Nu var det länge sedan jag körde Spotify Premium (har inte ens koll på om det fortfarande existerar).
Numera är det Qobuz jag använder. Alla CD är bortskänkta till Myrorna. Saknar dem inte. Det där som några vurmar för om "fysiska fonogram" är dock inget jag själv ser någon tjusning i. Nu kan jag ju välja vilka inspelningar jag vill, utan att låta mig begränsas av den egna skivsamlingen eller det utbud som råkar stå tillbuds i begagnat-butikerna.
Beträffande aspekten på att artister och upphovspersoner hamnar i en svårare ekonomisk sits när man inte längre köper fysiska skivor:
Det där är komplext. Förr talades det väldigt mycket om att skivbolagen tjänade massor på att sälja en CD, medans artist/upphovsperson bara fick en liten bråkdel. Nu talas det om att det var bättre med CD:n eftersom en streaming-lyssning bara ger en ytterst liten ersättning till vederbörande. Det finns massor med förstå-sig-påare som lägger ut bevis för hur det ligger till med den saken. Det de möjligen INTE förstår är huruvida de verkligen förstår. Jag vet inte det.
CD:n köpte man en gång. Streaminglyssningen renderar i en ersättning varje gång. För att ta en parameter i sammanhanget.
Jag begriper inte (men många andra tycks såklart alltid begripa...) att det kommer ut nya streaming-fonogram med allsköns - på det stora hela - extremt smal musik, som exempelvis inom den så kallade "konst-" eller "klassiska musiken". Uppenbarligen funkar ju ekonomin kring detta eftersom det fortlöper. Riktigt HUR är en annan femma. Det hävdas att ekonomin hålls på svarta siffror endast med hjälp av turnerandet. Måhända det är så med bred och populär musik. Vissa "vet" säkert precis hur det förhåller sig. Jag vet det inte.

Till slut vet bara de insiktslösa hur precis allt hänger ihop.
De insiktsfulla har sedan länge förstått att de inte förstår allt.