Alltså: Hur bygger man en bra volymkontroll?
Med bra menar jag goda prestanda
*Fin frekvensgång
*Låg distorsion, alltså små olinjäriteter
*Inte för stor nivåskillnad mellan kanaler...
*Tillräckligt lågt brus
*Möjlighet att driva flera meter koaxialkabel
Har jag glömt något?
Det finns ju många lösningar på problemet, och jag tänkte diskutera dessa lite
*Passiv volymkontroll med enbart dämpning i form av potentiometer
Fördelar:
-Enkel
-Liten
Nackdelar:
-Varierande utgångsimpedans beroende på volyminställning. Detta gillar nog inte alla slutsteg, även om det säkert funkar på en hel del om man väljer en lågohmig pot.
(Borde dock funka ok med mina rörsteg)
-Även källan till volymkontrollen borde se en varierande impedans. Särskilt om man lastar potentiometerns löpare betydligt.
-Driver man en förstärkare med första ordningens ingångsfilter (RC) påverkas filtret av denna varierande utgångsimpedans.
Kanske försvinner diskanten vid för hög serieresistans...?
-Potentiometrar slits ut. De är mekaniska.
-Det kan bildas oxid i potentiometrar som degraderar ljudkvaliteten.
*Aktiv volymkontroll: Potentiometer kopplad som spänningsdelare + buffert eller förstärkare efter.
Fördelar:
-Låg och konstant utgångsimpedans kan uppnås.
-Man kan få en konstant ingångsimpedans vilket är bra.
-Väljer man en bra buffert blir distorsionen eller bruset inget att oroa sig för.
-En bra buffert kan driva lite koaxialkabel
Nackdelar:
-Potentiometrar slits och de kan knastra.
-Om det bildas oxid i potten börjar ljudkvaliteten degraderas.
-Kanalobalans kan bli ett problem.
*Aktiv volymkontroll igen, fast man byter potentiometern mot en omkoplare med fasta steg som kopplar om bland motstånd.
Fördelar:
-God kanalbalans om man väljer bra motstånd, tex 1% tolerans.
Nackdelar:
-Omkopplare har begränat antal steg.
-De slits ut över tid och kan glappa.
-Det borde kunna bildas oxid även på dem?
Pekka byggde väl en sådan i någon Molt för något år sedan fast utan buffert...
*Aktiv volymkontroll fast man använder relän som kopplar om mellan en massa motstånd som dämpning.
Undrar om det blir bättre eller sämre jämfört med omkopplarvarianten?
Den blir väl ungefär som omkopplarvarianten i funktion.
Men med slutna relän kanske man slipper ev. oxid.
Men det blir tråkigt om enskilda relän börjar trassla.
Relän slits va?
Det rasslar nog som sjutton om man ställer volymen.
*Olika IC tänkta att ersätta potentiometrar.
Det finns en kul, men dyr krets från TI som heter PGA2310.
http://focus.ti.com/docs/prod/folders/p ... a2310.html
Fördelar:
-Mycket god kanalbalans
-Tillräckligt många steg för att de fasta stegen inte skall bli störande tror jag.
-Mycket lägre dist än andra liknande kretsar jag sett
-Slits inte! Tungt vägande argument!
Nackdelar:
-Måste styras av mikrodator typ, men det går ju att lösa.
-Högre komplexitet än många andra alternativ.
-Brus?
*Det finns också något som kallas VCA, variable gain amplifier.
Men de verkar dista en del tyvärr.
Eller finns det bra VCA:er?
Är det dessa som brukar sitta i hemmabioförstärkare?
*Olika kopplingar med optoelement eller vad det heter?
Har de bra prestanda?
*Induktiv volymkontroll.
Soundbrigade har byggt en.
Men man använder omkopplare och jag förstår inte fördelen jämfört med resistoromkopplare.
Nu kommer jag inte på fler
Jo, LTS har ju haft som ambition att utveckla ett försteg, och detta försteg är ju inte klart.
Men eftersom LTS har höga krav på återgivning var jag nyfiken på hur de tänkt lösa detta volymkontrollsproblem
Så jag läste om LTS-försteget i en Molt från 2000, men där fanns inte kretsschema eller så.
Projektet hade nog inte kommit så långt då.
Klart verkar dock att man inte valt potentiometer
Jag undrar hur man tänkte göra där!
Så, vad tycker ni är den bästa lösningen på detta problem?
