Det är förstås riktigt att ett kabinett sätts i rörelse både av reaktionskrafter och infrån av ljudet, men hur man än vrider och vänder på det så är panelhögtalare typiskt oerhört mycket mera drabbade av resonanser. Inte bara för att ramen är klenare än ett kabinett som breder ut sig i tre dimensioner, utan också för att membranet själv ofta blir illa drabbat av resonanser/kantreflexioner i stormembranshögtalare.
matssvensson skrev:Ja det är riktigt att räkna med den medsvängande luften. Men det blir väl ändå inte så mycket för elektrostaterna jämfört med ett traditionellt konelement. En av elektrostaternas fördelar.
Mvh, Mats
Du har skrivit mycket klokt i den här tråden, men här måste jag invända.
Medsvängande luftmassan blir rätt så stor, vid låga frekvenser. Det finns i huvudsak två faktorer som bestämmer den medsvängande luftens massa - våglängden och membranets storlek. Vid höga frekvenser sätter våglängden gränsen och vid låga frekvenser så är det membranets storlek som sätter gränsen hos en normalstor (det vill säga liten i förhållande till bas-våglängderna) elektrostathögtalare (skulle högtalalarna ha varit 10*10 meter stora hade det varit annorlunda).
En god approximation av den medsvängande luftmängden när våglängden är lång, är 70 % av kondiametern djupledes.
En kubikmeter luft väger ungefär 1,2 kilogram. Om en högtalares membranarea är ungefärligen 60 kvadratdecimeter så ger det en ungefärlig medsvängande kolonn om 6 dm, allt som allt blir det typ 360 liter luft, till en vikt av 432 gram.
Det är mycket jämfört med många elektrodynamiska högtalares rörliga massa. Det är också lätt att känna kraftiga rörelser i ramen på de flesta elektrostathögtalare om man försöker spela bas högt. Speciellt i närheten av resonansfrekvensen, som typisk ligger vid en frekvens långt under där baffeln skyddar från kortslutning, vilket ger stora membranrörelser*.
I diskantregistret är rörliga massan (luften inkluderad) förhållandevis låg dock (5-10 gram PLUS vad membranet väger), även om det fortfarande blir mycket mera rörlig massa än hos en elektrodynamisk diskanthögtalare (0,15-0,5 gram, INKLUSIVE membranets och talspolens vikt). De är ju så mycket mindre element.
Lite kuriosa kan vara att elektrostathögtalare typiskt har en helt dominerande luftmassa vid alla frekvenser där de fungerar bra, så det är i huvudsak luften som är ansvarig för reaktionskrafterna. Vid mycket höga frekvenser så svänger allt mindre luft med, och membranets vikt börjar komma in i ekvationen. Och när den är en för stor del av sammanlagda vikten så viker tonkurvan typiskt kraftigt. Så ett extremt lätt membran är A och O för att nå en god bandbredd för elektrostathögtalare. Att klara 20 kHz är dock svårt och de flesta elektrostathögtalare når inte riktigt dit, trots att man väljer de lättaste materialen man kan hitta, av just dessa skäl.
Vh, iö
- - - - -
Den relativt stora membranarean ger i sig dock mindre reaktionskrafter eftersom det för ett givet ljudtryck renderar mindre membranrörelse. Så reaktionskrafterna på ramen blir inte 20 gånger större (jämfört med en dynamisk högtalare med 6,5-8" bas med kanske 20 gram rörlig massa) utan bara några gånger större.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
.
