Vilket är bäst, vinyl eller mp3?

[Bill50x]

Hur jag kan påstå att kassett låter bra? Jo, för att jag tycker det låter bra
Nä, nu ska jag vara seriös ett tag....

Egentligen är detta en lång diskussion som har förts tidigare på andra ställen. Men i korthet; alltför ofta tycker jag mig märka en djup skillnad mellan ljudkvalitén och musiken. Dvs, tekniken sätter käppar i hjulet för en musikalisk upplevelse. Många menar att det är dist som gör att tex rörförstärkare låter naturligt. Att det är dist i vinylskivorna som gör att de låter varmare och behagligare. Frågan är då förstås, naturligare, varmare och behagligare än vaddå? Ja, inte är det jämfört med "the real thing" - utan jämfört med CD och annan digital teknik.

Eftersom digitala medier mäter så perfekt måste alltså de andra vara felaktiga. Det anemiska urvattnade och kliniska ljudet från CD är det rätta och det som låter som verkligheten är i själva verket distorsion. Känns resonemanget igen?

Nu spetsar jag till disskusionen rejält, det finns CD´s som låter alldeles utmärkt. Många mp3-rippar är också alldeles lyssningsbara, för att inte tala om njutbara. Sådana lyssnar jag på varje dag.

Men är det någon som funderat i banorna att analoga medier med ljudmässiga tillkortakommanden rent mätmässigt, kanske ändå gör något väsentligt "rätt" och därför förmedlar något viktigt i musiken? Något som vi inte mäter med traditionella verktyg/instrument?

Lyssnar man "bara" efter ljudet är risken mycket stor att man missar de övriga kvaliteterna. Och det är här mina gamla kassetter kommer in. Nu har jag, måste jag erkänna, bara jämfört de nertankade Stoneslåtarna i mp3-format och originalkassetten (överförd till CD-r) i en förhållandevis enkel anläggning (har slängt kassett-rippen i min egen anläggning...). Men så fort jag får tid ska jag testa lite till och också lägga ut exempel här på forumet.

Jag har en kassettinspelning av Tom Paxton som är gjord på en Nakamichi kassettspelare, ljudet tappat från hörlursuttaget på en Sony tv - i mono. I början när man lyssnar tycker man det (förstås) låter kass, men efter tag märker man hur involverad man blir av musiken. Någonting måste alltså vara väldigt rätt, som jag ser det.

En teori som jag grunnat på är om det möjligen kan hänga ihop med hur vår hjärna kompenserar för det som inte finns i det vi hör. All reproducerad musik (tal etc) är ju en kompromiss på något sätt. Någon 100%ig återgivning finns bara inte. Kan det vara så att vissa tillkortakommanden i återgivningen lättare kan kompenseras av vår hjärna än vad andra kan?

Det skulle kunna förklara varför vi inte hör skillnader i AB-test som vi sedan (tror) oss höra vid längre normala lyssningstillfällen. Det kanske kan förklara varför det som låter bättre ändå inte ger samma lyssningstillfredsställelse?

Vad tror ni andra?

/ B

[Martin]

Bill50x: Jag tycker man hör mer av musiken med CD än med kasett och vinyl. Musiken skiner igenom lättare (mindre saker [för att inte säga inga alls] som maskerar, stör och hindrar musiken). Ett ärligare medium mao.

[Bill50x]

Bill50x: Jag tycker man hör mer av musiken med CD än med kasett och vinyl. Musiken skiner igenom lättare (mindre saker [för att inte säga inga alls] som maskerar, stör och hindrar musiken). Ett ärligare medium mao.

Normalt är det så som du säger. Men ibland råkar jag på det omvända förhållandet och det är då jag börjar fundera på vad det är vi egentligen hör/uppfattar.

/ B

[Harryup]

Jag skiljer på teknisk återgivningskvalité och musikalisk.
CD'ar vinner långt ifrån alltid i den sistnämda kategorin men alltid i den första.
Folk får gärna tycka att dom inte gillar vinyl för att dom ogillar skivbrus, knaster och knäppar.
Men dom störningarna kan jag stå ut med om framförandet är engagerande. Brum är värre, då blir det inte möjligt att lyssna.

[Martin]

Bill50x: Jag tycker man hör mer av musiken med CD än med kasett och vinyl. Musiken skiner igenom lättare (mindre saker [för att inte säga inga alls] som maskerar, stör och hindrar musiken). Ett ärligare medium mao.

Normalt är det så som du säger. Men ibland råkar jag på det omvända förhållandet och det är då jag börjar fundera på vad det är vi egentligen hör/uppfattar.

/ B

Jag skulle tippa på att vi även uppfattar sådant som inte har med inspelningen att göra egentligen (finns inte på inspelningen, men tillförs när man använder ett visst inspelningsformat alternativt en sämre remaster av något slag). Jag menar hur skulle man annars kunna njuta av sunkiga kassetter, kanske lite nostalgikänslor över soundet eller något i den stilen. Vinylsound när det är utpräglat är ju retro, jag gillar ju det själv som jag skrev innan. Men ärlighet varar längst och då föredrar jag CD eller mp3 med hög bitrate och bra kodning helt enkelt för att man inte hör formatet vilket i sin tur innebär att musiken släpps igenom bättre.

Aja, detta kan man ju tjata om i all oändlighet, egentligen är det små skillnader vi pratar om mellan olika format som normalt inte stör musiklyssningen så mycket, eller har jag fel?

[Morello]

Jag skiljer på teknisk återgivningskvalité och musikalisk.
.

Å andra sidan är återgivning en strikt teknisk företeelse och då blir distinktionen rent nonsens.

[Harryup]

Jag skiljer på teknisk återgivningskvalité och musikalisk.
.

Å andra sidan är återgivning en strikt teknisk företeelse och då blir distinktionen rent nonsens.

Kan så vara rent ingenjörsmässigt, men faktum kvarstår att vissa LP skivor (ganska många) låter klart bättre än en CD skiva, avspelade på mycket högkvalitativa enheter och vi pratar inte mätmässigt utan musikaliskt upplevd återgivning. Även med knäppar knaster och brus som ofrivilliga tillskott.
Och detta även i öronen på musiker som varit med och lyssnat vilka klart föredragit skivspelaren som mer naturlig.
Men det är väl fullt möjligt att det är bättre att föredra något som låter onaturligt eftersom det är "riktigare" återgivet.

[jockewe]

Vinylsound ... suck.

Med risk för att vara tjatig vill jag infoga att det som finns på en LP inte är så lätt att återge med rättvisa.

Min LP12a med Ittokarm, K9 nål, diverse uppgraderingar och kopplad till MF X-LPS v.3 till hörlursförstärkare MF X-can v.3 låter fint tycker ju jag MEN det är ingenting jämfört med vad som finns där på skivan!

Nu snackar de flesta bara om hur ett LP-spelar system de har hört låter alltså INTE ÖVERHUVUDTAGET om vinyl. Vad är Vinylsound för uppfinning?

En komprimerad fil är lite lättare, den kan man bränna på CD och spela på sin Fin-CD eller spela i datorn och skillnaderna blir inte lika extrema.

Det var bara det här jag ville säga förut - Jämför inte vinyl med mp3 för det går inte. Mp3 har sina användningsområden och Vinyl är ett himla bra lagringsmedium för musik.

[MKo]

http://www.armeka.se/Norah graph.jpg

404 här...

försök igen, problemet fixat!
http://www.armeka.se/norah-graf.jpg

/ B

En liten lustig grej, av bilden att bedöma, är att vinylen verkar ha signal skiftade mera mot positiv o CD:n mera mot negativ, dvs inverterad... har du gjort något misstag?

mvh Michael

[Morello]

Jag skiljer på teknisk återgivningskvalité och musikalisk.
.

Å andra sidan är återgivning en strikt teknisk företeelse och då blir distinktionen rent nonsens.

Kan så vara rent ingenjörsmässigt, men faktum kvarstår att vissa LP skivor (ganska många) låter klart bättre än en CD skiva, avspelade på mycket högkvalitativa enheter ..

Köper detta rakt av. CD-sivor är i många fall mer sönderskruvade i masteringledet. Har några bra exempel i min samling som påvisar detta. Bland annat Roxy Music. Men det gäller att skilja på brister pga hantering och brister i formaten per se.

[Margaux]

Kära vinylhatare,

enligt er låter CD mycket bättre än vinyl för att skillnaden på några tioendels decibel kan detekteras i en blindtest.

Efter påverkan av rummet som ligger i storleksodningen 100 ggr större (gissning) så är cd fortfarande lika njutbart men vinylen lika förkastlig.

Lägg på en ljudspik var tioende sekund på cd ljudet så mäter detta fortfarande bättre än Vinyl men är olidligt.

Exemplet var att vinylen efter några tioendels decibel påverkan alltid blev bernaisesås men det goda smörgåsbordet som serveras från CD (eller mp3) är fortfarande det kulinariska smörgåsbordet efter flera decibels påverkan av högtalarna.

Logik?:wink:

Edit : lade till "eller mp3"

[Isidor]

Kära Margaux,

Enligt mig låter CD mycket bättre än vinyl eftersom formatet inte lägger till många olika typer av klart hörbar distorsion (och tydliga frekvensgångsavvikelser). Återgivningen är således färgad på många olika sätt, därav den medvetet överdrivna liknelsen med att allt smakar/låter lika. Högtalare, rum och övrig anläggning ger naturligtvis ytterligare färgande bidrag, men detta medför inte att ursprungsmediets färgningar är ohörbara.

Vinylsound är och förblir en form av designerdist som man må älska eller tycka illa om, men sätter man masterbandet som referens så vinner CD:n varje gång.

[Margaux]

Vinylsound är och förblir en form av designerdist som man må älska eller tycka illa om, men sätter man masterbandet som referens så vinner CD:n varje gång.

Köper det till 99%. Stryk designer och jag håller med 99,5% då detta inte är medvetet "designat". . Stryk sound och jag håller med 100% då få kan avgöra om det är CD eller Vinyl som spelar i mitt rum om inte man jämför A/B.

Men är det lika självklart för mp3?

Vinylsound är och förblir en form av designerdist som man må älska eller tycka illa om, men sätter man masterbandet som referens så vinner mp3:n varje gång.

Inte lika självklart?

[Morello]

Vinylsound är och förblir en form av designerdist som man må älska eller tycka illa om, men sätter man masterbandet som referens så vinner CD:n varje gång.

Precis så enkelt kan debatten sammanfattas. Det är lite märkligt att vinyldogmatikerna inte kan acceptera det faktum att det är vinylens brister som gör att vissa uppskattar formatet. Egentligen är det ganska absurt at överhuvudtaget argumentera för att vinylen överglänser CD, då CD i alla avseenden är ett vida överlägset format.

Tolka inte detta som att Morello har kastat LP-fonogrammen på tippen - jag handhar mina LP med varsam hand och lyssnar på LP ganska ofta. Jag tycker till och med att själva handhavandet av LP-fonogram och LP-spelaren är trevligt.

[Svante]

Kära vinylhatare,

enligt er låter CD mycket bättre än vinyl för att skillnaden på några tioendels decibel kan detekteras i en blindtest.

Efter påverkan av rummet som ligger i storleksodningen 100 ggr större (gissning) så är cd fortfarande lika njutbart men vinylen lika förkastlig.

Lägg på en ljudspik var tioende sekund på cd ljudet så mäter detta fortfarande bättre än Vinyl men är olidligt.

Exemplet var att vinylen efter några tioendels decibel påverkan alltid blev bernaisesås men det goda smörgåsbordet som serveras från CD (eller mp3) är fortfarande det kulinariska smörgåsbordet efter flera decibels påverkan av högtalarna.

Logik?:wink:

Edit : lade till "eller mp3"

Om vi nu tar exemplet som Bill postade så var det frågan om + 2dB & - 1dB inom 50-14 kHz, så mer än tiondelar är det nog. Men det är inte det som får mig att "hata" vinyl, utan knastret. Bills vinylexempel var föredömligt fritt från knaster, men jag tror att varje vinylinnehavare har flera skivor som knastrar betydligt mer. Det är då inte frågan om en spik var tionde sekund, utan kanske varje tiondels sekund. Olidligt, ja.

Om man använder en mätmetod som inte detekterar en fullskalespik från en CD-skiva (hur ofta händer det, fö?) så har man valt fel mätmetod.

[Bill50x]

Jag skiljer på teknisk återgivningskvalité och musikalisk.
.

Å andra sidan är återgivning en strikt teknisk företeelse och då blir distinktionen rent nonsens.

Visst är återgivning en teknisk företeelse. Det är knappast voodoo det handlar om. Däremot är jag inte så dj-a säker på att vi verkligen kan mäta allt som vi hör skillnad på. Det vi klarar att mäta är enkla saker som CD är bra på (s/n, dist, frekvensgång och liknande). Ja, plus lite annat.
Tänk tillbaka till cd´ns barndom, ni som var med då. När cd-spelarna skulle testas i hifi-pressen, använde man naturligtvis (?) samma testmetoder som till vinylspelarna. Och det är klart, med spikrak frekvensgång från nära DC till 20kHz, s/n på över 100 dB, omätbart svaj, inget rumble - självklart var Nirvana just runt hörnet jämfört med vilken vinylspelare som helst. Så man slutade lyssna på cd-spelarna, testerna utgick från vilka features kontra pris, hur snabbt de startade första låten osv.

Men så fanns det ganska många som lyssnade och inte lät sig imponeras av de fina siffrorna. För i många fall lät det ganska illa om cd-spelarna. Och nu, 20 år senare, pågår alltjämt en utveckling mot cd-spelare med bättre ljud. Nästan varje kvartal kommer en ny spelare bättre än alla tidigare....

Även vinylspelare har utvecklats under den här tiden, sporrade på många områden av det som cd-spelarna excellerar i.

Det finns fortfarande de som hävdar att cd-spelare inte är bäst utan att de kanske behöver utvecklas mer för att nå upp till kvaliteten på en bra vinylspelare. Tänk om dom som lyssnar har lika rätt som för 20 år sedan?

/ B

[Morello]

Bill50x,

De som var tekniskt bevandrade för 20 år sedan kunde med lätthet konstatera att dåtidens DA-omvandlare inte nyttjade formatet till fullo. De konsumenter som för 20 år sedan hade Denons testplatta kunde också, hur enkelt som helst, höra att tekniken inte var fullt utvecklad. Idag finns det DA-chip som med marginal hanterar de 16 bitar - med bravur - som systemet bjuder på. Inget hokus pokus och mätmetoderna var för 20 år sedan tillräckligt förfinade för att avslöja bristerna hos dåtidens teknik.

SN på över 100 dB har jag aldrig sett - har du?

[Martin]

Bill50x: jag tar det inte för särskillt sannolikt att vi missat att "mäta" något i CD-systemet som är potentiellt hörbart. Sannolikheten finns alltid, liksom det alltid finns en sannolikhet att man kommer igenom när man springer rakt mot en tegelvägg.

Särskillt med tanke på hur bra CD-sytemet faktiskt låter även med "operfekta"(verkliga) D/A-omvandlare, CD-skivor med bitfel osv. Spelar du in något på CD-r så låter det oftast indentiskt likt originalet, om inte så är det mycket svårt att höra skillnad.

Om man använder en mätmetod som inte detekterar en fullskalespik från en CD-skiva (hur ofta händer det, fö?) så har man valt fel mätmetod.

Förresten, hur stor är en fullskalespik på vinyl? 12-tum kanske? Det går ju att få talspolarna att fastna i magneten om man släpper pickuppen.

[Bill50x]

Bill50x,
SN på över 100 dB har jag aldrig sett - har du?

Från Roksans websida:
Harmonic Distortion < 0.004% @ 1kHz
S/N Ratio (IHF-A Wtd.) 100 dB
Wow & Flutter Quartz precision
Channel Separation 100 dB @ 1kHz

Bladelius Freja:
THD + Noise, 0.005% at 1 kHz
Signal-to-noise ratio -112 dB
Channel separation -110 dB

Fast dom här fanns ju inte för 20 år sedan... det har du rätt i

/ B

[Bill50x]

Martin:
Det är klart vi inte "missat" någon mätning. Min poäng är att vid varje given tid tror "man" att man besitter exakt just de verktyg som behövs för att mäta ljudkvaliteten. På 70-talet dök övergångsdistorsionen upp som gubben i lådan och kunde förklara varför taskigt designade, men mätmässigt mycket bra (superlåg hd till exempel), förstärkare lät apa. När vanliga lyssnare påstod att en viss transistorförstärkare lät sämre än en gammal Dynaco så var genast mätnissarna framme och påstod att man hade fel, för de tekniska mätvärdena var ju bara sååå mycket sämre på rörsteget. Och så hörde man ju ett litet sus i bakgrunden. Ibland lite brum tillsammans med avrundad eller blöt bas. Men de som gillade musik istället för att lyssna på datablad, diggade fortfarande Dynacon

Så här har det hållt på sedan jag började intressera mig för HiFi i slutet på 60-talet. Och i efterhand sitter det alltid några förnumstiga personer och säger att dom visste om alltsammans för länge sedan och att det där är ju självklart. Men idag vet vi bättre osv. Känns det igen?

/ B

[Morello]

Bill50,

Var får du allt från? Först och främst och detta har jag skrivit minst 100 ggr. IM-dist och harmonisk dist är inte isolerade företeelser och ger sig den ena formen av dist sig tillkänna så gör den andra formen det också. Båda formerna av dist är en konsekvens av olinjäriteter i systemet - inget annat.

Vilka är "man"? Är det hifiskribenter, konsumenter eller amatörer? Övergångsdist kan man läsa om i facklitteratur från 1950-talet om man vill.

[niklasz]

För många år sedan läste jag om en utgivning av musik från några äldre masterband som återfunnits. Såväl en CD- som LP-utgåva gjordes och tillfälle gavs att lyssna på såväl mastern som CD och LP. Alla var ense om att skillnaden mellan master och CD var ytterst liten, det var svårt att över huvud taget skilja dem åt. LP-utgåvan var däremot enkel att skilja från mastern, MEN, väldigt många av de som lyssnade tyckte att LPn lät BÄTTRE än mastern. Eftersom ingen av de församlade hade hört det ursprungliga framförandet av musiken kunde denna "förbättring" inte härledas till kunskap, utan bara till tycke och smak.
Den typen av lyssning kan säga något om ljudåtergivningsförmågan hos LP jämfört med CD. Det är lätt att föreställa sig andra lyssningsjämförelser, som medför att man inte jämför ljudåtergivningsförmågan, utan att det är helt andra saker som spelar in.

[niklasz]

BTW, S/N -112 dB för Bladelius Freja kan ju inte gälla vid CD-avspelning, utan måste avse något annat format som spelaren hanterar.

[Bill50x]

Bill50,

Var får du allt från? Först och främst och detta har jag skrivit minst 100 ggr. IM-dist och harmonisk dist är inte isolerade företeelser och ger sig den ena formen av dist sig tillkänna så gör den andra formen det också. Båda formerna av dist är en konsekvens av olinjäriteter i systemet - inget annat.

Vilka är "man"? Är det hifiskribenter, konsumenter eller amatörer? Övergångsdist kan man läsa om i facklitteratur från 1950-talet om man vill.

Ja, var får jag allt ifrån? Vad sägs om 35 års intresse (till och från i alla fall) av HiFi, varit med i tex LTS, läst och lyssnat. Och tänkt.
Jag vet vad dist är och det gör nog de flesta som är lite intresserade. Men det är synd att jag inte har kvar gamla Radio & Television (som nästan var den enda tidningen på 60-talet som skrev om ljudåtergivning förutom MoLT, som bilaga i Musikrevy). Då hade jag kunnat visa hur diskussionerna gick. Alltså, under 60-talet var det mycket harmonisk dist och intermodulation som gällde, tillsammans med antalet watt, när ljudet skulle beskrivas i en förstärkare. Frekvensgång och brusnivå också givetvis. Naturligtvis fanns det personer som redan då visste att detta inte var hela sanningen och i början av 70-talet dök Matti Ottala upp och beskrev de nya upptäckter han gjort. Han kallade detta för övergångsdistorsion, detta med olinjäriteter i switchpunkten vid övergång från "plustransistorn" till minusdito i ett transistorsteg.

Detta är nog allmängodis idag och något som alla känner till och kan hantera. Men inte på 60-talet. Då var det bland annat stenhård motkoppling som gällde för att få ner IM och HD. Jag vet hur diskussionerna gick på den tiden.

Varför jag tjatar vidare är att jag hör exakt samma resonemang idag som då. Samma diskussion om huruvida viss typ och nivå av distorsion som kan uppfattas av människan. Varför vissa tycker att en mätmässigt sämre apparat låter bättre än referensen, tex. Man var för trettio år sedan bersäker på att dåtiden mätmetoder var fullt tillräckliga för att beskriva hur en apparat lät. Det tycker många idag också. Den stora skillnaden är att synpunkten på var hörbarheten av distorsionsnivåer ligger har minskat med några potenser. Den gamla DIN-normen föreskrev (om jag minns rätt) mindre än 1% HD för att en apparat skulle anses vara HiFi. Under 0,5% dist ansågs allmänt vara ohörbart.

/ B

[Svante]

För många år sedan läste jag om en utgivning av musik från några äldre masterband som återfunnits. Såväl en CD- som LP-utgåva gjordes och tillfälle gavs att lyssna på såväl mastern som CD och LP. Alla var ense om att skillnaden mellan master och CD var ytterst liten, det var svårt att över huvud taget skilja dem åt. LP-utgåvan var däremot enkel att skilja från mastern, MEN, väldigt många av de som lyssnade tyckte att LPn lät BÄTTRE än mastern. Eftersom ingen av de församlade hade hört det ursprungliga framförandet av musiken kunde denna "förbättring" inte härledas till kunskap, utan bara till tycke och smak.
Den typen av lyssning kan säga något om ljudåtergivningsförmågan hos LP jämfört med CD. Det är lätt att föreställa sig andra lyssningsjämförelser, som medför att man inte jämför ljudåtergivningsförmågan, utan att det är helt andra saker som spelar in.

Då kan man försöka hitta orsaken till det. En kan ju vara att masterbandet är gjort med LP-skivan i åtanke. En liten förkompensation kan ju ljudteknikern ha gjort, för att han visste att det lät bäst så efter pressningen. När samma band sedan spelas på CD så...

Jag vet inte men det är ju en tänkbar förklaring iaf.

[Martin]

Eller att de gillade soundet (=ljudet) från vinylen helt enkelt. CD:n återgav ju bara masterbandet utan att lägga till eller dra ifrån. Jättetråkigt, eller?

[niklasz]

Jag håller med helt Svante, det kan finnas någon sådan förklaring som du skissar på. En annan är ju att LP-versionen innehåll någon typ av förvrängning, distorsion, tonkurvefel eller annat, som helt enkelt tilltalade flera av lyssnarna, precis som Martin skriver. Att CDn stod för den bästa återgivningen var ju dock klart i detta fall.
Jag har svårt att tro att detta är det enda exemplet på hur svårt det kan vara att skilja master från CD-utgåva (om inte någon klåfingrig typ skall "förbättra" ljudet innan det hamnar på CDn). Det finns nog färre jämförelser som gjorts mellan master och LP, skulle jag gissa.

[Isidor]

Bill,

Du hänger upp dig alldeles för mycket på mätningar här. Varför det? Det hela handlar ju om att framför allt CD och i viss mån mp3 är mycket svårare (i en del fall t.o.m. omöjligt) att skilja från masterbandet än vinyl i lyssningstest. Mätdata visar bara i rent tekniska termer varför så är fallet.

En annan sak som är viktig att inse när man läser dina inlägg är att audioteknik och psykoakustik idag är ganska mogna vetenskapsområden, vilket de inte var för 30-40 år sedan.

[Bill50x]

För många år sedan läste jag om en utgivning av musik från några äldre masterband som återfunnits. Såväl en CD- som LP-utgåva gjordes och tillfälle gavs att lyssna på såväl mastern som CD och LP. Alla var ense om att skillnaden mellan master och CD var ytterst liten, det var svårt att över huvud taget skilja dem åt. LP-utgåvan var däremot enkel att skilja från mastern, MEN, väldigt många av de som lyssnade tyckte att LPn lät BÄTTRE än mastern. Eftersom ingen av de församlade hade hört det ursprungliga framförandet av musiken kunde denna "förbättring" inte härledas till kunskap, utan bara till tycke och smak.
Den typen av lyssning kan säga något om ljudåtergivningsförmågan hos LP jämfört med CD. Det är lätt att föreställa sig andra lyssningsjämförelser, som medför att man inte jämför ljudåtergivningsförmågan, utan att det är helt andra saker som spelar in.

Då kan man försöka hitta orsaken till det. En kan ju vara att masterbandet är gjort med LP-skivan i åtanke. En liten förkompensation kan ju ljudteknikern ha gjort, för att han visste att det lät bäst så efter pressningen. När samma band sedan spelas på CD så...

Jag vet inte men det är ju en tänkbar förklaring iaf.

Möjligen en tänkbar förklaring, men inte trolig. Oavsett om ljudteknikern kompenserat masterbandet eller inte med tanke på vinylgraveringen, så upplevdes ändå en förändring mellan masterband och vinyl.

Jag kan däremot se en del andra förklaringar.
1) Vinyl är sämre än CD.
2) Gravering och pressning gjordes inte av någon kompetent tekniker (det är mycket svårare att gravera analogt än att mastra för en CD)
3) Med tanke på hur olika vinylspelare kan låta, vad var det för utrustning som användes vid avspelning?
4) Lyssningssituationen som sådan. Hur gjordes jämförelsen? Vad menade man med "lät bättre"? Naturligare? Mer/mindre bas/diskant - eller?
5) Blindtest eller öppen? Snabba AB-tester eller långtidslyssning?

/ B

[niklasz]

Kommentarer:
1. Tänkbar förklaring
2. Tänkbar förklaring, men då kvarstår ändå att CDn var ytterst svår att skilja från mastern, vilket möjligen skulle kunna innebära att LP resp. CD är lika bra, men knappast att LP kan vara bättre i någon nämnvärd grad.
3. Vet ej, detta exempel är åtminstone 10 år gammalt. Men även om LP-spelarens brister skulle vara orsaken kvarstår samma resonemang som under punkt 2.
4. Vet ej, men i mina ögon är det viktigaste att förändring var mycket lättare att detektera på LPn och inte på CDn.
5. Som punkt 4.