Bill50x skrev:Absolut, vem använder ett "scratch-filter" idag?
Jag använde min senast igår när jag såg på sista avsnittet av en TV-serie som var rippad från VHS utan Hifi-ljud, med osedvanligt dålig ljudkvalitet. På med mer diskant med tonkontrollerna för att få lite mer ljud omkring 4-8kHz för att uppfatta dialogen bättre, och på med "skivraspfiltret" för att skära bort den högsta delen som bara innehöll brus. Det lär väl ta några år innan jag har nytta av den knappen igen... (Den där VHS-rip'en jag såg hade alltså mycket sämre ljud än det brukar vara på VHS, gissningsvis så var det väl rippat från tredjedelshastighets-NTSC-VHS-band eller nåt sånt. Det blir alltså en sjättedel av hastigheten på ett vanligt kassettband, med uselt ljud därefter...).
Bill50x skrev:Eller monoknappen, basavrullningen,
Basavrullningsknappen förlorade väl sin funktion den dag vi hifientusiaster fick råd att byta till en skivspelare som inte så lätt fick rundgång när man spelade högt? Förr så lyssnade andra än entusiaster på vinylskivor och då användes givetvis sämre skivspelare.
Fast det beror kanske på vilken basavrullning vi pratar om? Det finns väl en som skär en bit in i det hörbara området (100 Hz kanske?) - den är väl rätt oanvändbar. Jag tänkte nog mer på subsonic-knappen, som nog egentligen även är bra att använda vid skeva skivor.
Bill50x skrev:väljer mellan olika kurvor för olika typer av skivor (LP, stenkakor etc), för att inte tala om alla inställningar man kunde ha på en tuner. Och då är jag bara inne på tillkortakommanden/kompenseringar för media.
Fast de där olika tonkurvorna innan "alla" skivor hade RIAA var väl egentligen inte ljudtekniskt ett tillkortakommande utan snarast brist på standard.
Fast tuners drabbades nog av "många rattar och knappar är bra"-syndromet på 70-talet. Min gamla AKAI AT-2200 som körs med en matchande AM-2200 i sovrummet har t.ex. en ratt för att ställa ljudnivån ut. Totalt oanvändbart egentligen, men i mitt fall gör den nytta eftersom det sprakar så rackarns om man vrider på stärkarens volymkontroll precis när man slagit på strömmen, så om det råkar vara för högt påskruvat när jag slår på stereon så brukar jag sänka på tunern. Inte riktigt så de tänkte...
Jag skulle däremot kunna tänka mig att separat omkopplare för stereo/mono och för muting var användbart, kanske också reglage för att ställa gränsen för muting.
Vad gäller alla dessa funktioner för att hantera standarder som det fanns för många av eller aldrig slog igenom så tror jag att om 30 år kommer folk skratta åt alla femtioelva olika kodningsformat för dagens surroundljud på samma sätt som vi idag skrattar åt recievers med inbyggd Dolbydekoder för FM och halvskrattar åt vinylskivor med fyrkanalljud. (Fast sådant betraktar jag väl iofs mer som ett kultigt tekniksteg, om än inte alls hifi för de där äkta fyrkanalskivorna med bärvågsystem och frekvensgången hårt skuren vid 15kHz eller lägre).
Bill50x skrev:Pratar vi sedan återgivningens slutavdelning, dvs högtalare så fanns det ju också massor med korrigeringar att göra. Vem idag använder en parametrisk equalizer?
Hur man använder olika former av EQ (både grafisk och parametrisk), loudnessknapp, tonkontroller o.s.v. beror väl också på vad man har för högtalare? Med ett par bra högtalare så låter det väl oftast med rätt rak kurva, men om högtalarna/rummet har ojämn frekvensgång så är det såklart bättre att ratta så det låter bra än att späka sig med uselt ljud men den vidskepliga känslan av att man gör "rätt" när man inte använder tonkontrollerna. Nyss nämnda Akai AM-2200 driver ett par Radiola-högtalare av liknande årgång, och där låter det i mitt tycke bäst med loudness-knappen intryck, diskanreglaget på "klockan 1-2" och basreglaget på "klockan 9". Det "ser" helt knäppt ut när man tittar på reglagen, men det låter rätt bra för att vara en "andraanläggning".
MichaelG skrev:Hur många inspelningar har du där teknikern vänt på kanalerna? Om det är fel på alla dina inspelningar, har jag ett jättebra tips till dig som vi kan ta via PM.
Om man lyssnar på
Koto - Visitors så får man väl falsk krupp om man sitter ocentrerat och hör höger kanal starkare än vänster kanal? Prova att ratta runt på balanskontrollen vid det ljud som kommer t.ex. från drygt 3 sekunder in och en bit framåt, basmelodin blir helt tillsnurrad om man endast/mest hör höger kanal.
Radio stad den Haag brukar köra den låten med höger/vänster växlade.
Visst, specialfall men ett exempel där till och med jag skulle kunna tänka mig "stereo reverse".
Den som verkligen saknar funktionen, men har en ledig tape-loop tillgänglig, kan ju enkelt ansluta en kabel mellan rec out och play in med kanalerna växlade, så är det bara att välja "tape monitor" för att växla kanalerna!
De där Mono-L och Mono-R är väl bara användbara ifall man gjort något knasigt typ kopierat ett fyrspår-mono-rullband till kassettband, eller har en rullbandspelare med knasig spårväljare, eller om man snålade och anslöt de båda kanalerna på AUX-ingången till varsin monokälla (säg t.ex. TV'n på ena kanalen och kristallpickupen på stenkakespelare på andra kanalen, eller vad det nu kan ha varit då det begav sig).
heliac skrev:En stor skillnad mellan nytt och gammalt tycker jag är just tonkontroller och loudness (finns ju knappt på nya apparater). Jag lyssnar normalt utan påverkan av dessa, men när det är lite partaj all sköns musikblandning brukar åtminstone loudnessen vara på. Vad jag ville komma till är ju att på gamla apparater så händer det ju nåt när man vrider på tonkontrollerna, det tycker jag inte det gör på nyare apparater på samma sätt.
Medhåll! Brytpunkten på tonkontrollerna på 70-talsanläggningar verkar ligga klart närmare mellanregistret än på modernare anläggningar, åtminstone om det gäller "riktig" hifi.
Kan det bero på att både materialet och anläggningarna blev allt bättre på att återge djupbas och den högsta diskanten och det därför blev mer aktuellt att ratta just de delarna av frekvensspektrat?
Sen finns det knasvarianter som t.ex. på Luxman L-430 där brytfrekvensen och höjningen/sänkningen påverkas av samma rattar. Jag har aldrig riktigt förstått vad det ska vara bra för...
lennartj skrev:Förförstärkare är helt körda, de må vara hur mycket vintage som helst men ljudet är bara nostalgi, inte hifi.
Kan dettta kanske bero på att en rätt bra operationsförstärkare i färdig IC är nära på gratis medan på 70-talet kunde man välja på rätt usla operatinsförstärkare eller bygga upp allt med diskreta komponenter och därmed behöva vara mycket bättre på att beräkna allt och ändå få en krets som kan tänkas låta sämre?
IngOehman skrev:Just Loudness som något tagit upp är väl kanske en möjlighet som jag inte tycker fungerar alls för det den är tänkt. Svagare ljud låter inte mer naturliga när man ger dem en klang som är onaturlig för svaga ljud.
Jag håller inte med. Loudness kan funka rätt bra just om man vill lyssna på inspelningar med klart svagare ljudstyrka än de är "avsedda" att avlyssnas, t.ex. att man vill höra på musik i bakgrunden medan man gör något annat, man kanske inte vill störa grannar eller liknande.
I en anläggning där man nästan alltid lyssnar "tillräckligt högt" så är funktionen förstås överflödig.
Jag kan dock gå med på att funktionen inte är direkt nödvändig i en anläggning som håller någon slags audiofilklass på ljudet. Jag tycker att renheten i ljudet på en riktigt bra anläggning gör att den "grova" frekvensgången (alltså förhållandet mellan bas-mellanregister-diskant, något förenklat) inte spelar alls så stor roll som på en anläggning som inte har lika rent ljud. Det vore intressant att veta vad detta beror på, en ren gissning är att hörseln sysselsätts med distortionsprodukter från en anläggning med mindre rent ljud och en rakare frekvensgång är viktigare där för att hörselsinnets begränsade resurser ska tvingas prioritera de ljud som "ska" höras före distortionsprodukterna.
RogerGustavsson skrev:När det gäller äldre kontra nytt, vänder jag mig mot att många tillskriver nästan vad som helst från 70- och 80-talet som guldklimpar. De stora, främst japanska, receivar som många hyllar, var ju inte direkt vad som låg i topp när dessa kom ut på marknaden. Gammel-hifi från Storbritanien, Tyskland, USA m.fl. var ofta bättre än det som överflödade marknaden under köprushen på 70-talet. En stor del nostalgi finns säkert med i bilden, det är ofta så med äldre prylar.
Medhåll. Något som kanske lurar folk att tro att de japanska recievrarna var "bäst" är kanske att japanerna oftast inte gjorde riktigt enkla apparater under samma varumärke. I Sverige stod det Technics på en reciever medan Panasonic på en enkel radiobandspelare, varpå märket Technics inte besudlades av det ljud man kan vänta sig av en radiobandspelare. Philips körde lite med samma idé men skillnaderna mellan enklare Radiola, Philips i mitten och DUX som de bästa produkterna var väl relativt liten. Jag tror det hade varit bättre för Philips om de använt DUX som varumärke på alla lite exklusivare apparater, Philips på nån slags mellanklass och kanske Radiola på de enklare, och då helt enkelt bestämt att det ska inte finnas någon bärbar apparat under märket DUX och ingen riktig stereoanläggning (d.v.s. där förstärkaren i alla fall uppfyller DIN 45 500) med Radiolamärket. Istället producerade man Radiolahögtalare med domediskanter på 70-talet. AD 0160 må kanske inte vara de bästa domediskanterna men det fanns helt klart många andra högtalare som lät klart sämre. Samtidigt kunde man hitta en DUX bärbar radiobandspelare som givetvis inte lät så superbra...
I jämförelse så lät alltså även de enklare japanerna bättre än den där bärbara radiobandspelaren från Philips, varpå minnet besudlades.
Sen kan minnet förstås också ha påverkats av annat. Det var väl ganska vanligt att alla delar i stereon kom från samma tillverkare, och ingen kan väl påstå att ett Philipsdäck kunde mäta sig med ett AKAI om vi tittar på kring mitten av 70-talet. Om man däremot kombinerar det där AKAI-däcket med en bättre reciever från Philips så lär det låta rätt bra, säkert bättre än både en anläggning helt från Philips eller en helt från AKAI, som exempel.
(Just när kassettdäcken började på att slå igenom så var det väl iofs inte så ovanligt att blanda olika märken. AKAI sålde t.ex. klart fler kassettdäck än de andra komponenterna så många valde deras däck ihop med annan stereo. Ett gott beslut eftersom det var väl bara riktigt påkostade som t.ex. Tandberg och kanske B&O som var bättre bland européerna än vad japanerna var. Philips var väl acceptabla, speciellt återgivningen på deras riktigt gamla däck, men nästan alla europeiska däck var inte lika slitstarka och de faktiskt slitstarka gamla Philipsdäcken hade istället jämförelsevis usel inspelning.
darkg skrev:Apropå loudness; jag hade en radio med knappar som
Jazz och
Intim. När jag nu googlar efter vad det kan ha varit stöter jag på en fjärrkontroll med lägen som Orkester, Tal och Jazz. Grundig 1957 i det fallet
Det återkommer väl på moderna budgetapparater, men då för att det blir billigare att låta en mikroprocessorstyrd analogkrets bara kunna växla mellan "mer/mindre bas", "mer/mindre diskant" och "mer/mindre mellanregister" med bara två fasta steg per funktion, och då kombinerar man dem med namn som hämtade ur "löjliga familjerna" för att det inte ska verka så töntigt spartanskt som det faktiskt är.
darkg skrev:Jag tror att ytterst få föredrar vintage endast utifrån ljudkvaliteten, vad de än tror själva
För mig har det nog till stor del handlat om ekonomi. Då jag handlat de prylar jag har så har jag fått mycket ljud(kvalitet) för pengarna, klart mer än om jag skulle köpt något helt/nästan nytt. De flesta grejerna har redan genomgått sin första värdeminskning. Man behöver väl dock ha mycket bättre koll om man köper begagnat än nytt. Även om AKAI/Radiola-anläggningen i sovrummet inte ger audiofilljud så låter det nästan garanterat bättre än en radio från Tivoli Audio eller liknande. (Nu är det förvisso bara tunern som är loppisfynd, resten har varit med på olika sätt i många år, men principen borde framgå).
Idag när nästan allt går att söka upp på nätet så är möjligheterna att göra rena fynd nog antagligen klart mindre. Det blir inga B&W DM-5 för 70:-/paret eller Polk för 140:-/paret på Myrorna längre... (de två paren, och kanske en fullt fungerande portabel AC för 350:-, är nog de bästa loppisfynd jag gjort. Ett Sentec-försteg i 77-serien för 80:- som jag köpte åt en bekant kvalar nog också in, det var dock på annan loppis). Numera kan man väl mest fynda "annat" som t.ex. en 1kVA fulltransformator 230->115V för 2:- eller en lysrörsarmatur med 2*20W rör men utan glimtändare, också för 2:-, då en loppis säljer ut allt som varit svårsålt.
Zzombie skrev:1970-talet var ju även då debatten om TIM rasade. Mycket från 70-talet är hårt motkopplat, har dålig layout, kablar överallt, kors och tvärs...den billiga skiten var just det den var: billig skit. Men den billiga skiten från 80-talet är nog ännu värre, med mycket mer plast.
Men 1970-talet var också hifins guldålder med mycket "cost no object" från både småföretag och stora vertikalt och horisontalt integrerade jättekoncerner...
70-talet hade också en del ren skit, men jag tror att vi i Sverige var rätt förskonade från den skiten. Det berodde kanske på bättre välstånd eller nåt sånt, vi levde väl fortfarande på att vi klarat oss från kriget o.s.v.
Det fanns dock en del skit även i Sverige. Jag tänker på sånt som nåt källarföretag nödtorftigt anpassat för Sverigemarknaden genom att ordna Semko-godkännande men inte mycket mer. Jag har t.ex. en 70-talsreciever (eller sent 60-tal) vars nätströmbrytare ser helt malplacerad ut, det var nog en konstruktionsändring som gjordes för S-märkningen och som inte matchar designen. Den låter rätt risigt, fast de kanske faktiskt är trasig... Man känner igen dessa skitprylar på märkligheter såsom RCA-kontakter för högtalarutgångar, dubbla högtalarutgångar utan omkopplare för högtalarval eller andra underligheter.
På 80-talet så började väl stereoanläggningar dels nå ut till de som egentligen var helt tondöva men som ändå skulle ha en stereo, och dels började priserna bli såpass låga att även barn/ungdomar kunde ha sin egen stereo. Det drev givetvis fram en marknad för skit.
Däremot var 80-talselektronik rätt okej om det fanns nån slags ambition att vara okej. En förstärkare byggd på 80-talet med STK-hybrider lät bättre än en halvdålig 70-talsstärkare, även om den kanske inte direkt nådde audiofilkvalitet.
Zzombie skrev:1970-talet var ju även då debatten om TIM rasade. Mycket från 70-talet är hårt motkopplat, har dålig layout, kablar överallt, kors och tvärs...den billiga skiten var just det den var: billig skit. Men den billiga skiten från 80-talet är nog ännu värre, med mycket mer plast.
Men 1970-talet var också hifins guldålder med mycket "cost no object" från både småföretag och stora vertikalt och horisontalt integrerade jättekoncerner...
Nu gissar jag och svamlar vilt, men ska man kanske gissa att Marantz ansågs låta bra på 70-talet för att de kanske hade lägre motkoppling? Det borde väl kunna förklara varför de jämfört med nyare grejer lät "varmt men lite svampigt"?
RogerGustavsson skrev:Känsla? Ja, om det avses det där med att manövrera apparaternas reglage. Fast själv tycker jag ofta det räcker med en volymkontroll, gärna via fjärr.
Det beror förstås på vad anläggningen ska användas till. Finstereon som jag även använder för film/tv-tittande kör jag helt utan fjärr. Jag når förstärkarens volymreglage med hand eller i värsta fall med en fot beroende på hur jag sitter/ligger i soffan, och övriga reglage behöver man inte ändra medan man lyssnar/tittar.
I köket är det däremot förträffligt med fjärrkontroll så att man inte bara kan slå av/på och justera volymen utan också växla mellan ingångskällor, byta låt på CD-skivor, byta kanal på FM-radion o.s.v.
Där är syftet mer att spela bakgrundsmusik medan man gör annat, och då blir musikvalet inte lika aktivt i förväg utan fjärrkontrollen används snarast för att välja bort musik som jag inte är sugen på att höra.
RogerGustavsson skrev:Tyvärr finns det inga kontroller som motverkar dynamikreducerade tokmastringar.
Medhåll. Det märkliga är att det sällan/aldrig släpps några "hifi"-versioner av låtar trots att nästan all musik idag säljs så att ljudet skickas över nätet. Det skulle i stort sett inte kosta något extra i distributionskostnader att göra "hifi"-versioner, till skillnad från förr när fysiska skivor var enda alternativet.
