Oftast så anväder vi inte så mycket effekt och har man hög känslighet på sina högtalare så borde väl låg dist vid lite effektuttag var en väldigt viktig parameter?
Jo, det har du helt rätt i. Det är ju så att mellanöronen bidrar med stark harmoniskt distorsion redan vi måttliga nivåer. När man lägger märke till det, låter det helt enkelt "högt". Om däremot en förstärkare inte minskar sin distorsion utan ökar den vid låga nivåer, verkar det för vår fysiologiska erfarenhet väldigt "bakvänt".
Hittade av en slump just nu ett gammalt Funkschau-nummer från 1979, där man beskriver en 350W förstärkare, som arbetar med en kombination av klass A och klass B, Technics SE-A1. Dess klass-B-steg har samma förstärkning som den "riktiga" klass-A-signalförstärkaren, men driver mittpunkten på dess spänningsförsörjning. I och med att matningsspänningen till detta strömslukande A-steg är låg, begränsas effektförlusten i det.
Jag har inte observerat övergångsdistorsion, så jag är ingen expert på det. Kanske har det att göra med att bara aktiva delningsfilter kommit ifråga hos mig - av flera orsaker. Viktigt är att sluttransistorerna switchar snabbt och att insignalen bandbredd är begränsad, och det är den ju för bas och mellanregister. Vill någon ha ett diskantslutsteg i klass A, så har nog ingen miljövän något emot det, om man dimensionerar m.h.t. den begränsade effekt man verkligen behöver där.
Erinrar mig en snygg analys av övergångsdistorsion i bipolartransistorer, fast det var statiskt (och jag tror spänningsdrivet). Den visade att man får ett minimum, om viloströmmen i att klass-AB-steg ställs in så att man får ett spänningsfall av kT/q=26 mV över respektive emittermotstånd (tror jag, det var ...). Det verkar inte speciellt kritiskt heller.
