Autopoieses - La vie à noir. En av mina märkligaste skivor (och märkligaste
omslag). Har haft den i bra många år, men aldrig riktigt kunnat greppa
hela. Små korta spastiska stycken, med en högst udda men härlig prod-
uktion. Ibland klipps olika slags bandsättningar in, där det enda gemen-
samma tycks vara att alla instrument är akustiska. Det närmaste jag skulle
kunna kalla detta är någon slags friformsjazz. Men det saknas egentligen
beröringspunkter. Ljudcollage är passande, men eftersom det finns många
musikaliska moment känns det inte helt rätt. Ibland hämtas slingor från
något jag hellre skulle storbandsjazz. Som sagt: en udda jazzkatt.
Produktionen är svårbeskriven. Dels låter det som om man rattar runt på en
gammal radio mellan avlägsna stationer. Knaster, brus och sprak. Samtidigt
är de där musikklippen som dyker upp ofta inspelade med massor av rumslig
information.
Har aldrig spelat den med basmodulerna inkopplade och här finns helt klart
en hel del energi under 30 Hz. Kanske ännu lägre. Ska ta och undersöka
saken, men det är något som gått mig helt förbi tidigare. Höll på att skita
knäck när de riktigt pumpningarna kom igång.
Det är en sådan där skiva som får mig att tänka på Johan Lindroos
recension av Aphex Twins album Drukqs i MoLT. Han skrev något om att
det är en av hans favoritskivor, men att ni kanske kommer hata den. Så
känner jag inför denna och faktum är att det där spastiska stress-
momentet delar båda artister.
Utgiven på det legendariska electronicabolaget Mille Plateaux.