ollebolle skrev:På en förstärkare kan man sätta en liten filmkondensator på ingången för att blockera DC.
Jag har lärt mig att en kondensator ger upphov till en fasförskjutning mellan ström och spänning på 90 grader.
Borde inte ström och spänning komma in fasförskjutna till förstärkarsteget då?
Hur funkar det egentligen? Det verkar ju inte bra... I en audioförstärkare måste väl ström och spänning vara i fas eller?
Jag vet att det hela fungerar, men inte varför, eller hur

Jo, det är alltid 90 graders fasförskjutning mellan ström och spänning genom/över en kondensator.
Feltänket du gör är att spänningen över kondensatorn inte är samma som inspänningen till förstärkaren, och att du inte funderar över hur stor spänningen över kondensatorn är. Vid höga frekvenser, dvs över brytfrekvensen, så är spänningen över kondensatorn försumbar. Spänningen över förstärkarens inresistans blir därmed nästan samma som inspänningen. Därmed blir den också i fas med inspänningen.
För låga frekvenser däremot, när kondensatorns impedans är stor så kommer i stort sett hela spänningen över kondensatorn. Inspänningen till förstärkaren blir då i stort sett proportionell mot strömmen genom kondensatorn, dvs 90 grader fasförskjuten mot inspänningen.
Jag minns när jag själv satt och funderade på filterkretsar på det här sättet med fasvridningar och vektorer för att bestämma hur en första ordningens länk påverkar signalen. Det var ruskigt knivigt att få koll på, tyckte jag. Sen sa min fysiklärare "jw-metoden" till mig och förklarade den och då blev allt mycket lättare.
Så vill du lära dig hur filter påverkar signalen, så är det jw-metoden du ska lära dig. I korthet går den ut på att man räknar med komplexa tal och låter fasvridning representeras av det komplexa talets argument (=vinkel i det komplexa talplanet). En spole får impedansen Zl=jwL och en kondensator får impedansen Zc=1/jwC.
w=2*pi*f, f=frekvensen i Hz, j är det imaginära talet sqrt(-1).
CR-länken du beskriver ovan får då överföringsfunktionen (med hjälp av vanliga formeln för spänningsdelning)
H(w)=R/(R+Zc)=R/(R+1/jwC)=jwRC/(1+jwRC)
Beloppet av den funktionen är det vi brukar kalla tonkurva och kan skrivas som
|H(w)|=|jwRC/(1+jwRC)| = |jwRC|/|1+jwRC| = wRC/|1+jwRC| = wRC/sqrt(1²+(wRC)²)
och fasvinkeln blir argumentet för överföringsfunktionen:
arg(H(w))=arg(jwRC/(1+jwRC))=arg(jwRC)-arg(1+jwRC)=pi/2-arctan(wRC/1)=pi/2-arctan(wRC)
Här kan man se att fasvinkeln för höga frekvenser blir noll. Det kan man också se redan om man tittar på
H(w)=jwRC/(1+jwRC)
eftersom den blir 1 för stora w.
Utan den förståelsen blir det lätt att tycka att fasvridande komponenter (som kondensatorer) har en inneboende dålighet och att de ska bort. Så behöver det inte vara.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.