Det är väl klart att man skall strömdriva statorspolen, och att man i möj-
ligaste mån bör dimensionera systemet så att det uppstår magnetisk mätt-
nad på något lämplgt ställe. Det blir båda stabilt och ger förutsättningar för
låg distorsion.
Det finns dock mycket att vinna på att mätta järnet på rätt ställe...
Kan nämna att jag även laborerat med att kombinera både en permanent-
magnet och en elektromagnet för att se vilka effekter/vinster man kan nå
med att både "driva" (kortsluta) den den extra spolen med en för ändamål-
et optimal positiv eller negativ impedans (inklusive ett för ändamålet lämligt
frekvensberoende såklart), men även experimenterat med att driva den
aktivt, alltså med (mer eller mindre manipulerad) del av musiksignalen.
Håller faktiskt labelementet för detta i handen just nu.
Experimenten ledde väl mest fram till att jag kom fram till att enklare
lösningar inte alltid är sämre.
Jo, kanske lite. Men inte så att det finns förnuftiga skäl att välja de så
mycket mera komplicerade lösningarna. Jag brukar väga mot hörbarhet,
snarare än mätbarhet.
Dock var det specialbyggda lab-elementet ändå ett väldigt bra verktyg för
att kunna optimera dimensioneringen av en kortslutningsring - vilket allt
även till sist resulterade i, för just det projektet, för en massa år sedan.
Men även om det bara den gången blev en kortslutningsring, skall man ju
inte vara ledsen om det som bonus ramlar fram en massa intressant info
som bieffekt, information/kunskap som man kan använda för några andra
projekt i framtiden. Så det har jag förstås gjort.
Rundberg skrev:Jag har en allmän fråga kring magnetsystemet i en högtalare, eller rättare sagt de olika typer som finns.
Det vanligaste idag är ferromagneter så son jag förstår det. Beror det på teknisk överlägsenhet eller på ett gynnsamt pris/prestanda-förhållande? Vissa talar sig varma för högtalare med Alnicomagneter, har den här magnettypen några tekniska fördelar, eller är det bara flum? Bremenbasarna använder neodymmagneter, vad skiljer från ett tekniskt perspektiv ett sådant magnetsystem från ett "tradtionellt"?
Alla dessa magnetsystem baseras på permanentmagneter, borde man inte kunna använda elektromagneter istället? Det skulle, som jag ser det, kunna öka magnetens styrka, men också möjliggöra förändringar av högtalaren parametrar genom att variera spänningen son tillförs elektromagneten. Eller är jag helt ute och irrar?
Många frågor blev det... hoppas att nån har lust att ge dem ett svar!

MVH
/Mattias
Lite förenklat (varning) kan man säga att olika magnetsorter har olika
energidensitet.
Neodymmagneter har mycket håg dylik, medan ferritmagneter (både
barium och strontium-typerna) har väsentligt lägre dylik. Sämst är de
äldre ticonal och alnico-typerna.
Men förenkla skall man aldrig göra, så om man gjort det så måste man
ju varna för det också, och berätta lite mera komplicerade saker, så
ingen tror att det är så enkelt. ;
Då är det såhär, att magnetsorter kan beskrivas som att de har olika
"inre magnetimpedans". De olika impedanserna gör att förutsättningarna
för att få hög magnetisk verkingsgrad skiljer sig mycket mellan de olika
sorterna.
Om det inte skall bli förfärligt dåligt gäller det dessutom att välja form
således att man får en vettig slutimpedans.
Neodymmagneter har extremt hög magnetisk impedans, vilket gör att
man behöver använda korta magneter med stor yta. Ferritmagneter har
en impedans mittemellan, och hur sådana magnetsystem behöver dimen-
sioneras vet väl alla som sett några högtalarelement. Man kan med stor
lätthet nå en hygglig magnetisk verkningsgrad (vilket inte skall förväxlas
med det man annars ofta menar med verkningsgrad, här finns det ju inget
energiutbyte, utan den magnetiska kretsens verkningsgrad brukar defini-
eras som hur stor statisk megnetisk energi man ha skapa i spalten, i jäm-
förelse med magnetiseringsenergin hos magneten).
Det är inte ovanligt att man kan nå lite högre magnetenergi i spalten med
neodymsystem (med motsatsen är inte heller ovanligt) men då skall man
minnas att energidensiteten hos dessa magneter är sisådär 80 gånger
större än hos ferritmagneter!
Extremt låg intrinsisk magnetisk impedans hittar man hos alnico-magneter.
Därför behöver man LÅÅÅÅNGA magneter för att det skall bli något. Det
gör att läckenergin trots allt inte behöver bli så stor, eftersom det är svårt
för energin att läcka "fel väg" på grund av de stora avstånden. Så trots att
alnicomaneterna inte bara har väldigt hög intrinsisk magnetisk impedans
utan dessutom klart sämst energidensitet, så kommer de ändå inte så
långt efter ferritmagneterna som man skulle kunna tro. Det behövs dock
i stort sett alltid mera magnetmassa av alnicotyp, för att nå samma spalt-
energi som med ferritmagnet. (Men det är inte säkert att man tycker att
det ser ut så, om man inte är kunnig i ämnet, eftersom det samtidigt kan
finnas mycket mindre järn.

)
(Vill nämna att jag med avsikt har förenklat extremt mycket, och även
använt några felaktiga begrepp som påminner om sådana som jag tror i
varje fall rätt så många är ytligt bekanta med - för att de skall vara lättare
att förstå även för den som inte är insatta i den mycket komlicerade fysi-
ken som de tredimensionella magnetproblemen ställer upp, endast ljus är
lika komplext att bolla med.)
Mera då?
Jo, Ferritmagneterna är fantastisk stabila!

De klara det allra mesta och
är inte bara rimligt lätta att magnetisera, utan de har en pålitlig remanens
också, över tiden. De i princip enda sakerna som kan döda deras reman-
enta fält är EXTREMT stora magnetiska flöden i fel riktning (vilket inte han
drabba dem under några normala omständigheter, men låt inte ferrit- och
neodymmagneter leka med varandra

) och extrem kyla (vi talar alltså
om många, många minusgrader). Sådan som vi normalt aldrig får på våra
breddgrader. Kyla dödar dem inte permanent, men kan göra att de behö-
ver revitaliseras.
Neodymmagneterna är liksom ferritmagneterna pålitliga när det gäller tål-
ighet för fält utifrån. De låter sig inte avmagnetiseras i första taget, men
de är avsevärt svårare att magnetiseras. I vissa fall behöver man magne-
tisera dem innan de hamnar i magnetkretsen, eftersom de flöden som
behövs för att energisera dem, kan vara svåra att nå när de är på plats i
kretsen. Deras svaghet är värme. De är känsliga för värme och det är inte
så svårt att få en neodymmagnet att tappa sin energi - bara att värma upp
den tillräckligt. De tidiga typerna klarade ibland inte ens kokpunkten, men
de blir ständigt bättre. Dock är detta med värmen alltfort en faktor som
inte bör glömmas när man bygger högtalarsystem som använder dem, för
de hamnar ju i närheten av en talspole som ingår i ett system som för det
mesta har en verkningsgrad klart understigande en halv procent. Mycket
värme blir det över... Kylflänsar som hjälper till att skydda magneterna
för övertemperatur är ofta en god ide.
Värst/sämst, eller i varje fall mest problematiska, är dock utan tvekan
alnico-magneterna. De är ofta svåra att magnetisera, för de kan behöva
ha knepiga former för att fungera/få sin tillräckliga längd, och de kan alltså
behöva magnetiseras med krökta fältlinjer (roterad U-form är till exempel
inte ovanligt). Dessutom är de inte bara ohyggligt känsliga för yttre fält
(vilket gör att de kan tappa orken av ett fortissimo, om man använder
dem i motorn i ett element med modern dimensionering, det vill säga som
på grund av sin låga verkningsgrad måste kunna hantera mera effekt än
ett tiotal watt) utan de klarar inte ens att INTE sitta i en magnetkrets*!
Bryter man magnetkretsen så minskar flödet genom magneten, och det är
tillräckligt för att magneten skall dö.

De känsliga för slag också.
Jag har svårt att förstå varför man än i dag i vissa fall använder alnico-
eller närbesläktade magnetsorter, men jag tror att det beror på att det
finns någon sorts mytologisk aura runt dem.
Kanske beror den på att man på 60-talet bytte magnetsystem från opti-
merade alnico-system, till snabbt framhafsade och undermåligt dimensio-
nerade ferritsystem - och vem som helst kunde ju höra skillnaden, till det
äldre systemets fördel? Kan även tänka mig att en orsak är att många
enklare alnicosystem hade en liten elektriskt ledande metallring, för att
fiera delarna till varandra, som agerade kortslutningsring. När ferritversio-
nen ersatte, så försvann den lilla finessen, utan att någon från början ens
insett att de gjorde nytta?
Om sådant där man kan bara spekulera, men det är ju inte första gången
i världshistorien som någon (eller många) övertygat sig sig själv om att
det förhåller sig på ett visst sätt, utan att ta reda på ALLA underliggande
fakta. När det förekommer multipla variabler kan man inte dra någa slut-
satser om vad som är vad, utan att första bena upp alla förhållanden.
Tumregler än dumregler. Då och nu.
Själv använder jag bara Ferritmagneter och neodymmagneter. De senare
använder jag bara om det finns några specifika skäl till att göra det. I de
allra flesta fall så blir neodymsystem bara dyrare och sämre. Men det finns
definitivt undantag, då bara neodym går att anväda - det vill säga system
som inte gått att göra alls innan dessa särskildt energirika magnetmaterial
fanns. Då använder jag neodymmagneter, och ser förstås till så att jag inte
drabbas av de svagheter magneterna har jämfört med ferrit.
Vh, iö
- - - - -
*Man behöver alltså inte vara orolig för att kortsluta (fältet hos) magneter.
De mår bara bra av kortslutning. Men när det gäller alnico är de till och med
beroende av det - avbrott blir deras död, eller i varje fall halvdöd. Men att
revitalisera dem kan vara omöjligt utan att man först plockar isär hela
motorsystemet. Det är inte alltid det går att göra det, men alla större och
mera påkostade högtalarelement med alnico-system var fullt renoverbara,
inklusive att det fanns möjlighet att återmagnetisera alnicomagneten.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).