verdad skrev:Mich skrev:
Nä men se där, vilken omslagskille Smile
nr 7-8 Juli 2008, ljud & bild i elektronikvärlden
Även jag såg att IÖ var med på omslagsbilden. Hann även flyktigt läsa igenom artikeln. Rätt trevlig, om jag minns rätt sa artikelförfattaren någonsting i stil med, efter att fått lyssna till egen favoritmusik, " den bästa bas jag hört......" typ.
Jag har gjort en intressant notering (fortfarade utan att ha läst igenom artikeln, så jag menar inte att detta återfaller på artikelförfattaren, det vet jag ju ingenting om), nämligen att fokus tycks vara en erfarenhetsmässig fråga.
Både kort och lång med avseende påtidkonstanten.
Första ögonblicket reflekterar de allra flesta (om det rör sig om en högklassig återgivning) över basområdets kvaliteter.
Kanske för att basen är det "mysigaste" registret? Kanske för att basregistret är det som hanteras sämst av de flesta anläggningar. Därefter reflekterar folk över kvaliteter i övriga register, och i andra dimensioner. Ju mera erfarna lyssnare det är, desto snabbare reflekterar de över andra saker än just basregistret.
Det var den korta tidskonstanten - utvecklingen under en enstaka lyssningssejour.
När det gäller den långa tidskonstanten - varje lyssnarens hela erfarenhet, hur många år det nu är, ser jag samma eller en liknande sak, fast i en väldigt utdragen version.
De som är yngst och/eller minst erfarna, lägger mera fokus på låga frekvenser, och vissa lyssnar inte efter något annat verkar det!
Då känns det ibland som om man lagt en massa energi på saker som varit utan poäng för just dem.
Ju större erfarenhet lyssnarna har, desto större fokus läggs på sådana saker som ljudbild, luft mellan tonerna (i både tiden och rummet) renhet, och allskäns nyanser i alla olika dimensioner.
Det lustiga är, att basområdet är det allra enklaste att hantera! Det är ju enkel fysik och nästan allt (men inte riktigt) är bara att räkna fram så blir det bra och rätt!
(Men man får förstås inte räkna tumregelmässigt, utan komplett och relevant där både fysik, miljö, stereosystemet och lyssnarna ingår i ekvationen.)
Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att mina ansträngningar till 99% ligger på andra plan än just att åstadkomma en perfekt basåtergning, men ändå är det nästan alltid den som ger folk det
första och omedelbara positiva intrycket.
Jag har dock gjort några intressanta experiment, således att jag har med avsikt fördärvat återgivningen i högra register (utan att påverka basregistret) och då funnit något mycket intressant: Nämligen att då imponerar inte basregistret på folk alls lika mycket längre!
Det är som om det som behövs av en högtalare för att imponera i basregistret är mycket mer än att just basregistret skall hanteras perfekt.
Det är som om fokus alltid hamnar på det som är inkorrekt återgivet (även när det inte uppfattas som just dåligt) och finns det förvrängningar (även om de låter trevlig) så tappar basåtergivningen lite fokus. Först när allt dåligt är bortkonstruerat hamnar fokus (initialt) på just basregistret. Som om det är det enda register som har förmågan att "imponera av egen kraft".
Alla andra register liksom bara "försvinner som saker att reflektera över" när de blir perfekta och man hör bara musiken och glömmer bort aläggningen. Det borde förstås gälla basregistret också*, men eftersom de flesta är vana att höra så förfärlig basåtergivning blir en artikluerad, slagkraftig och verklighetslik basåtergning liksom så förvånande att den alls går att skapa, att den blir en överraskning.
Vh, iö
- - - - -
*Kommer ihåg en grej från en festivalliknande begivenhet för ett antal år sedan, när jag och två kompisar (mindre musik-erfarna än undertecknad, även om de är musikälskare båda två och har lyssnat på mycket fonogram) satt i ett tält och åt något spännande etno-krunsch, och plötsligt drog ett PA-system några meter från tältet igång och åstergav några afrikanska trummor och lite olika razzel-instrument och flöjter.
Kompiserna var stumma av häpenhet över den fantastiska basen från PA-systemet (de reflekterade inte över några andra kvaliteter), varefter du återfick talföret och ytade hur mäkta imponerade de var över högtalarnas attack-förmåga.
Jag, som ju direkt hörde att det lät finfint i alla register, på alla tänkbara vis - tyckte ju att det vara roligt både att de pratade om basljudet, liksom att de alls trodde att det var ett PA-system på vilket de ville projicera en just basens "förmåga" som spelade.
För det var ju uppenbart att det var akustisk live! Vilket det förstås var.
Kort sagt: När allt är perfekt tycks många ändå uppfatta att det är just basen som imponerar. Beror det på att bas är imponerande, eller beror det på att god basåtergivning är så ovanligt? Jag vet inte.
Jag har nästan aldrig hört någon säga "vilken just bas!" på konstrethuset, men två gånger har jag gjort det. Båd gångerna av människor som är svåra HiFi-nördar med märkvärdigt lite erfarenhet av levande musik.
En av dem hade jag dessförinnan (under många år) hört klaga på att inspelningar av klassisk musik väl återgiva, har för stark bastrumma (jämfört med vaddå? Hans minne av dem hörda genom kösradion som barn?#).
Efter det första konsertbesöket jag drog med honom på tyckte han det absoluta motsatta. De enda fonogram han tyckte hade en välfångad bas därefter var Telarc. Men det var ju några år sedan. Idag finns det ju t o m inspelningar från DG som har i varje fall lite dynamik och utsträckning nedåt.
- - - - -
#Det var vad han själv om fram till skall nämnas. Att han präglats av en extrem vrångbild av musiken via undermåliga återgivningar via radioapparater och kassettbandspelare, så till den milda grad att han uppfattade att det var det som var vad och hur musiken "var".
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
