Det här blev en både konstig och (därför) rolig tråd tycker jag, men jag
hoppas förstås att trådstartare säger ifrån om han tycker att det skenat
alltför snett.
Om han inte gör det får han förstås äran för att den inspirerat till så pass
intressanta sidospår.
Och tyvärr har jag inte så mycket tid över just nu, för att kunna svara på
alla intressanta frågor som jag sett ramlat in, men för att försöka ta mig
lite on topic (=OT?) igen, så väljer jag några som i varje fall kanske berör
ämnet, dock från ett härligt distant perspektiv - men icke desto mindre
banar de nog vägen för den bästa infallsvinkeln, och alla från samma
frågeställare.
Nämligen dessa:
vattuvarg skrev:Var ska man börja sitt sökande efter bra återgivning?
Från alla tre hållen, från början, från slutet och från mitten.
I själva verket bör man blanda vilt, för att kunna se alla sammanhang och
samband knytas ihop undervägs. Att göra det undervägs sparar nämligen
en massa tid, och det ger i förekommande fall dessutom inspiration, vilket
är namnet på den speciella mentala energiform som all forskning drivs av.
Men från början menar jag - hitta svaret på "vad är ljud?".
Men från slutet menar jag - hitta svaret på "vad vill man?".
Men från mitten menar jag - lära sig att förstå "vad är det vi att leka
med?", och, "vad ger det för möjligheter och begränsningar = konse-
kvenser"?
Den jag skrev om "från början" är det enklaste - bara att läsa fysik och
lära sig det som vetenskapen redan vet. Alltså saker som jag tror att
PerStrömgren möjligen kan ha missförstått mig med avseende på, och
därför tror att jag inte skulle tycka att man bör lära sig av andra - men
det är ju helt och fullständigt fel.
Det jag säger är bara att det är saker man kan lära sig från vem som
helst, det behöver inte vara jag. Det kan till och med vara en direkt dålig
ide att försöka göra det av mig, eftersom mina modeller kan vara svår-
hanterliga för den som inte är som jag, det vill säga en person som "ser
alltihopa på samma gång".
En lärare sa en gång till mig, att jag var lite som en analog beräknings-
maskin - och detta eftersom jag inte insåg poängen att börja räkna på
ett fragment av en okänd verklighet, det vill säga innan jag hade ALLA
indata som kunde påverka utfallet.
-Men man kan börja med att lära sig räkna på ett förenklat fall, sa han.
-Hur skall man då veta hur förenklat det är, och hur fel man räknar?,
frågade jag.
-Det är inte meningen att man skall veta att det är förenklat i det sta-
diet av kunskapsinhämtningen!, svarade han då, nästan lite argt.
Detta var förvisso långt efter det att jag insåg hur dumt det är med tum-
regler, som helt förtar det som borde vara vitsen med att studera - att
lära sig att förstå, inte att lära sig att tillämpa metoder.
Tror nog att jag började ogilla alla tumregler långt tidigare, redan när jag
som barn såg att de flesta som använde dem inte varken kunde svara
på frågor om varför den där tumreglen var som den var, eller ens tycktes
uppskatta att få frågan.
Men fysiken är ju hur som helst saker man kan lära sig på vilken teknisk
högskola som helst. Och jag uppmanar verkligen alla att göra det, som
vill kunna bolla med den. Men med "alla" menar jag förstås egentligen alla
som konstaterat att det är något de har läggning för, och är deras ikigai.
fr jag vill ju inte lura in något i ett tröstlöst simmande mot deras inre
ström. Han man träffat rätt flyter man bara med, och ingenting är svårt.
Men åter till frågan om var man skall börja. Jag tror som sagt att man
skall börja från början, men så snart man får grepp om fysiken, vilket går
väldigt snabbt, kan man nog försöka ta in helheten.
Bara man behåller en i grund agnostisk inställning (det vill säga betraktar
mängden av den egna okunskapen som en okänd storhet, ända till dess
att man ser hur allting inom det område man sysslar med, hänger ihop,
utan svarta fläckar) så är risken för att gå omkring med felaktiga över-
tygelser undervägs, minimal. Bygger man sin verklighetsuppfattning på
motsatsen - alltså tumregler, så gäller motsatsen.
.
När man nått dit att helheten hänger ihop i alla dimensioner, så vet man
det, och är man inte säker på om man gjort det så har man det inte.
vattuvarg skrev:Hur ska man förklara skapandet av en högtalare utan tumregler?
Hur gör man det med?
vattuvarg skrev:Kan man skriva en bra konsumentguide i ämnet?
Nej, det tror jag inte.
Det enda som är rimligt att kommunicera, om det finns får få år tillgäng-
liga för att kunna överföra riktigt förstånd om tillstånden, är att det är
komplicerat - och kanske att påminna om, att de som talar om enstaka
eller fåtaliga sales-points, mest visar att de inte arbetar med, eller har förstått, helheterna.
Kort sagt - varje förklaring som får den som hör den att uppleva att de
förstår med än de gör, är vilseledande, och är en sorts lögn. Att skapa en
illusion hos dem som lyssnar, om att de har förstått när de har itutats
tumregelbilder, är motsaten till ett bra mål, även om lyssnarna kanske
kan uppskatta känslan, på något drogrusliknande sätt.
Det är alltså min uppfattning, att det inte gör så mycket om alla förstår
precis allting av det man kanske förklarar, eftersom det är mycket vik-
tigare att kommunicera hur komplext det är. För när man fram med det
så förmedlar man i varje fall minst två sanningar.
1. Hur komplext det är. (Duh...)
2. Att man inte skall dra några slutsatser som bygger på att det man vet
är allt som finns att veta.
Och dessutom fyller man då koppen med ett innehåll, som inte behöver
tömmas ut för att ge utrymme för ett utvecklat förstånd i framtiden.
Tumreglers största brist är nog just det - att det är svårt för dem som
"fått dem" att ge upp dem, alltså att "tömma koppen", när det är dags
att lära sig på riktigt - alltså att det inte alls är så enkelt.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
. Hör av mig under måndagen...
eftersom det brukar vara en bra ände att börja leta svar i.
