och att det är extra svårt att definiera ett "sound" för den perioden.

Robotaktigt programmerade trummaskiner, plastiga synthljud, enorma reverb... Är det något årtionde som har ett ganska lättidentifierat sound är det väl 80-talet?

Frågan om "musikaliskt mörker" är intressant. Hade jag fått den för tio-femton år sedan hade jag nog svarat 80-talet, men om jag idag ser till vilken musik jag lyssnar mest på blir svaret troligen snarare 90-talet. Det sena 70-talet är en annan kandidat, ABBA ensamma är ju nästan skäl nog för det.

[phloam]

Man kan inte säga att ett tidstypiskt sound skulle vara bättre eller sämre än något annat, det är enbart en smaksak.

Min teori blir därför att om man ogillar ett tidstypiskt sound så blir det nog väldigt lätt så att man dissar kvaliteten på musiken också, orättvist nog.

Är inte "kvaliteten på musiken" lika mycket en smaksak?

Perioden 83 - 92 kanske var intressant för att det rådde stor diversitet och att det är extra svårt att definiera ett "sound" för den perioden.

Robotaktigt programmerade trummaskiner, plastiga synthljud, enorma reverb... Är det något årtionde som har ett ganska lättidentifierat sound är det väl 80-talet?

Frågan om "musikaliskt mörker" är intressant. Hade jag fått den för tio-femton år sedan hade jag nog svarat 80-talet, men om jag idag ser till vilken musik jag lyssnar mest på blir svaret troligen snarare 90-talet. Det sena 70-talet är en annan kandidat, ABBA ensamma är ju nästan skäl nog för det.

Nej, jag anser att man kan komma fram till om musik är bra eller dålig, oavsett sound. Ta Mozart t.ex. Eller Elvis. Eller Abba. Eller Kraftwerk. Alla är bra, och det står jag för. Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound osv. Det står inte i strid med att all musik upplevs subjektivt. Sunt förnuft, ffs.

Återigen, jag försöker tala om det "sena" 80talet,(det musikaliska 90talet enl IÖ) inte det tidiga 80tal som enl IÖ sträcker sig från sen 70tal. Lite förvirring där kanske jag menar iaf tidiga 80t hade ett starkt sound precis som du säger. Det är ju det musikaliska 90talet (84-93) som kritiseras hårdast och det jag menar är bättre än man tror.
Rörigt? ja

"Det musikaliska mörkret" är ju i sig en väldigt missvisande term, som hintar att musiken skulle varit så mycket dåligare* under en viss period än en annan. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt blir det.

Soundet för det sena 80- tidiga 90talet tycker jag själv är svårt att definiera väl, däremot har jag inga problem med att hitta massor av skitbra musik från det årtiondet.

Edit * = ren musikaliskt(!!) mycket dåligare. Snarare var det ett stil- och soundmässigt mörker, i.e. att det inte fanns nåt samlande odiskutabelt sound för den perioden.

Jag skulle hellre kalla den perioden för "the birth of the subgenres" eller nåt

[petersteindl]

1989 såg jag Michael Jackson på Olympiastadion i München. Det var 72 000 besökare och jag startade konserten med att vara ungefär 5 meter framför mitten på scen. Under konserten blev publiktrycket bakifrån så pass stort att jag tyckte det blev obehagligt så jag trängde mig sakta bakåt för att hamna 10 meter från scenen. Det var många som trycktes mot främre räcket och blev frånplockade från konserten. Det var en fantastisk upplevelse att ha varit där och sett och sett MJs konsert som hette Bad Jag gillar speciellt skivorna Thriller och Bad. Thriller kom 1982 och Bad 1987 och för mig representerar det 80-talsmusiken rätt bra. Det var musik med en distinkt och exakt betoning av takt och rytm som jag tyckte genomsyrade mycket av 80-talets musik, även andra kända grupper såsom Depeche Mode, Devo, Human League, New Order, Yazoo och Yello.

För nog tillhör Michael Jackson tidsperioden 80-talsmusik och jag tycker inte att det är dåligt eller tillhör avdelningen mörker.

Andra artister som jag minns från 80-talet var Frankie Goes to Hollywood och Alphaville och dessa hänför jag också till 80-talet samt t ex skivan Avalon med Roxy Music som jag inte förknippar med 70-tal.

Men jag har inte sett MJ nämnas i denna tråd angående 80-talet vilket förvånar mig.

Väl mött
PS

[phloam]

Michael Jackson är ju så stor att han i likhet med t.ex. Bowie sträcker sig över flera olika tidsperionder (och sound). Ett inte så extremt exempel som t.ex. Yazoo...!

Men Thriller är ju absolut 80tal helt klart, vilka minnen viss musik skapar.... Jag har ett HiFi-minne med Billie Jean på Svenska HiFi-klubben som det hette då.... oooh så fett

[IngOehman]

Man kan inte säga att ett tidstypiskt sound skulle vara bättre eller sämre än något annat, det är enbart en smaksak.

Min teori blir därför att om man ogillar ett tidstypiskt sound så blir det nog väldigt lätt så att man dissar kvaliteten på musiken också, orättvist nog.

Är inte "kvaliteten på musiken" lika mycket en smaksak?

Perioden 83 - 92 kanske var intressant för att det rådde stor diversitet och att det är extra svårt att definiera ett "sound" för den perioden.

Robotaktigt programmerade trummaskiner, plastiga synthljud, enorma reverb... Är det något årtionde som har ett ganska lättidentifierat sound är det väl 80-talet?

Frågan om "musikaliskt mörker" är intressant. Hade jag fått den för tio-femton år sedan hade jag nog svarat 80-talet, men om jag idag ser till vilken musik jag lyssnar mest på blir svaret troligen snarare 90-talet. Det sena 70-talet är en annan kandidat, ABBA ensamma är ju nästan skäl nog för det.

Nej, jag anser att man kan komma fram till om musik är bra eller dålig, oavsett sound. Ta Mozart t.ex. Eller Elvis. Eller Abba. Eller Kraftwerk. Alla är bra, och det står jag för. Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound osv. Det står inte i strid med att all musik upplevs subjektivt. Sunt förnuft, ffs.

Vill bara påpeka att den fråga jag ställt BARA handlar om människors subjektiva uppfattningar. Detsamma gäller hypotesen om ett musikaliskt mörker (med undantag, självklart) under någon tidsperiod.

Att argumentera emot genom att säga att det bara är subjektiv går alltså inte, eftersom det att det är subjektivt ju är utgångspunkten!

Det jag undrar över är just vad folk TYCKER. Idén att försöka bevisa att musik per definition är dålig eller bra är bara nys, och sådant sysslar jag inte med alls.

Återigen, jag försöker tala om det "sena" 80talet,(det musikaliska 90talet enl IÖ) inte det tidiga 80tal som enl IÖ sträcker sig från sen 70tal. Lite förvirring där kanske

Ja det kan man lugnt säga. Var har du fått det där ifrån? Det sena 80-talet är ju mitt i det musikaliska 80-talet, som jag definierar det. Verkligen inte tillhörigt det musialiska 90-talet som började fört flera år in på 90-talet (som vanligt kommer ju stilskiftningarna några år in på nästa årtionde. Även Beatles spelare ju 50-talsrock i början av 60-talet).

Och inte tusan har jag heller sagt att det musikaliska 80-talet började på 70-talet! Tvärtom är det tydligt att det musikaliska 70-talet sträckte sig in på 80-talet, några år, som det brukar vara.

jag menar iaf tidiga 80t hade ett starkt sound precis som du säger.

Visst var det tidiga 80-talet jusst, det var ju slutet av det musikaliska 70-talet!

Det är ju det musikaliska 90talet (84-93)...

Förvirringen skenar vilt...

Kom igen nu! Det där har väl ingen hävdat.

Det du talar om är det musikaliska 80-talet, alltså det som när man hör det uppfattas som "80-talsmusik". Sätt på filmen snuten i hollywood I och II (1984 & 1987)så förstår nog alla.

...som kritiseras hårdast och det jag menar är bättre än man tror.

Det du talar om är det muskaliska 80-talet. Och jag har förstått att du gillade det. Även om det nyss lät som om det var det musikaliska 70-talet du gillade bättre, eller? (Det mycket tidiga 80-talet, alltså innan 80-tals-soundet slagit igenom.)

Rörigt? ja

Du rör till det, ja.

"Det musikaliska mörkret" är ju i sig en väldigt missvisande term, som hintar att musiken skulle varit så mycket dåligare under en viss period än en annan. Ju mer man tänker på det desto mer bisarrt blir det.

Inte alls. Om du lämnar tanken på att musikalisk kvalitet skulle vara något abosult så tror jag du förstår. Det är alltså BARA subjektiva åsikter som vi talar om här. OCH - ingen (så vitt jag har sett) har heller påstått att det ens under de (enligt deras egen uppfattning) mörkaste av märka perioder, saknats bra låtar. Så det behöver du inte heller argumentera emot. Ingen har sagt något sådant. Ok?

Soundet för det sen 80- tidiga 90talet tycker jag själv är svårt att definiera väl, däremot har jag inga problem med att hitta massor av skitbra musik från det årtiondet.

Om du har problem att definiera det så igen - titta på film i genrerna action/komedi (de troligaste att spegla populärmusiken från perioden) från den peioden. Om du tittar på tillräckligt många (och lyssnar på musiken i dem*) så tror jag nog det kommer att vara rätt klart för dig hur det lät.


Vh, iö

- - - - -

*Kan nämna att just det musikaliska 80-talet skiljde sig åt från alla andra årtionden jag kan erindra mig på ännu ett sätt, som igen har med likriktning att göra - nämligen just att populärmusiken dominerade fillmusiken inom populärfilm-genrena!

Det har mig märkeligen inte hänt under några andra årtioden, då nästan alltid huvuddelen av musiken i filmen skapats eller valts för att "passa filmen", och ofta varit klassisk.

Visst har det funnits, och finns fortfarande, popmusik i film, en hel del till och med, men aldrig varken förr eller senare som det var på 80-talet. Det blir man varse om man tittar på ett femhundratal filmer från den tioårsperioden, och från alla andra. (Vilket jag förstås gjort.)

[Magnuz]

Nej, jag anser att man kan komma fram till om musik är bra eller dålig, oavsett sound. Ta Mozart t.ex. Eller Elvis. Eller Abba. Eller Kraftwerk. Alla är bra, och det står jag för. Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound osv. Det står inte i strid med att all musik upplevs subjektivt. Sunt förnuft, ffs.

Sunt förnuft, var det. Att något är bra eller dåligt är ett värdeomdöme och måste utgå ifrån att man har någon form av kriterier som ska uppfyllas för att något ska kallas bra (eller dåligt, förstås). Meningen "Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound" betyder strängt taget ingenting, annat än möjligen att enligt dina preferenser är det så. Kvalitetskriteriet är i det fallet dina preferenser (som i sin tur kan vara grundade i alla möjliga underliggande orsaker, medvetna såväl som omedvetna).

[phloam]

Idén att försöka bevisa att musik per definition är dålig eller bra är bara nys, och sådant sysslar jag inte med alls.

Så då håller du med om att alla perioder är likvärdiga, så länge man inte går in på folks rent subjektiva åsikter om dem?

[IngOehman]

Nej, "likvärdiga" är ett nonsensbegrepp för något som jag ju just sagt
inte har något värde, annat än vad folk tycker om det.

Jag uppskattar ditt försök att lägga ord i munnen på mig (för det visar
ju att du bryr dig om frågan) men du får faktiskt nöja dig med det jag
skrev. Alltså att det inte finns några andra värden än vad folk tycker
när det gäller musik.

Jag står inte för någon av dina försök till omformuleringar.

Du behöver ju heller inte tolka om det till något annat, så gör inte det.


Varför inte bara skippa idén att det måste finnas några objektiva värden?
(Eller att någon annan skulle ha antytt något sådant. Jag har i varje fall
inte gjort det, tvärtom!)


Vh, iö

- - -

Edit: Rättat genom att jag lagt till det borttappade ordet "skippa".

[phloam]

Nej, jag anser att man kan komma fram till om musik är bra eller dålig, oavsett sound. Ta Mozart t.ex. Eller Elvis. Eller Abba. Eller Kraftwerk. Alla är bra, och det står jag för. Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound osv. Det står inte i strid med att all musik upplevs subjektivt. Sunt förnuft, ffs.

Sunt förnuft, var det. Att något är bra eller dåligt är ett värdeomdöme och måste utgå ifrån att man har någon form av kriterier som ska uppfyllas för att något ska kallas bra (eller dåligt, förstås). Meningen "Elvis är inte mycket sämre än Mozart bara för att det har ett annat sound" betyder strängt taget ingenting, annat än möjligen att enligt dina preferenser är det så. Kvalitetskriteriet är i det fallet dina preferenser (som i sin tur kan vara grundade i alla möjliga underliggande orsaker, medvetna såväl som omedvetna).

Men det där är ju bara nåt slags överdrivet intellektualiserande, inte sunt förnuft. Med lite god vilja så är det väl inte så svårt att förstå vad jag menar, när jag säger att t.ex. "Mozart är väldigt bra, men jag gillar det inte"?

Eller ser du hellre att jag drar till med nåt i stil med "Den populära åsikten att Mozart är bra rent objektiv sett, är inte mer än en samling subjektiva åsikter med visst inslag av rationella sutsatser men även undermedvetna yadyada...." Måste vi diskutera musik som om det vore kvantfysik? Aj fan, jag glömmer att vi är på Faktiskt.se.....

[IngOehman]

Mozart är väldigt dåligt, utom i några undantagsfall (några få procent
av det han skrivit). Då är han bra.

Det som är dåligt är dock inte bra, och det som är bra är inte dåligt.

Och alltihopa är mina helt subjektiva uppfattningar, eftersom det inte
finns några andra sätt att värdera musik. Någon annan kan alltså ha
motsatt uppfattning, men ha helt rätt.


Vh, iö

[Magnuz]

Men det där är ju bara nåt slags överdrivet intellektualiserande, inte sunt förnuft. Med lite god vilja så är det väl inte så svårt att förstå vad jag menar, när jag säger att t.ex. "Mozart är väldigt bra, men jag gillar det inte"?

Varför överdrivet? Det är i själva verket omöjligt att förstå vad du menar med "Mozart är väldigt bra, men jag gillar det inte" om du inte preciserar det ytterligare.

Eller ser du hellre att jag drar till med nåt i stil med "Den populära åsikten att Mozart är bra rent objektiv sett, är inte mer än en samling subjektiva åsikter med visst inslag av rationella sutsatser men även undermedvetna yadyada...." Måste vi diskutera musik som om det vore kvantfysik?

Helst inte för kvantfysik vet jag inte ett skit om, fast jag tror att det där påminner mer om nonsens än om kvantfysik.

[phloam]

Magnuz och IÖ, nu är ni rentav både löjliga och barnsliga.

Att i ord klä vad som rent objektivt kännetecknar "bra, högkvalitativ" musik skulle kräva en doktorsavandling av en professionellt musikteoretiskt skolad person. Man kan faktiskt analysera musik, om man så vill, på ett objektivt plan. Man kan t.ex. konstatera att fraseringen i ett visst stycke är undermålig, och att detta förstör både kompositörens intentioner och lyssnarens upplevelse.

Normala människor rationaliserar bort detta steg och uttrycker vad de, genom personlig kunskap och erfarenhet fångad i ett visst samhälle med gemensam värdegrund, uppfattar som "bra" resp. "mindre bra". Dvs att om man lyssnar på musik, talar med andra, läser om musik så bygger man upp en musikalisk kompetens. Denna kompetens gör det möjligt att givet ett visst sammanhang, med personer med liknande kompetens, komma fram till vad som är "bra", utan att för den skull göra en rent personlig, individuell bedömning där ingen kompetens egentligen är nödvändig.


Jag skulle - istället för sånt här meningslöst tjafs - vilja be om ett vettigt, rakt och enkelt svar på ifall ni håller med om att det är "soundet" som är avgörande för den personliga uppfattningen om ett musikaliskt årtionde, inte kvalitén?

[IngOehman]

1989 såg jag Michael Jackson på Olympiastadion i München. Det var 72 000 besökare och jag startade konserten med att vara ungefär 5 meter framför mitten på scen. Under konserten blev publiktrycket bakifrån så pass stort att jag tyckte det blev obehagligt så jag trängde mig sakta bakåt för att hamna 10 meter från scenen. Det var många som trycktes mot främre räcket och blev frånplockade från konserten. Det var en fantastisk upplevelse att ha varit där och sett och sett MJs konsert som hette Bad Jag gillar speciellt skivorna Thriller och Bad. Thriller kom 1982 och Bad 1987 och för mig representerar det 80-talsmusiken rätt bra. Det var musik med en distinkt och exakt betoning av takt och rytm som jag tyckte genomsyrade mycket av 80-talets musik, även andra kända grupper såsom Depeche Mode, Devo, Human League, New Order, Yazoo och Yello.

För nog tillhör Michael Jackson tidsperioden 80-talsmusik och jag tycker inte att det är dåligt eller tillhör avdelningen mörker.

Andra artister som jag minns från 80-talet var Frankie Goes to Hollywood och Alphaville och dessa hänför jag också till 80-talet samt t ex skivan Avalon med Roxy Music som jag inte förknippar med 70-tal.

Men jag har inte sett MJ nämnas i denna tråd angående 80-talet vilket förvånar mig.

Väl mött
PS

Jag gillar thriller, men tycker att bad är på sin höjd ok, men mest som vad den heter.

Thriller var den sista riktigt bra plattan han gjorde, tycker jag. Och inte förvånande hamnar den i tiden - i slutet av det musikaliska 70-talet!

Bad år, som väntat, monoton och fantasilös. En senare är faktiskt bättre. Den där blandskivan med lite av varje, bland annat den där låten där han sjunger att han vill bli lämnad i fred. Fantastiskt bra.

Några gamla Jacksson 5-låtar är dock ännu oslagna av MJ. Är min uppfattning ('Can you feel it', t ex!).


Vh, iö

- - - - -

PS. Icke förvånande är fortfarande Thriller den mest sålda och säljande av MJ's plattor.

PPS. Jag gillar snubben. Är tveksam till anklagelserna. Tror alldeles för många tror på prdspråket ingen rök utan eld, och andra tror på möjligheten att få av honom en förfärlig massa pengar. Stackarn.

[phloam]

IÖ - omstart.

Ska jag alltså uppfatta det du hittils har uttryckt om "det musikaliska 90talet" (perioden ca 84 och ca 10 år framåt) som rent personliga åsikter?

Att jag överhuvutaget har diskuterat saken beror på att jag trodde att det gick att ha åtminstone en delvis objektiv syn på saken. Men det går alltså inte, menar du? Om det du sagt varit helt subjektiva värderingar så köper jag det, naturligtvis. Intressant att du tycker så. Men bara så jag vet, så att jag inte ensam argumenterar ur en "objektiv" synvinkel.


EDIT: Jag noterar att många som kanske egentligen menar att uttrycka subjektiva åsikter använder ett språkbruk som passar bättre för objektiva omdömen. T.ex. "Den skivan är bättre än den" när man egentligen menar "Den skivan gillar jag mer än den".

Edit 2: Vilket blir ännu mer förvirrande när det är IÖ, som vad jag förstått inte vill bli tolkad utan ska läsas bokstavligen, som använder sådana formuleringar. ÄR Bad sämre eller är det bara det att du själv gillar Bad mindre än Thriller?

[petersteindl]

Michael Jackson är ju så stor att han i likhet med t.ex. Bowie sträcker sig över flera olika tidsperionder (och sound). Ett inte så extremt exempel som t.ex. Yazoo...!

Men Thriller är ju absolut 80tal helt klart, vilka minnen viss musik skapar.... Jag har ett HiFi-minne med Billie Jean på Svenska HiFi-klubben som det hette då.... oooh så fett

Hm, vilka andra tidsepoker tycker du Michael Jackson sträcker sig över? 70-tal? 90-tal?
För mig var MJ inget speciellt på 70-talet, annat än en "baby"-artist och en väldigt bra sådan. På 90-talet upplevde jag att han tyvärr var slut som genre skapande artist. Men 80-talet dominerade han. Som jag ser det var Thriller början på en ny era och inte slutet på en gammal era.

Angående Yazoo fårstår jag inte vad du menar?? Jag såg Alison Moyet i Stockholm på 80-talet. Som jag ser det så fanns Yazoo bara på 80-talet. The Assembly och Erasure var väl grupperna som Vince Clarke startade därefter och som också klassas som 80-tal.

Däremot har Bowie hållit sig under fler perioder men först och främst 70-talet förknippar jag med Bowie.

Lite mer 80-tal: Kim Carnes med Bette Davis eyes. Grupper från Down Under (Australien). Eurythmics fanns då. En annan artist som fanns redan på 70-talet men som egentligen slog igenom på 80-talet var Bruce Springsteen med Born in the USA. Spandau Ballet, the Human League, Cyndi Lauper är fler 80-talare. Elvis Costello är inte att förglömma. Han fanns ju även på 70-talet men hans influenser tillhör snarast 80-talet som jag ser det. Tears for fears. Hm, jag börjar få ihop en liten 80-tals lista Själv är jag en som upplevde 60-talet och 70-talet som starkt.

En sak som kanske spelar in är det faktum att det digitala mediet kom fram i början på 80-talet som helt ny standard i form av CD och det var en stor nyhet på den tiden. Det var en turbulent tid med många strömningar som drog åt varsitt håll.

Angående subjektivt kontra objektivt, vill jag säga att musiksmak är subjektivt – musikhistoria är objektivt.

Väl mött
PS

[Magnuz]

Magnuz och IÖ, nu är ni rentav både löjliga och barnsliga.

Vad vill du ha sagt med det? Trist attityd, tycker jag, att gå till personangrepp bara för att argumenten tryter (eller vad du nu hade för anledning).

Att i ord klä vad som rent objektivt kännetecknar "bra, högkvalitativ" musik skulle kräva en doktorsavandling av en professionellt musikteoretiskt skolad person.

Nej det skulle det inte. Däremot kräver det att man DEFINIERAR VAD MAN MENAR MED BRA OCH/ELLER HÖGKVALITATIV.

Man kan t.ex. konstatera att fraseringen i ett visst stycke är undermålig, och att detta förstör både kompositörens intentioner och lyssnarens upplevelse.

Nej det kan man inte. För det första är lyssnarens upplevelse subjektiv (det hoppas jag i alla fall att vi kan vara överens om) och kan således variera hur mycket som helst från en lyssnare till en annan. För det andra kan nog ingen annan än kompositören tala om vilka intentioner han/hon har. Således kan lyssnaren och kompositören konstatera att fraseringen är undermålig, men det är orimligt att påstå att det är ett objektivt faktum. Det är alldeles riktigt att man kan analysera musik objektivt, men så fort man börjar tala om kvalitet handlar det om värdeomdömen. Det är därför du aldrig kommer att få 100% samstämmiga omdömen om du så frågar alla världens främsta musikexperter.

Normala människor rationaliserar bort detta steg och uttrycker vad de, genom personlig kunskap och erfarenhet fångad i ett visst samhälle med gemensam värdegrund, uppfattar som "bra" resp. "mindre bra". Dvs att om man lyssnar på musik, talar med andra, läser om musik så bygger man upp en musikalisk kompetens. Denna kompetens gör det möjligt att givet ett visst sammanhang, med personer med liknande kompetens, komma fram till vad som är "bra", utan att för den skull göra en rent personlig, individuell bedömning där ingen kompetens egentligen är nödvändig.

Det stämmer att det i någon mån finns en gängse uppfattning om vad som är bra när det gäller musik (och annan konst). Det är inte detsamma som att det finns någon objektiv kvalitet. Det inser man ganska lätt om man tänker på att kvalitetsuppfattningen är tids- och kontextberoende. Beethovens tredje symfoni (tror jag det var) skälldes på sin tid för att den innehöll "barbariska dissonanser", Stravinskijs Våroffer blev totalt utbuad vid urpremiären och lades ned efter bara några föreställningar och mycket jazz som senare blivit geniförklarad avfärdades som primitiv "negermusik" (finns en hel del extremt pinsamma recensioner av - just det - "professionellt musikteoretiskt skolade personer").

Jag skulle - istället för sånt här meningslöst tjafs - vilja be om ett vettigt, rakt och enkelt svar på ifall ni håller med om att det är "soundet" som är avgörande för den personliga uppfattningen om ett musikaliskt årtionde, inte kvalitén?

Nej, inte nödvändigtvis. Det kan förstås vara det men det kan lika gärna vara något annat. Den personliga uppfattningen är ju just - personlig.

[phloam]

Det stämmer att det i någon mån finns en gängse uppfattning om vad som är bra när det gäller musik (och annan konst).

Tack! Det var bara det jag försökte få fram. Vore kul att med detta som grund komma nån vart istället för att fastna i sedvanliga definitionsträsket.

Jag skulle - istället för sånt här meningslöst tjafs - vilja be om ett vettigt, rakt och enkelt svar på ifall ni håller med om att det är "soundet" som är avgörande för den personliga uppfattningen om ett musikaliskt årtionde, inte kvalitén?

Nej, inte nödvändigtvis. Det kan förstås vara det men det kan lika gärna vara något annat. Den personliga uppfattningen är ju just - personlig.

Jo, det kände jag till redan från början Att det mesta är personligt. Men om det nu finns en "gängse uppfattning" så kanske man kunde bolla lite på det planet istället för att tvinga ner saken på subjektiv/objektiv-nivån? Jag säger egentligen inte emot; men för att kunna föra en vettig diskussion så kanske man får kompromissa lite på detaljnivå.

Och att jag rent subjektivt upplevde era svar som barnsliga, det tar jag på mig

[phloam]

Michael Jackson är ju så stor att han i likhet med t.ex. Bowie sträcker sig över flera olika tidsperionder (och sound). Ett inte så extremt exempel som t.ex. Yazoo...!

Men Thriller är ju absolut 80tal helt klart, vilka minnen viss musik skapar.... Jag har ett HiFi-minne med Billie Jean på Svenska HiFi-klubben som det hette då.... oooh så fett

Hm, vilka andra tidsepoker tycker du Michael Jackson sträcker sig över? 70-tal? 90-tal?
För mig var MJ inget speciellt på 70-talet, annat än en "baby"-artist och en väldigt bra sådan. På 90-talet upplevde jag att han tyvärr var slut som genre skapande artist. Men 80-talet dominerade han. Som jag ser det var Thriller början på en ny era och inte slutet på en gammal era.

Angående Yazoo fårstår jag inte vad du menar?? Jag såg Alison Moyet i Stockholm på 80-talet. Som jag ser det så fanns Yazoo bara på 80-talet. The Assembly och Erasure var väl grupperna som Vince Clarke startade därefter och som också klassas som 80-tal.

Jag vet inte riktigt om jag menade så mycket, bara tidsmässigt långlivade (och mångfasetterade) och kanske inte så extrema i sin stil (och därför inte används som exempel så ofta, fastän man kanske borde). En mer extrem/kortlivad grupp som Yazoo är lättare att exemplifiera med.

Nej, jag undrade nog mest över varför MJ inte kommit på tapeten här

[petersteindl]

Nej, jag undrade nog mest över varför MJ inte kommit på tapeten här

Ok, jag förstår nu vad du skrev och jag instämmer med detta Vad gäller 80-talet så tyckte och tycker jag själv att musikströmningarna var lite urvattnade. 60 och 70 talet var ju rikt på starka strömningar, dock tycker jag att 80-talet hade väldigt många starka poänger. Man får väl vara lite försvarsadvokat för 80-talets musik trots att man är 60 och 70-talist vad gäller musikkonsument

Hur är dagens musik? Enligt IÖ skulle denna tidsera vara från 2003 tills idag och fram tills 2013. Tja, jag ser mest gamla stötar som fortfarande hänger med från 60-talet. I vilken tidsera placerar ni Neil Young? Eller Rolling Stones? Eller Bob Dylan? Jag ser deras musik genre som 60-tals och det är subjektivt från min sida. Paa tog upp Miles Davis som är ett utmärkt exempel på gränsöverskridande musik. Hur är det med 90-talet? Jag såg World Music som varandes starkt på frammarsch med massor av fin musik.

Katie Melua är nutida och samtida. Ganska bra faktiskt Det finns en del bra nutida och det har ofta varit så att den senare delen av varje period bjuder på bäst musik så det finns nog en del att se fram emot fram till 2013 Vad som behövs är kreativ skaparglädje. Är internet en orsak till kreativitet eller tvärtom?

Väl mött
PS

[Jansson]

Sällan har den meningen varit mer sann är hur musikutbudet är idag. Enligt mig så har det aldrig funnits så mycket bra ny musik som idag. Det finns mer av allt. Fler olika stilar, fler intressanta grupper, lättare att få tag på musiken, mycket större bredd, etc.
Enligt mig så är det en blandning av punkens filosofi (att man inte måste vara en mästare på sitt instrument för göra låtar), datorn (mycket lättare för vem som helst att spela in något) och internet (massiv spridning utan problem) som gjort detta möjligt.

Så visst, man brukar säga att 60-talet var ett gyllene årtionde när det gäller musik men enligt mig så är det mer bra musik och mer bredd idag än förr.

Vad sägs, håller med eller inte?

Håller varken med eller säger emot.

Om vi skall dela in musik i årtionden så anser jag att det beror på vem du frågar.

Skulle 80-talet vara ett dåligt årtionde? Inte om du frågar ett Smiths-fan tex.
Förmodligen är 80-talet det mest viktigaste för den personen. Det var då det "hände" för den personen.

Jag tror att bra musik har funnits hela tiden ( även på 80-talet ) men att som du säger, massiv spridning utan problem, underlättar för bra musik att nå fram till lyssnaren.

60- och 70-talets storhet tror jag beror främst på att skivbolagen vågade och trodde mer på musikernas kreativitet och att det var helt ok att göra en svag debut och kanske en och annan svag "mellanplatta".
Det fanns förmodligen mer plats människor med en vision, räkne-nissar och profit hunger har alltid funnits, men de sist nämda har tagit mer och mer över allt eftersom tiden har gått.

Idag gör en kreativ musiker eller konstnär eller vad du vill kalla henne eller honom, allt eller det mesta själv. (punk, DYI ?) Lägger ut sin musik på tex. my space och slipper skivbolagens krav på "framgång". Skapar sin egen publik mao.

Förr nådde bra musik sin publik mestadels eller enbart via phonogram och följdaktligen via ett skivbolag, nu finns det andra kanaler.

Men kreativa människor har alltid funnits, oavsett årtionde.

Hej förresten! Mitt första inlägg på detta forum.

/Gunnar

[peetwa]

Min erfarenhet är helt enkelt att perioden 83- 92 brukar vara den som hamnar på jumboplatsen i snitt, utom hos dem som var i den ålder då "vad som helst duger bara det är det som händer NU"! (underförstått - NU, när mitt liv börjar, på riktigt.)
(Men självklart finns det människor som har en så enorm musikalisk integritet att de kan såga 1983- 1992 trots att de var i den ålderna just då (8-22?), men det är ovanligt. Mycket ovanligt.)

Ha, ha. Det är ju jag. Fast jag utvecklade min musikaliska integritet långt senare.

[peetwa]

För övrigt så var jag helt inne på slamrig punk (noice, käng). Och min kära far sade att att statistiskt sett skulle man förkasta sin pubertetsupprors musik senare i livet. Var han fåt detta ifrån vet jag inte men det stämmer angående vissa band. Anti-cimex, vilken smörja. Men så var det innan internetti, hade man inte flis kunde man inte lyssna på ball musik.

[E]

[...] "det musikaliska 90talet" (perioden ca 84 och ca 10 år framåt) [...]

Jag fattar inte hur du (fortfarande) kan tro att det musikaliska 90-talet
började redan år 1984?

Mvh E*

[Frodrak]

varmt välkommen, jansson.