Svante skrev:Hehe.
Man kan ju diskutera det perfekta även om man inte kan bygga det, och det var ju det det lät som att du gjorde. Absolut kan det vara så att ett system med Qtc=0,5 ger en hörbar påverkan på ljudet. Speciellt om fc är större än 20 Hz. Om det sen är transientpåverkan eller tonkurvepåverkan man hör går inte att säga. Eller, kanske är det samma sak egentligen. Impulssvar och tonkurva (med fas) är ju bara två representationer av samma sak.
- - -
Att systemet är kritiskt dämpat innebär att systemet inte "ringer", matematiskt innehåller transientsvaret exponentialfunktioner. När Q-värdet överstiger 0,5 kommer det dessutom in en sinusformig del, vilket kan tolkas som en "ringning", en avklingande ton.
För Q-värden måttligt över 0,5 är dock ringningen så kort att det är tveksamt om den förtjänar namnet. Det för ju lätt tanken till en gammaldags telefonpling.
Att undersöka de här sakerna är inte att dugg svårt. Så det har jag förstås gjort. Och för väldigt länge sedan dessutom.
Som Svante är inne på är det olyckligt att försöka separera oskiljbara parametrar och tala om dem som enskildheter vars hörbarhet det skulle gå att värdera.
Saken är ju den, att referensen (i en F/E-lyssning) som Svante (igen) är inne på, är ju en oavskuren återgivning.
Så frågan är alltså: Vad låter "mest likt" en till DC rak tonkurva?
Svaret är att det till viss del beror på avskärningsfrekvensen. Är den tillräckligt låg blir skillnaderna mindre, medan de blir större om den är högre. Och till många förvåning blir olika Q faktiskt normalt föredraget, beroende på avskärningsfrekvensen. Dessutom kan man faktiskt normalt kategorisera lyssnarna efter preferenser om man inte gör en F/E-lyssning, utan bara lyssnar på E...
Sedan har vi ju en parameter till att tänka på om det är högtalare (med ett givet element i olika lådor) vi talar om - och det är ju att vi inte kan variera Q utan att variera Fo. Så vad är det vi hör egentligen när vi varierar Q? Är det variationen i Q eller är det att fo flyttas?
Nåväl - hundratals experiment senare kommer man fram till följande:
Om man bara varierar Q, så finner man vid mycket, mycket låga fo (säg under 1 Hz), att Q spelar förhållandevis liten roll. Även Q om 0,1 eller 5 kan märkas väldigt lite.
Om man bara varierar Q, så finner man vid mycket låga fo (under 20 Hz men över 5 Hz), att Q spelar förhållandevis liten roll. Men det som låter likast originalet är faktiskt Q lite lägre än 0,7, ty av något skäl tycks Q=0,7 uppfattas som en förfetning, i det närsubsoniska området.
Om man bara varierar Q, så finner man vid låga fo (20-40 Hz?) att Q på runt sisådär 0,7-0,8 av en bedövande majoritet spelar likast en helt ofiltrerad musik. Inget val av Q ger dock längre ohörbar inverkan.
Om man bara varierar Q, så finner man vid högre fo (över 40 Hz?) att ALLA val av avskärning märks. Det finns inget "gyllene Q" som är perfekt, utan olika val av Q ger bara olika sound. Mojoriteten tycker oftast att ett Q på över 0,8 spelar mest likt den helt ofiltrerade musikem
, men vissa (ofta vana lyssnare, men det betyder inte att det är mera rätt att tycka så) föredrar lite lägre Q. Troligen eftersom de, även om klangbalansen totalt sätt blir bättre vid ett lite högre Q, störs av att själva knäet i tonkurvan blir dominerande. Det är det faktiskt perseptuellt även vid Q=0,7, trots att det inte sticker upp i verklig amplitud förrän man passerar 0,707.
Men - om man talar om avskärningar som senare skall kompetteras med ljud från annan högtalare, spelandes det avskurna frekvensområdet, så gäller helt andra sanningar. HP-filter är inte att förväxla med effekter från sammanslagning mellan HP- och LP-filter, alltså en delning. Där är det ju summan man måste optimera, och är "högtalarhalvorna" inom en bråkdels (säg mindre än 1/8) våglängd så finns nästan bara två regler:
1. Tonkurvans summa behöver vara rak och integrationen bör vara mycket god (mindre än ~30 grader fel). Då är tonkurvans hörbara inverkan ju noll.
2. Fasdistorsionen behöver vara så ohörbar som möjligt. Det betyder att dess derivata (=grupplöptiden) under alla omständigheter behöver vara lägre än 0,8/f sekunder. Under vissa omständigheter behöver den dock vara mycket lägre än så, nämligen om man tittar i registret 100 - 250 Hz, där hörseln är väldigt känslig för grupplöptidspåverkande vågformförvrängningar.
Om de tillsammans arbetande högtalare befinner sig längre ifrån varandra (än 1/8 våglängd) och/eller rummet skall vara med i ekvationen med en massa icke omhädertagna reflexioner, gäller helt nya förutsättningar...
Då börjar det bli så komplext att konsekvenserna inte med rimlig insats kan redovisas här på ett diskussionsforum. Men en sak kan jag säga:
Det går inte längre att entydigt definiera tonkurvan, och därför kan man inte heller entydigt säga hur den skall vara, utan att känna till alla detaljer om rum och högtalare.
Komplicerat blir det. Men det är fullt modellerbart, och även praktiskt studerbart.
Fallen är dock så många att det vore missvisande att gå in på ett litet antal av dem endast. Och alla blir på tok för många.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
av paa » 2008-10-19 15:01 
