Flint skrev:matså
Hur känns det att vara den ende normalt funtade personen i detta gäng?
Flintan där babblar med Ingvar. De dansar med sina gröna bodydräkter. De ser lyckliga ut och vad ser jag?
""Det spelar faktiskt ingen större roll, så länge med är konsekvent och hela
tiden använder samma begrepp på alla ställen som man vill jämföra.
Om det är "avstånd till klippning" i en inspelningsapparat man vill kunna
definiera (eller i varje fall ha koll på), så är det ju en absolut nivå som
brukar mätas, och den kan mätas i volt, i FFF.../000... eller bara i "dB under
klippning".
Vi kan börja med när man anger nivån i volt. I en AD- och DA-omvandlares
yttre interfejs brukar man ange klippnivån som peak RMS. En DAC med en
"maximal utnivå" om 2 volt (i databladet) klipper alltså vid ungefär 2,8 volt
peak, på riktigt. Och en ADC med 2 V = 0 dB (vilket förvisso ibland är 18 dB
under klippning, men det struntar vi i för ögonblicket, det är komplicerat
fullt rällräckligt som det är) den klipper alltså på riktigt vid en inspänning om
2,828427... volt. Hänger ni med?
Men i den digitala världen är det dock sällan spänningar man pratar om utan
en alldeles egen dimension som kallas "utstryrning" eller något liknande. Och
tittar vi med ett grafiskt gränssnitt där vi ser vågformer så känns det ju
rätt självklart att det är topparna vi tittar på om vi vill undvika klippning.
"Full utstyrning" betyder ju då att signalen precis är uppe vid klippgränsen, i
antingen positiv eller negativ riktning, någon gång. Men det betyder inte att
den behöver nå både FFF... och 000... hela tiden, för då skulle ju all musik
behöva vara fyrkantvåg. Och det är den som tur är inte.
Tittar man på en sådan där graf så är det ju som sagt intuitivt toppvärdena
man tittar på - och vill man veta avståndet mellan dessa och medelvärdet
så brukar sådana dära program ha finfina funktioner för att kunna hjälpa till
med det. Men - det är faktiskt (tro det eller ej) INTE konsekvent har man
anger det!
Enklaste sättet att få veta hur just det program man använder gör, är att
köra en analys på en sinusvåg. Då får man antingen svaret 0 dB eller 3 dB
för avståndet mellan max och medel. Får man 3 dB så anser programmet att
maxnivån är peak-nivån. Får man 0 dB så anser det att maxnivån den som
gäller för peak RMS.
Vad tycker ni själva?
Har en sinuston som är konstant (inga amlitudvariationer mer än de som är
tonen själv) obefintlig (0 dB) "dynamik", eller är den 3 dB?
Jag tycker inte svaret är självklart så jag förstår varför både "peak" och
"peak RMS" förekommer. Det finns helt klart behov inom musikvärlden att
kunna skilja mellan vågform och envelope. Vågformen själv och vårforms-
konturen alltså.
Man behöver helt enkelt kunna svara på frågan "hur stark är en transient",
och det blir konstigt om den verkar vara 3 dB starkare än en sinuston med
samma toppvärde.
Förstår ni var jag menar? Vad jag säger är att det bli konstigt om man
jämför ett sinustut om 1 W som går ut i en högtalare med en enstaka
transient med samma toppvärde, men ändå säger att transienten "var på
2W". Därför kan det vara förnuftigt att ange transientens effektstyrka i
enheten peak RMS. Då blir den på 1 W också, och man förstår lättare att
den nådde lika högt i nivå som sinustonen på 1 W.
Å andra sidan finns ju även det omvända problemet - att det kan synas
underligt om en fyrkantvåg har negativ dynamik... Det får den faktiskt om
man anger medelvärdet enligt true RMS, men toppvärdet enkligt peak RMS...
Men, tar man sig bara bort från ljud/musik/inspelningsteknikervärlden, och in
till den härligt entydiga och konsekventa (jasså inte? ) ingenjörs-världen
så blir allt lättare, för där hanterar man de där sakerna genom att tala om
crest-faktorer istället. "
Den konstiga texten vill köpa mjöllk?
Nu med Monitor Audio RX6, Yamaha 673. Ber om ursäkt för att min IQ är över den normala!