Jag gjorde för massor av år sedan ett högtalarsystem som fick namnet pi-line.
Det var just det du beskriver. Vid mycket höga frekvenser arbetade ett enda banddiskanelement, som när frekvensen sjönk fick hjälp av likadana banddiskanter placerade under och över (fem eller sex stycken, jag minns inte genant nog

), ned till en frekvens så låg att jag gick över till en oval ring av 6,5"-baselement som satt runt banddiskanterna, för att vid ännu lägre frekvenser förlängas till en massa element i två rader som sträckte sig från golv till tak (20 tycken).
Linjen blev "fulllång" vid tillräckligt hög frekvens för att man helt skulle undvika problem med reflexion i just golv och tak - vilket för övrigt även ledde till en enorm verkningsgrad, effekttålighet och ljudtrycksförmåga.
Till skillnad från många andra högtalare med en baffelarea på närmare två kvadratmeter, var den inte dipolstrålande, utan det var en basreflexhögtalare, som dock genom portarnas placering på baksidan, även gjorde sig av med problemen med urfasig reflexion från väggen bakom högtalarna.
Vh, iö
- - - - -
PS. Jag tror jag konstruerade dessa högtalare för typ 20 år sedan, och om jag inte minns fel vägde de runt ett kvarts ton... Det var många som hjälpte till att få dem på plats i lyssningsrummet på andra eller om det var tredje våningen, där i huset utan hiss...
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).