
Maelstrom inger omedelbar respekt via storlek och byggkvalitet. Jämför storleken med CD:n... Bäva månde alla 6.5"!
Mätningarna utfördes med mikrofonen i det extrema närfältet och elementet i fri luft, d.v.s. utan låda, något som fungerar bra så länge som konen uppträder som en ideal kolv. De uppmätta ljudtrycken korrigerades sedan för att återspegla förhållanden med oändlig baffel och ett mikrofonavstånd på 1 m. Denna metod är inte helt exakt, men får ändå betraktas som tillräckligt noggrann i sammanhanget.


(80-dB-värdena är något osäkra för låga frekvenser p.g.a. bakgrundsnivån)
I diagrammet ovan framgår följande punkter gällande distorsionsmekanismer tydligt:
1a. Andraton. Under resonans (ca 20 Hz) är andratonsdistorsionen relativt låg eftersom Bl-produkten är närmast konstant (oavsett läge). Det märks att Adire Audio gjort sin hemläxa här.
1b. Andraton. Över resonans stiger andratonsdistorsionen snabbt och lägger sig på en relativt hög och konstant nivå. Vid resonans är den induktiva delen (liksom den kapacitiva) av den elektriska impedansen noll och därför närmast försvinner andratonsdistorsionen här. Detta tyder på att induktansen har ett mycket kraftigt lägesberoende: när spolen rör sig i negativ riktning (mot magneten) så ”ser” den betydligt mer stål omkring sig än när den rör sig i positiv riktning, vilket leder till en varierande induktans. Problem som dessa föreligger alltid med normala magnetstrukturer, men försvåras i det här fallet av en lång spole i kombination med avsaknad av kortslutningsringar som ger en hög induktans och därmed också större olinjäriteter.
2a. Tredjeton. Den kraftigt olinjära fjädringen från konupphängningen dominerar distorsionen under resonans. En med ökande förskjutning styvnande fjädring ger upphov till tredjetonsdistorsion, något som är typiskt för de flesta element i detta frekvensområde. Denna distorsion yttrar sig dock bara vid extremt låga frekvenser, varför den inte är något avgörande problem i praktiken. Observera att om elementet monteras i sluten låda så linjäriseras den totala fjädringen markant via luftfjäderns inverkan och därför är de uppmätta värdena inte direkt jämförbara med element uppmätta i låda.
2b. Tredjeton. Över resonans ökar tredjetonsdistorsionen snabbt p.g.a. magnetiska olinjäriteter för stålet i magnetkretsen. För lägre ljudtrycksnivåer leder detta till dominans i THD över ca 50-80 Hz. Notera även att denna distorsion har ett relativt litet beroende av förskjutningen, varför kurvorna ”buntar ihop sig” för höga frekvenser. För en baslåda med delning omkring 80 Hz är denna distorsion dock i det närmaste försumbar om än en skönhetsfläck.
Vad är nu slutsatsen av allt detta? Jo, med den goda linjäriteten i Bl-produkten så är det klart onödigt att slarva bort distorsionsvinsten via avsaknad av kortslutningsringar i ett så pass påkostat element som detta ändå är. Observera att detta egentligen inte innebär att man vill komma åt den högfrekventa tredjetonsdistorsionen enligt 2b, utan den mer lågfrekventa andratonen enligt 1b. Maelstrom har goda prestanda som det är, men skulle med förhållandevis små medel kunna förbättras ordentligt.
Så vad göra för att få ut maximalt av dessa element? Rekommendationen blir att man bör använda Maelstrom (även Shiva och sannolikt många andra element från Adire Audio) i ”push-pull”-par (sida vid sida) med ena elementet monterat ”inåt” och det andra ”utåt” i lådan. På detta sätt kan man reducera jämna ordningars distorsion markant och därigenom dra nytta av elementens goda egenskaper (låg dist under 30 Hz – speciellt i sluten låda eller bandpassbasreflexkonfiguration, hög verkningsgrad, låg effektkompression) för övrigt. De två Maelstrom-element jag mätt på uppträder i stort sett identiskt, vilket gör distorsionsutsläckningen effektiv.