Spisar numer mest jazz och klassiskt (filer från datorn, via digitalkabel till DAC, såå 2006). Dave Brubeck som bakgrundsmusik på vinmiddagen, Bach till whiskeyn i soffan. Att det blev just jazz och klassiskt beror på den intelligenta diskurs åldern påtvingat livet. För egentligen söker jag -resultatlöst- någonting lika spännade som ICE CUBE en gång var. Är inte bitter, glorifierar bara tidigare naiva inställning. Då var musik någonting mystiskt, och barnbidraget hamnade snabbt i antingen lukrativa storbolagsfickor eller independentbolags ekande spargrisar (är förresten det sistnämnada bättre?).
Men ändå, är inte både kulturen och man själv i en övergångspriod. Textens rubrik, det som började på 50 talet - allt influerat av Andy Warhols avmålade soppburkar, James Dean och Marlon Brando, rock n' roll, William S. Burroughs och Jack Kerouac - känns idag märkbart urvattnat. En som kommit till samma slutsats är Andy Rooney (CBS 60 Minutes). Han sa sig ogilla populärkultur mest för att den vidareutvecklat Einsteins relativitets-teori till en allmängiltlig "I don't care"- filosofi i västvärlden. Som resulterat i att dagstidningar delar ut lika mycket spaltmeter år folkmorden i darfur som veckans vintips. Ett synsätt väldigt applicerbart på musiken. Dagens musik.
).
) (Obs, jag kan inte garantera att det INTE finns nånstans) 
Så om man tycker om Kind of Blue så förstår man sig inte på jazzmusik? Dessutom: måste musik ha haft betydelse för en speciell genre för att vara bra? Kind of Blue kanske hade stor betydelse för musikanter utanför jazzkretsen?
