Svante skrev:Så här har jag fattat terminologin:
Jag håller med dig, och det gäller nog i princip fö hur det hela har definierats i europa de senaste 20 åren.
Men när man blandar in texter från amerikanska författare kan det bli missförstånd, för där kallar man ofta aktivit delade system för bi-ampade.
Om man skall kunna diskutera för- och nackdelarna med de olika metoderna så behöver man göra misnt två saker:
1. Tala om samma saker, det vill säga börja med att reda ut begreppen, och jag tycker att de begrepp som Svante föreslår är bra och entydiga.
2. Undvika tumregelsvar som säger att något är "bra" eller "dåligt". Skall det vara meningsfullt att diskutera saken behöver man tala om
konsekvenserna av de olika lösingarna, utan onödiga förenklingar.
Som flera redan varit inne på så finns det effekter i många dimensioner, och vissa av dem uppvisar dessutom frekvensberoenden som gör att den förbättring som är sann vid en frekvens är osann vid en annan, det vill säga då är den bättre lösningen den sämre. Det är ett av skälen till att man bör undvika att förenkla alltihopa till "bättre" och "sämre", utan hålla sig till att analysera sakerna såsom de är, och acceptera att sanbanden är så komplicerade som de är.
Detta är mina kommentarer till det som Svante skriver i det fortsatta:
Svante skrev:I princip borde förutsättningarna förbättras om än marginellt ju längre ner man kommer i bilden, med undantag för den sista. Det som talar emot en verklig förbättring är att konstruktören nästan alltid optimerar för den första inkopplingen.
Menar att många saker påverkas när man tar sig längre ned i bilden, och INGET av stegen leder till entydiga förbättringar.
När man går från singel till dubbel kabel så påverkar man integrationen mellan elementen. I varje fall om man utgår ifrån att konstruktören gjort högtalaren för att elementen skall samverka och skapa musik optimalt när HF- och LF-terminalerna matas med SAMMA signal.
Går man ett steg till mot bi-amping så förvärras saken ytterligare något, eftersom insignalerna nu åker isär ytterligare lite, på grund av förstärkarnas utimpedans (skild från 0 ohm). Ett extra problem som kommer in är man bi-ampar är att förstärkarna belastas mera reaktivt. Det vill säga den last de ser är bara en halv högtalare. Huruvida det är ett stort problem beror på vad det är för förstärkare som driver högtalarhalvorna. Är den en mjuk förstärkare så kan ibland problemet faktiskt vara mindre, men då ökar å andra sidan integrationsproblemet, och delningsområdet riskerar att bli överbetonat. Men en helt ideal förstärkare är problemet exakt lika stort som med bi-wiring.
Svante skrev:Den sista (=aktiv delning) gör att konstruktöran slipper ta hänsyn till elementens impedansförlopp. Den gör också att konstruktören frånsäger sig möjligheten att påverka elementens distorsion via drivande impedansen. Det brukar också oftast innebära att konstruktören väljer ett kokboksfilter och därmed frånsäger sig möjligheten att införa korrektioner i delningsfiltret.
Håller med om allt det där*, och vill lägga till en liten uppräkning om vilka konsekvenser det får:
1. En oskicklig konstruktör, som tycker att passiva filter är svårt och som inte kan använda de extra möjligheterna som står till buds med passiv filtrering, har goda förutsättingar att misslyckas mindre med aktiva filter. Fast även aktiva filter behöver en kompetent konstruktör för att kunna bli så bra som möjligt...
2. En skicklig konstruktör kan uppnå avsevärda fördelar med hjälp av passiva filter, med avseende på både distorsion och termisk kompression, men det gäller främst i de frekvensregister som är massakontrollerade. När man är i de fjädrings- och EMF-kontrollerade registren är i regel en maximalt lågohmig drivning bäst med avseende på disstorsion. Men undantag finns, så inte ens det bör man avgöra från en tumregel. Man behöver tvärtom
alltid kartlägga förutsättningarna, och basera sina beslut på det man finner - i det enskilda fallet.
3. En skicklig konstruktör kan uppnå avsevärda fördelar med hjälp av aktiva filter (och i förekommande fall kanske även manipulation av de drivande förstärkarnas utimpedanser (noll ohm är ju inte någon gräns för vad som går att åstadkomma med avseende på styv drivning... Saker skall ju optimeras om de skall blir så bra som möjligt, inte svara till en enkel regel). I varje fall för delning i vissa frekvensregister.
*Men riktigt sant är det faktiskt inte att man frånsäger sig möjligheterna att påverka distorsion och kompression om man väljer en aktivt delad konfiguration. Det kräver dock rätt så avancerade lösningar att gå runt problemet (specialbyggda slutsteg) om man vill behålla fördelarna från passiva delningar, trots aktiv filtrering, men det går! Jag har gjort sådana konstruktioner. De kräver dock att man behärskar mera avancerad elektronik än lite enkla delningsfilterkopplingar.
Svante skrev:Flera förstärkare innebär mer tillänglig effekt och mindre IM-dist.
Både ja och nej. Mest ja.
Att IM-distorsionen sjunker är ju sant, men så länge man håller sig under förstärkarnas klippnivå så gör den det faktiskt i ännu högra grad om man t ex använder helt passiva filter med gör en flervägigare konstruktion.
Det där med hur mycket effekt man vinner är ju dessutom något som beror på musiksignalens effektfördelning och även fasförhållandena faktiskt. Två förstärkare på vardera 100 W kan i olika fall bete sig så att de i ett aktivt delat system motsvarar allt mellan ett passivt delat system med en förstärkare på sidådär 70 W, till ett men 400 W förstärkare. För det mesta är det vinner akustisk peak-uteffekt man gör, men att två 100W-förstärkare skulle motsvara en på 400 w är sant bara i vissa rätt så speciella specialfall.
Sällsynta skulle man kunna kalla dem också...
Att det kan bli mindre än från en 100W förstärkare förvånar säkert många men det beror på att vissa vågformer är "effekt/spännings-effektivast" när de inte utsätts för fasdistorsion. Ett exempel på en sådan är en fyrkantsvåg. Där är de spektrala komponenterna faktiskt staplade på ett sådant sätt att man kan dela upp den i frekvens, och finna att det som en förstärkare på 100 W klarade utan klippning, för två stycken 100 W förstärkare använda i aktiv delning, bet på!
Vh, iö
- - - - -
PS. Överkurs: Sen är det ju dessutom så, att effekten alltid måste komma någonstans ifrån, och om man ändå utgår ifrån en aktiv konstruktion där varje kompoent är optimerad för sitt bruk i kedjan, så borde en jämförelse med ett passivt system där samma förutsättningar gäller vara relevantast om det är "den ena eller andra teknologins eventuella överlägsenhet" som man vill undersöka.
Då finner man att det finns möjligheter att AVSEVÄRT öka uteffektförmågan från ett passivt system också, och man redan från början vet vilken högtalare som skall belaste förstärkare. Exempel på excellenta konstruktionsprinciper därvidlag, är KlassG-förstärkare. Andra saker man kan göra är att konstrukera högtalare med passiva filter optimerade för integration mellan registren och minimal termisk kompression och minimal distorsion - men UTAN att optimera rak tonkurva. Det senare tillförmån för att optimera känsligheten (och därmed spara på förstärkareffekt). I sådana system krävs dock eq, men det kan man ju åstadkomma.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
. Så skriver också Svante i ovanstående inlägg.
