Thomas_A skrev: ... Och sedan kanske sätta antiskate i det övre intervallet så att nålen får en effektivt högre nålanliggningskraft vid högre friktion. ... Det har med spåren i slutet på en skiva att göra...
Spännande!
Sträng taget: Nålanliggningskraften är ju inte större vid högre utstyrning, men väl friktionen och följaktligen den skatingkraft (inåt) som ska kompenseras av en antiskatingkraft (utåt). Så jag förstår ditt inlägg som att "Invars metod" ska användas vid medelstarkt modulerat spår. Att det måste vara så med en modern pickup framgår ju av att dess magnet har ett visst mått av dämpning - annars skulle den vara mycket resonant. Och denna med utstyrningen varierande effektutveckling måste ju komma någonstans ifrån: Varierande effektiv friktion, vad jag förstår. Men det kan ju inte vara någon stor effekt jämfört med en akustisk grammofon, där hela uteffekten i högtalaren åstadkomms på detta sätt!
Spåren i slutet: Ja, där uppstår den största distorsionen. Därför brukar man väl ställa in spårningsvinkel och överhäng, så att vinkelfelet har sina nollgenomgångar ganska långt in, och det får vara större längre ut. (Den primitiva metoden att ställa in spårningsvinkeln m.h.a. en linjal hållen frampå pickupen ger därför subjektivt ett större "överhängssfel" längst ut, även om vinkelfelet där är litet!)
Distorsionen var ju vad Stig Carlsson så starkt kritiserade hos stereoskivor, där den inte till första ordningen kompenseras av symmetrin. Och pincheffekten hörs ju inte i mono, eftersom en monopickup inte ska vara känslig i vertikal rikting. Men jag tror att man regelmässigt sedan ungefär 1960 vid graveringen försöker kompensera den olinjära spårningsdistorsion, som en nål med normkonform radie förväntast ge upphov till. "Dynagroove" tror jag det stod på etiketterna då.
Om det är någon här som jag inte har förolämpat i kväll, så ber jag denne om ursäkt. (J. Brahms)