Moderator: Redaktörer
BellsnWhistles skrev:Det har säkert avhandlats tidigare men jag har inte hittat någon tråd som specifikt diskuterar det.
Givetvis så beror den optimala spridningen från en högtalare på flera faktorer som t.ex hur rummet ser ut, men om man skulle designa en högtalare från scratch som ska vara en så bra kompromiss som möjligt i olika hemmiljöer, hur skulle då spridningen se ut?
BellsnWhistles skrev:Tack Peter, jag hoppades att du skulle svara då jag vet att du lagt ner massor med forskning på det här.
Men:
1. det du beskriver innefattar inte en högtalare som står mer eller fritt från väggar, eller hur? Ej heller från golv egentligen. Utan en högtalare som är i stort sett integrerad med väggarna/angränsande ytor
2. Gäller ditt resonemang även i ett rum, oavsett om det är "kalt" eller dämpat? D.v.s. maximal spridning i alla dimensioner = (som jag förstår det) rak energikurva i alla riktningar innan rummets ev. påverkan tagits i beaktande?
JM skrev:Optimal spridning högtalare? Frågan går ej att besvara seriöst. Uppmätt ljudspridning är meningslösa data utan relation lyssningspositionen o rummet. Allt annat är teknikflum.
Bättre fråga för att förstå spridningens avgörande betydelse är:
Vilken ljudspridning relativt direktljudet ger optimalt ljud i lyssningspositionen i optimal kontext.
JM
BellsnWhistles skrev:En högtalarkonstruktör som sätter sig ner och börjar skissa måste ju ha en målbild, sedan hur väl den går att realisera är en annan sak.
Och denna målbild måste ju vara uppbyggd av ett antal kriterier.
BellsnWhistles skrev:Ja precis, jag menar tonkurva både horisontellt och vertikalt, så med mitt fiktiva diskantelement så menar jag t.ex. att det har en lika rak tonkurva on axis som inom ett 45°(eller 60°, eller 90°...) stort lyssningsfönster.
Jag är medveten om att det inte finns sådana element men OM, vore det i så fall önskvärt?
Eller är det som så ofta förr en kompromiss här utifrån tycke och smak?
En högtalarkonstruktör som sätter sig ner och börjar skissa måste ju ha en målbild, sedan hur väl den går att realisera är en annan sak.
Och denna målbild måste ju vara uppbyggd av ett antal kriterier.
eljulio skrev:Appropå det här med omsvepande/spridning eller inte, så kan man tro att äggen ger en väldigt stor insvepande ljudbild, men att ljudet kan uppfattas som diffust/simmigt. I mina öron är det inte så, även om vissa kanske skulle önska mindre omsvepning. Det är en förvånansvärt (?) tydlig sweetspot, som möjligen beror av noggran ekvalisering? Bra låter det i alla fall, med låg distortion och lagom "stor" ljudbild. Tycker jag.
juanth skrev:eljulio skrev:Appropå det här med omsvepande/spridning eller inte, så kan man tro att äggen ger en väldigt stor insvepande ljudbild, men att ljudet kan uppfattas som diffust/simmigt. I mina öron är det inte så, även om vissa kanske skulle önska mindre omsvepning. Det är en förvånansvärt (?) tydlig sweetspot, som möjligen beror av noggran ekvalisering? Bra låter det i alla fall, med låg distortion och lagom "stor" ljudbild. Tycker jag.
Jag tror…att det skiljer en del i preferenser kring detta, att vissa accepterar lite mer och större/bredare spridning än andra, att det möjligen är vad man skulle kunna kalla en färgning som accepteras då det tillför en insvepning som är viktig vissa. Men samtidigt så tror jag att det viktigaste skälet till att tex äggen eller Carlsson föredras är att grundtonsområdet i större mån är förhållandevis opåverkat av rummet. (Jämfört med mer standardiserade högtalare)
Utan det sistnämnda som väggnära konstruktioner ger tror jag inte att stor spridning skulle accepteras lika lätt.
Jag håller med om att sweetspot även för mig upplevs tydlig i äggen. Jag tycker en något större ljudbild känns mer naturlig men jag kan även uppskatta ett mer akustiskt genomarbetat rum med snävare spridande högtalare. Dock så är jag av uppfattningen att det kräver ett nästan 100% resultat för att min hjärna ska acceptera den typen av fantomprojektion och väggen bakom lyssningsplats bör vara på minst 1,5 meters avstånd men gärna mer.
Jag har nog bara varit i två sådana rum, det är inte gott om dem.. 2 st Inorum.
För övrigt så tror jag att du skulle uppskatta ett visst par fyrvägare Eljulio. De har mycket insvepning men är nog ett steg närmare mer riktade högtalare än tex 80-tals Carlsson. (Och än bättre skyddade mot rumspåverkan i grundtonsområdet än några tidigare konstruktioner av Stig)
Daad skrev:Stativ- och golvhögtalare finns med olika varianter av högtalarelementens placeringar i högtalarna, t.ex. finns nerifrån och upp, WMT, WTM, TMW, WMTM, WMTM, WTMW, WMTMW. Främst med tanke på den vertikala spridningen i ett rum med takhöjd på cirka 2,5m - finns det någon generell rekommendation av högtalarelementens placering?
I-or skrev:Daad skrev:Stativ- och golvhögtalare finns med olika varianter av högtalarelementens placeringar i högtalarna, t.ex. finns nerifrån och upp, WMT, WTM, TMW, WMTM, WMTM, WTMW, WMTMW. Främst med tanke på den vertikala spridningen i ett rum med takhöjd på cirka 2,5m - finns det någon generell rekommendation av högtalarelementens placering?
Undvik symmetriska kombinationer, då detta leder till problematiska vertikala strålningslober och ojämnheter i riktindex.
För bästa möjliga vertikala spridning med en plan vertikal baffel (d.v.s. med diskantkalotten typiskt placerad ett par cm framför det akustiska centrumet för bas-/mellanregisterelementet) så bör egentligen diskantelementet av spridningsskäl sitta underst (huvudstrålningsloben pekar då något uppåt). Eftersom man för en konventionell konstruktion helst vill ha diskantelementet i öronhöjd så leder dock ett sådant montage till en ganska hög låda, varför detta sällan blir fallet i praktiken.
peterh skrev:En amatörundring ; Om högtalaren inte sprider så mycket utan är mer eller mindre riktad, då spelar väl rummets egenskaper mindre roll ? Motsatsen, en rundstrålande högtalare kräver mycket mer av rummets egenskaper.
Vilket kokar ner till följande : om man sitter i sin favoritfåtölj kan riktade högtalare vara bättre, om man hela tiden går runt och sysslar med saker kanske en rundstrålande fungerar bättre.
Synpunkter ?
I-or skrev:Daad skrev:
Undvik symmetriska kombinationer, då detta leder till problematiska vertikala strålningslober och ojämnheter i riktindex.
M
För bästa möjliga vertikala spridning med en plan vertikal baffel (d.v.s. med diskantkalotten typiskt placerad ett par cm framför det akustiska centrumet för bas-/mellanregisterelementet) så bör egentligen diskantelementet av spridningsskäl sitta underst (huvudstrålningsloben pekar då något uppåt). Eftersom man för en konventionell konstruktion helst vill ha diskantelementet i öronhöjd så leder dock ett sådant montage till en ganska hög låda, varför detta sällan blir fallet i praktiken.
RogerGustavsson skrev:Ingvar Öhman visade något i LTS' tidskrift Molt beträffande det där.
Daad skrev:Tackar för svaret.
Trevägshögtalare med plan vertikal baffel som har diskanten nederst är väldigt ovanligt, de som jag sett har diskanten långt ner. Har fått intrycket att Tyska märken såsom Canton och Heko ofta använder sig av WTM (nerifrån och upp) medans WMT verkar vara vanligast. Innebär WTM att huvudstrålningsloben pekar något uppåt? I så fall borde väl WTM vara vanligast om det inte medför några andra nackdelar jämfört med WMT?
sammel skrev:RogerGustavsson skrev:Ingvar Öhman visade något i LTS' tidskrift Molt beträffande det där.
Intressant tycker jag
Och av en händelse så har Roger den artikeln eller?
sammel skrev:I-or skrev:Daad skrev:
Undvik symmetriska kombinationer, då detta leder till problematiska vertikala strålningslober och ojämnheter i riktindex.
M
För bästa möjliga vertikala spridning med en plan vertikal baffel (d.v.s. med diskantkalotten typiskt placerad ett par cm framför det akustiska centrumet för bas-/mellanregisterelementet) så bör egentligen diskantelementet av spridningsskäl sitta underst (huvudstrålningsloben pekar då något uppåt). Eftersom man för en konventionell konstruktion helst vill ha diskantelementet i öronhöjd så leder dock ett sådant montage till en ganska hög låda, varför detta sällan blir fallet i praktiken.
Vad finns det för bieffekter med att vända polariteten på diskanten.
När jag började mäta högtalare så såg jag att loben pekade nedåt när man
kopplade som ”man skulle”. Märkte när jag vände på tåtarna på diskanten så
pekade loben uppåt vilket jag tyckte var bra. Men har inte hört någon säga något om det.
Jag tänkte man kan väl lika gärna sträcka på halsen för att komma i fas som att krypa ner med
huvudet mellan benen.
RogerGustavsson skrev:sammel skrev:RogerGustavsson skrev:Ingvar Öhman visade något i LTS' tidskrift Molt beträffande det där.
Intressant tycker jag
Och av en händelse så har Roger den artikeln eller?
Jag har ett urgammalt simuleringsprogram där man kunde utläsa strålningsloben med valt delningsfilter och drivelement.
Jämn och relativt bred horisontell spridning är bra, då de ger större sweetspot och hjälper till avseende ASW (apparent source width) och envelopment (omslutning).
Lite lagom invinkling av frontar är bra men ställer högre krav på god spridning. Man kan dämpa delar av sidoväggar men helst inte där första laterala reflexen infaller
RogerGustavsson skrev:Om loben pekar fel, är det väl ändringar i delningsfiltret som ska till?
sammel skrev:Jo nen om skälet är att diskantens centrum ligger längre fram
så hjälper det inte med ett ”rätt ” filter.
I-or skrev:1. Notera dalen centrerad vid ca 700 Hz (ca 1/5 av delningsfrekvensen) i mätningen som Morello länkar till ovan (vertikal vinkel på z-axeln):
2. Studera Tooles/Olives forskning angående spridning (eller ta den enkla vägen och utgå ifrån det som skrivs här).
I-or skrev:Detta har absolut ingenting med delningen mellan elementen att göra utan handlar om interferenseffekter mellan två separerade källor (bas/mellan-elementen). När man rör sig utanför referensaxeln kommer bidragen inte att summeras i fas och detta ger upphov till en kraftig dal. Fenomenet är tydligt för samtliga MTM-konstruktioner.
Problem uppstår redan vid ca 500 Hz, precis som jag skrev ovan. Diskanten har naturligtvis ingen inverkan vid vare sig 500 Hz eller 900 Hz.
Studera gärna grundkursmaterial för vågrörelselära, så trillar nog polletten ned.
I-or skrev:Diffraktionen spelar i praktiken ingen större roll här och filterflankernas branthet har ingen eller låg betydelse eftersom mellanregistren drivs med samma signal. Problemet är mycket påtagligt och kan alltid noteras i mätningar av den vertikala spridningen för MTM- eller BMTMB-konfigurationer. Detta är naturligtvis mycket enkelt att visa även rent teoretiskt, separerade källor med ett avstånd som är stort i förhållande till våglängden ger alltid upphov till interferensfenomen.
petersteindl skrev:MTM kom jag och lilltroll fram till att det är en oanvändbar lösning. Även om det sker loobning vid alla delningar mellan frekvensregister så kan total utstrålad energi ändå vara konstant men med olika nivå i olika riktningar.
Men i fallet MTM är det inte så. Den totala utstrålade energin får en dip i frekvensgång. Då faller principen. Så ser jag på saken. Jag hade nämligen börjat skissa på sådan centerhögtalare och lilltroll simulerade. Det var katastrofresultat hur man än gjorde och det är inte runt delningsfrekvensen mot diskant, vilket jag tror syns i Maartens kurvor. Det kan vara så att med treväg och 2 basar och delning i just det känsliga området så kan utstrålad energi bevaras?
Det finns dock en synnerligen finurlig lösning runt problemet med 2-vägare och MTM, men den lösningen behåller jag internt för stunden.
Maarten skrev:Några noteringar efter att nu har skummat Floy's Ljud Repro (utgåva år 2008).
...
Inspelningen har stor betydelse för spatialt intryckThe principal conclusion is that recording technique is often the prime determinant of spatial impressions perceived in sound reproduction. The directivity of the loudspeakers is a factor, as is the reflectivity of the surfaces involved in the first lateral reflections, especially in recordings incorporating left- or righthand panned sounds.
Vissa reflektioner ger timbre (klangfärg), bredd och omslutning
Reflektioner kan vara bra, i synnerhet laterala. De bidrar till ASW (apparent source width) och envelopment (omslutning eller "att vara där"). De minskar också problemen med fantomcenter, dvs stereosystemfelen, som är mer eller mindre omöjliga att undvika utan centerkanal.
... Snip....
Dämpning, frekvensoberoende och 'lagom' samt välplacerad?
Dämpning ska göras så frekvensoberoende som möjligt vilket ofta leder till tjocka dämpväggar. Hellre då ingen dämpning (i synnerhet gällande laterala reflexer) än dålig sådan.
Front, bak-väggar bidrar inte positivt, dessa kan därmed dämpas om man vill, eller har stora avstånd till dem (vilket ger ett lite annat resultat).
Undvik givetvis fladder-eko (de som studsar mellan motsatta väggar, t ex genom diffusering).
Rumsanpassning?
Små rum är svårare än lite större rum, bla för att tidsfördröjningar för reflexer blir väl korta.Complete listener gratification is likely to require reflections that are higher in level and later in time than those naturally occurring in small listening rooms.
Det har varit för stort fokus på rummets dimensioner inom akustiken. Det är många fler variabler (som ofta är okända) som avgör var bukar och noder hamnar.
Likaså skriver han ang efterklang och tidiga reflektioner att :What we hear in a small listening room is dominated by the directional characteristics of the loudspeakers and the acoustic behavior of the room boundaries at the locations of the strong early reflections. RT reveals nothing of this. As a measure, it is not incorrect; it is just not useful as an indicator of how reproduced music or films will sound. Nevertheless, excessive reflected sound is undesirable, and an RT measurement can tell us that we are in the ballpark, but so can our ears, or an “acoustically aware” visual inspection.
Människor har en stor förmåga till adaption, på gott och ont. Man vänjer sig och bortser snart från rummets egenskaper.
Jämn och lagom spridning
Jämn spridning är bra, då de ger större sweetspot och hjälper till avseende ASW ((apparent source width)) och envelopment (omslutning).
Lite lagom invinkling av frontar är bra men ställer högre krav på god spridning. Man kan dämpa delar av sidoväggar men helst inte där första laterala reflexen infaller.For maximum “preference,” it seems that refl ections from about 30° to 90°are most effective. The most important message is that “preference” is associated with a strong “spatial impression.”
Surroundhögtalare ska ha +-90 graders spridning. Man nyttjar då spegelkällor i övriga väggar (men kanske helst inte spegling i front resp bakvägg).
Skattningar och lyssningstester, lurigt!
Skattningar av välljud är i snitt är lägre för blinda tester gentemot öppna. Lyssnares träning spelar roll.
Icke förvånande skriver de att"So strong is that attachment of “perceived” sound quality to the identity of the product that in sighted tests, listeners substantially ignored easily audible problems associated with loudspeaker location in the room and interactions with different programs."
These findings mean that if one wishes to obtaincandid opinions about how a loudspeaker sounds, the tests must be done blind.
Hörselns förmåga och hörselskador
Toole tar även upp en del om hörselns förmåga och hörselskador och att det inte är ovanligt att musiker och andra professionella inom audio-industrin har nedsatt hörsel inom vissa områden.
Ålder är självklart en faktor som berör alla. Vidare nämner han faktorer som 'maskering'.
Frånvaro av bakgrundsljud i lyssningsrum är förstås viktigt.
Vad hör vi?
Vi hör ej fas men är känsliga för amplitudvariationer. Med alla reflektioner under inspelning och uppspelning kan man dessutom glömma linjär fas.
Vi kan höra en avvikelse om 0,1db/oktav från rak frekvensgång men vi kommer att adaptera till den.
'Toppar' hörs generellt lättare än 'dalar' och toppar beror ofta på resonanser (och interferenser) medan dalar oftare beror på interferenser
Resonanser är en viktigt del för att skapa klangen i ett musikinstrument men är destruktivt vid ljudåtergivning.
Möjlighet att detektera missljud beror på programmaterialet (och lyssnares hörsel resp träning).
Bortsett från tidigare nämnda kamfiltereffekter, som kan se värre ut än vad är, är resonanser lätta att se på frekvenskurvor, om de har tillräcklig upplösning och är fria från rumsinterferenser, vilket långt ifrån alltid är fallet.
Låga Q-värden för resonanser ger bredare 'toppar' och exciteras (triggas) lättare. De exemplifierar med Q=1 som ger hörbara effekter med någon db's avvikelse, trots att denna avklingar snabbt (inom någon cykel).
Höga Q-värden ger smala och höga toppar.
Toole varnar för tolkning av vattenfallsdiagram som inte beaktar hörbarhet av resonanser och hur lätt dessa exciteras.
Det finns annat att nämna här, som bland annat rör riktning. Delar av detta finns med indirekt i övriga delar av detta inlägg.
Distorsion då?
Toole tar även upp lite om distorsion och maskeringseffekter, där han nämner synsättet att maskeringseffekterna påverkar övertoner mer än de nedblandade produkterna, dvs skillnadstonerna stör mer.
Dock säger han (som andra här på Faktiskt, ffa Morello) att dessa olika distorsionsmått bara är olika sätt att kvantifiera olinjäriteter. Toole närmast förkastar distorsionsmåtten då dessa inte tar hänsyn till maskering. Alla som läst tråden med den danska studien vet att detta var en förhastad slutsats, då korrelationen mellan THD och upplevd ljudkvalitet var hög; 0,46. Danskarna ger mått på psykoakustiskt anpassade distorsionsmått med mycket hög korrelation. Se viewtopic.php?f=9&t=72114&hilit=danska&start=30#p2182949
Toole tar upp kompression och att egenskaperna hos högtalare kan ändras ganska markant med kraftigt ökande ljudtryck (här 102 db). Detta känns som alltför sällan undersökt fenomen.
Proportioner direktljud och reflekterat ljud?
Slutligen, gällande ASW (apparent source width), ljudbild och envelopment, så finns det en optimal balans mellan direktljud och reflekterat ljud (helst lateralt), som naturligtvis är beroende på rummet och placering av högtalare och lyssnare.
Han refererar till Klippels experiment på tidigt 90-tal;The optimum amount by which the combined reflected sounds should exceed the direct sound is about 3 dB for speech, 4 dB for a mixed program, and 5 dB for music. There is no frequency dependence considered in these numbers, and we know that loudspeakers do not exhibit constant directional behavior at all frequencies.
(difference between the reflected and direct sound fields as represented by the sound power and on-axis measurements of a loudspeaker)
A good loudspeaker for this purpose would therefore be one that has two qualities: wide dispersion, thereby promoting higher levels of reflected sound, and a relatively constant directivity index so that the direct-sound and refl ectedsound curves have similar shape.
Enligt bild 20.2 gäller detta upp till 5 KHz.
Olive's formel för att prediktera välljud
Därefter går han igenom Olive's formel för att prediktera välljud (korrelation om 0,86) som kan ses slutet av första sidan i denna tråd: viewtopic.php?f=3&t=72656#p2210837
I korthet ska högtalare inte ha några tvära kast i frekvenskurvorna on- resp off-axis, samt on-axis ska vara så 'rak som möjligt'. De övriga kurvorna ska inte nödvändigtvis vara raka (då de beror på uppställning), däremot utan toppar och dalar..."there is no doubt about the importance of minimizing coloration due to spectral undulations and narrow-band bumps associated with resonances."
Se tidigare inlägg i denna tråd som utvecklar Spinorama och Olive's formel för välljud:
viewtopic.php?f=3&t=72656#p2210837
viewtopic.php?f=3&t=72656&start=30#p2210874
En liten kul bild som visar gamla JBL-grejer. Bra grejer var bra då liksom de är rätt bra nu (dock alldeles för "taggiga" kurvor men medelvärdena hamnar inte helt obalanserat):
I-or skrev:Jodå, och mycket, mycket mer. Dessutom har jag förstått vad jag har läst.
I-or skrev:För ca 35 år sedan utförde jag en ganska omfattande studie av panelhögtalares egenskaper för ett flertal uppställningar i ett par olika lyssningsrum. Överlägset bäst resultat erhölls i ett femkantigt rum som av flera skäl ledde till psykoakustiskt optimala reflektioner för bakåtstrålningen. I det fallet blev aldrig torra studioproduktioner alltför simmiga utan försågs bara med ett oerhört imponerande ljudsceneri och en luftighet som fortfarande med förkrossande marginal är det bästa som jag överhuvudtaget har hört när det gäller tvåkanalssystem. Mer naturtrogna inspelningar av akustisk musik producerade ibland ett närmast skrämmande trovärdigt ljudsceneri (för den främre halvsfären, multikanalssystemens närmast helsfäriska ljudfält är en annan sak). Riktigt "sant" var förstås detta inte eftersom det inte var vad som hördes i kontrollrummet vid inspelningen, men upplevelsen fick åtminstone alla besökande audiofilvänner att bli helt omtumlade.
Samma högtalare i ett nästan exakt lika stort rektangulärt rum med i princip samma möblemang lät förvisso fortfarande bra, men här var ljudsceneriet långt ifrån lika överväldigande och dessutom kunde simmigheten inte sällan framstå som störande. Det senare problemet kunde förvisso hanteras med lämplig absorption för bakåtstrålningen, men ljudsceneriet kom aldrig upp i samma klass som i det tidigare rummet.
Ted_B skrev:Fantastiskt informativa inlägg från dig, Maarten.
Stort tack för det jobb du lägger ner.
jansch skrev:Vill bara kommentera "att vi hör inte som en mikrofon"
Det är inte bara JM som vid flera tillfällen påpekat detta. Ock JA, det är alldeles sant och de flesta som mäter med mätmikrofoner vet väl det! (eller lär sig den "hårda vägen")
Det skulle helt enkelt inte fungera att omsätta mätresultat i fysik och matematik om en mätmikrofon fungerade som hörseln!
Om det vore så, alltså hörsel = mätmikrofonsignal, skulle alla mätningar hamna i någon subjektiv psykoakustisk sörja utan någon som helst objektivitet.
Hörseln är fantastisk på det hörseln måste vara bra på och urkass på det som en mätmikrofon är bra på. Sedan kan man ofta stöta på romantiskt dravel om att vår hörsel är överlägsen en mätmikrofon. Jag skulle vilja känna den människa som t.ex kan konstatera att flygplansbullret under start var 119,3dB(C) +/- 0,2 dB 40meter från startbanan, vi kan ju inte ens definiera avståndet (40m) med +/- 10% noggranhet utan mäta.
Å andra sidan är en mätmikrofon urusel på coctaileffektens fördelar.
Om man är någorlunda påläst avseende mätmikrofoners prestanda/egenskaper och dessutom har viss insikt om psykoakustik kan man faktiskt hantera fysikaliska mätdata och åtminstone delvis inse hur vi upplever/bearbetar ljud och då, i viss mån, förstå sambandet mellan fysik och människa.
Vad som dock, för min del, är omöjligt att förstå är dessa audiofiler som hör saker som inte finns......och som dessutom kan hitta problem som går emot all logik och vedertagen kunskap. Det kanske krävs en professur för det ..... vilket jag inte har.....
I-or skrev:För ca 35 år sedan utförde jag en ganska omfattande studie av panelhögtalares egenskaper för ett flertal uppställningar i ett par olika lyssningsrum. Överlägset bäst resultat erhölls i ett femkantigt rum som av flera skäl ledde till psykoakustiskt optimala reflektioner för bakåtstrålningen. I det fallet blev aldrig torra studioproduktioner alltför simmiga utan försågs bara med ett oerhört imponerande ljudsceneri och en luftighet som fortfarande med förkrossande marginal är det bästa som jag överhuvudtaget har hört när det gäller tvåkanalssystem. Mer naturtrogna inspelningar av akustisk musik producerade ibland ett närmast skrämmande trovärdigt ljudsceneri (för den främre halvsfären, multikanalssystemens närmast helsfäriska ljudfält är en annan sak). Riktigt "sant" var förstås detta inte eftersom det inte var vad som hördes i kontrollrummet vid inspelningen, men upplevelsen fick åtminstone alla besökande audiofilvänner att bli helt omtumlade.
Samma högtalare i ett nästan exakt lika stort rektangulärt rum med i princip samma möblemang lät förvisso fortfarande bra, men här var ljudsceneriet långt ifrån lika överväldigande och dessutom kunde simmigheten inte sällan framstå som störande. Det senare problemet kunde förvisso hanteras med lämplig absorption för bakåtstrålningen, men ljudsceneriet kom aldrig upp i samma klass som i det tidigare rummet.
För övrigt har jag även i varierande grad studerat inverkan av lyssningsrum/uppställning i fallen mycket smalspridande (Audio-Tronic CM3 Pro), någorlunda rundspridande (OA-5), speciella strålningslober (OA-52) och för en uppsjö konstruktioner med högst varierande men mer konventionell spridning.
Panelhögtalarstudien visar på hur viktiga rumsegenskaperna kan vara - speciellt för högtalare med stor och okonventionell spridning. Liknande resonemang kan föras gällande rundspridande konstruktioner och även i varierande grad för diverse ortoakustiska dito. Ju större spridning, desto mer påverkar lyssningsrummet naturligtvis de ljudande resultaten. Komprimerade slutsatser från både praktiska och teoretiska (fysikaliskt och psykoakustiskt) studier sammanfattades i mitt första inlägg i denna tråd.
Användare som besöker denna kategori: Majestic-12 [Bot] och 34 gäster